Doris

Julen 09

Ja, nu tror jag att jag har landat.

Julen är över för denna gång. Det man planerat för, handlat till och pratat om i en månad tog slut snabbare än man hinner säga filippin...

Och det bestående intrycket är mättnad. På mat alltså. Och då äter jag ändå inte särskilt många saker från julbordet. Det mesta där är konstigt och... fiskigt. Det går inte ner. Jag äter bara köttbullar (med rödbetssallad), prinskorv (med mimosasallad), hårdkokt ägg och kex. Men mätt blir man ändå.

Jag firar jul två gånger nu för tiden. Vi bestämde någon gång för fem, sex år sedan att vi vuxna inte skulle köpa något till varandra utan lägga allt krut på barnen i stället. Det är bara jag och mina föräldrar som handlar till varandra. För jag blir aldrig något annat än deras "lillunge" och jag har ju inga barn som det där krutet kan läggas på. Och så vill jag ha en fridefull jul, och julafton tillsammans med "familjen Circus" är sällan särskilt fridefull.

Full av kärlek, absolut. Men lugn och tyst är den definitivt inte.

Så jag införde en egen tradition, antar jag.

Dagen innan dopparedagen ska alltid vara likadan. Jag åker gammelhem och äter gröt, sedan byter vi julklappar, jag och mina skapare, och sedan ska vi ha frågesport. Som jag naturligtvis ska vinna... :-D

Detta körschema ruckas icke på.

I år fick jag, bland mycket annat fint, en gryningslampa. Jag har länge velat ha en sådan. En väckarklocka som börjar lysa starkare och starkare för att sedan ge ifrån sig väckarsignal. Jag är ju så förbaskat morgontrött, så allt måste testas.

Men jag begriper mig inte på hur den fungerar. Jag begriper mig ännu mindre på manualen. Den talar inte till mig.

Efter första försöket ställde jag in prylen i ett skåp. Jag vill inget hellre än att plocka fram den igen och förstå mig på den. Men när jag har misslyckats en gång så blir jag rädd.

För vad? För att bli arg på den när den inte gör som jag vill. För att jag ska göra den illa. Jag måste vara vid väldigt gott mod nästa gång jag försöker för att det inte ska hända...


Julafton, den riktiga, var som vanligt kaotisk.
Förra året firade vi hos min ena syster och var ännu fler deltagande. Då hade jag öronproppar, men mina öron gillar inte öronproppar.

I år var vi gammelhemma (hos föräldrarna) allihop och det känns såklart tryggare. Jag hade hörselkåpor i stället för proppar. De satt upphasade strax över öronen hela kvällen, men jag behövde knappast använda dem. Bara vetskapen om att de fanns nära till hands var trygghet nog.

Tretton personer, Kalle Anka, mat, julklappsutdelning, julklappsspelet och tårta på det.

Idylliskt.

Sedan dess har jag varit helt slut, men nu är det vardag igen. Och snart är det nyår. Herregud, ett decennium har gått. Vad hände?

God fortsättning!

....

GOD JUL!

Vill bara passa på att önska alla som tittar in här ibland, EN RIKTIGT GOD JUL!
Det tänker nämligen jag ha, och jag tjuvstartar redan ikväll.

Längre rapport om mina julfiranden kommer här, så snart jag landat...

Älska nu varandra, det är vad julefrid handlar om.

Puss & kram Madde

....

Jag ser det snöar...

... jag ser det snöar, det var väl roligt. Hurra!

Ja, det är det faktiskt. Roligt alltså.

Jag gillar snö.
Att titta på inifrån...

Nu är det för övrigt klappat och klart. Samtliga julklappar inköpta.
Jag gjorde ett nytt försök förra veckan. Stängde av hörseln och näsan, tog på mig tunnelseendet och plöjde mig fram till där jag skulle välja mina klappar...

Det gick bra. Förutom att wow- känslorna uteblev. Ni vet hur man ibland tycker sig ha hittat den ultimata julklappen och tänker -Wow, vad glad han/hon ska bli för den här!

Mina wow- känslor uteblev alltså, så jag får förlita mig på en annan gammal klyscha, att det är tanken som räknas.

Mest nöjd är jag faktiskt med omslagspapperet. Jag kunde inte motstå detta guldpapper trots prislappen.

Ni vet ju, att bland mycket annat så är jag oxe också. Och vi oxar är lite svaga för vackra saker.

Som guldpapper....

Men färdighandlat är det och vackra blir paketen...

(Nästan så att jag vill behålla dom själv faktiskt...)

....

Klappjakt

Nu är det sådana tider.

Om nio dagar är det dopparedagen, och jag har kört fast lite kan man säga. På julklappsfronten.

Alla ungar är det lätt att köpa till. Jag ber helt enkelt deras mammor, tillika mina systrar, att köpa något som de vill ha. Och så får de pengar av mig i efterhand. Mycket bekvämt.

Men vad köper man till sina föräldrar? Vuxna människor som redan har allt de vill ha och på direkt fråga svarar att de ingenting vill ha. Eller att de önskar sig snälla barn. (Too late...)

Att köpa ingenting är inte ett alternativ. Pappa skulle det kanske funka på, han skulle nog vara lika glad om julen inte ens fanns. Men jag tror mamma skulle bli lite snopen. Hon gillar presenter, även om hon inte skulle erkänna det.

Jag gjorde ett tappert försök förra veckan och for ner till Mediamarkt en kväll för att kika på filmer och musik och dylikt som kunde tänkas passa. Det var hemskt!
Jag hatar att gå i affärer och blir fullständigt förvirrad av utbudet. Jag pillade lite på prylarna bara för att inse att jag inte hade en aning om vad jag letade efter. Så det bidde inget.

Jag måste göra ett nytt försök.

Själv är jag väldigt lätt att köpa presenter till. Jag blir överlycklig vad jag än får om jag bara vet att det ges av välvilja och kärlek. Det har alltid varit så. Jag skulle bli glad om jag så fick en hemsnickrad ladugård med kottdjur i julklapp. Jag skulle kanske inte leka med den, jag leker liksom inte längre, men den skulle betyda något.

Men vad köper man till sina föräldrar?

Jag kanske ska pilla ihop några kottdjur....?

....

Skov

Jag har just genomlevt ett sjuhelvetes skov.

Vet inte om det är den medicinskt korrekta termen i det här fallet, men jag kallar dem för det, de här perioderna då jag har så förbannat ont i ryggen att jag vill skrika rakt ut.

Då jag vaknar tio gånger varje natt för att jag behöver vända mig i sängen. Det tar en minut och en lång harang av svordomar att ta sig runt.

Då jag ska plocka upp morgontidningen från golvet och fastnar någonstans halvvägs för att sedan varken tar mig upp eller ner igen.

Då det känns som att någon gräver runt med en skruvmejsel bland mina nerver.

Då det är som värst går jag som en gorilla. När det är som bäst har jag en hållning som min gamla farfar. Nu är han förvisso inte i livet längre, men när han var det så hade han en hållning och jag måste säga att den klädde honom betydligt bättre än mig.

Så här har jag det i perioder. Jag vet när det pajade.
Det var under den årliga fotbollsturneringen i sjuan. Jag var fortfarande ganska kort och sprang ihop med en betydligt större tjej, fick mig en luftfärd och landade konstigt på svanken/ryggen. Sedan dess har jag mina skov.

Det komiska är att den där tjejen jag krockade med blev sedan min bästa (enda) kamrat på gymnasiet och då hade jag rusat iväg och var närmare en decimeter längre. Jag sköt i höjden sent.

Så något i min rygg är fel och jag skulle behöva en massör eller kiropraktor eller dylikt, men jag vågar inte.

Jag klarar inte tanken på att en okänd människa ska ta på mig, på det sättet.

Nu är det värsta över för den här gången, men jag vet ju att det kommer att hända igen. Det gör ju det 2- 3 gånger per år. Och blir det lika jävligt då, så får jag nog bita ihop och göra något åt det.

Tandvårdsrädda kan få lustgas, kan man få det för massageskräck också....?

....

De kongeliga ger mig huvudbry

Jag vaknade väldigt, väldigt tidigt en morgon. Och när jag gör det och inte kan somna om, så kommer tankar av allehanda slag som små missiler och borrar sig in i mitt medvetande och vägrar sedan lämna mig ifred.

Den här morgonen var det kronprinsessan som vägrade lämna mig ifred.

Alla vet ju att hon gifter sig om ett halvår, och sedan ska det väl inte dröja allt för länge innan nya små kungakottar trampar stigarna kring Haga Slott.

Och det är just där jag börjar fundera!

Först och främst vill jag påpeka att jag hävdar, alltid har hävdat och alltid kommer att hävda alla människors lika värde.

Men ser det verkligen ut så överallt i samhället?

Vad händer om Kronsessans förstfödda visar sig ha Downs syndrom eller utvecklingsstörning och aldrig tar sig förbi en femårings mentala nivå?
Blir han/hon tronföljare?

Eller om den förste föds gravt CP- skadad. Eller kortväxt. Det vill säga; fullt normala på insidan men med ett i dessa kretsar "ofördelaktigt" yttre?

Om den förstfödde har Aspergers syndrom, då? Ser normal ut, är begåvad och intelligent, men samtidigt en katastrof på vissa områden (läs: sociala)

Kan dessa bli tronföljare?

Om den förstfödde visar sig vara två, sprungna ur samma ägg. Vem blir tronföljare då?

Eller om det visar sig att Vickan och Danne faktiskt inte kan få barn, utan bestämmer sig för att adoptera en söt lite tös från Korea. Kan hon bli tronföljare?


Ja. Oj, oj, oj.

Förstår ni att jag ligger vaken...


....

Pensionärsfadder, kanske?

Jag läste ett fint reportage om ett äldreboende här i staden, i min morgontidning.

Jag har ingen sjukvårdsutbildning av något slag, men jag har alltid kännt att jag gärna skulle vilja arbeta med äldre.
Som "sällskapsdam" (lät det där ekivokt?), eller som hustomte på en sådan där avdelning.
Hjälpa till där det behövs. Underhålla de gamla, gå på promenader i fina vädret osv.

Kanske vore något för mig?

Jag har inga mor- eller farföräldrar kvar i livet, men jag gillar gamla människor.

De har så mycket att berätta om hur det var förr.
Många gamla är glada bara de får prata lite, och jag skulle så gärna lyssna.
Kan man bli någon form av bonusperson, tro. Som går omkring där på avdelningarna och gör livet lite roligare för de som bor där?

Och vore i så fall jag rätt person?

....

Klart!

Så var det gjort!

Tio över tre idag vaccinerade jag mig emot svininfluensan. Har velat länge fram och tillbaka, men efter att ha nojat något alldeles över alla hostande människor på tåget förra veckan så bestämde jag mig slutgiltigt.

Bara att ta tjuren vid hornen, eller svinet vid knorren om man nu vill leka ordlekar. Och det ville jag ju tydligen...

Så nu sitter jag bara här och väntar på biverkningar...


För som den hypokondriker jag är, så kan jag väl inte tänka mig att de uteblir??


....

Hela Värmland sjunger ;-)

Jag har alltså varit iväg ett par dagar under denna vecka för att föreläsa i Molkom. Det gick bra tyckte jag. MEN jag fnissar än...

Värmländska, värmländska.... Man kan inte låta bli att skratta lite åt denna dialekt.

Man skrattar inte rått och nedvärderande, som man gör åt min egen fula östgötska.
Näe, man småfnittrar med värme och glädje och nästan lite avund. För denna sjungande värmländska är ju så fin..

Hade man kunnat lägga in om ny dialekt, på samma sätt som man kan lägga in om namnbyte, så skulle jag lägga in om värmländska... Tveklöst!


....

Kort meddelande

Jag återkommer alldeles inom kort...

Jag kom av mig lite.


....

Lite bajs och lite bil

Det blev en lite annorlunda dag, det här.

Det började med att någon av fyrfotingarna sprätt bajs långt utanför kattlådan. Jag fick sick sacka mig fram till papper och Ajax, för att kunna ta hand om det som skulle tas omhand. Det var även enkelt att se vilken katt som var den skyldiga då Kasper skamset smög omkring med en BAJSKLUTT I MORRHÅRET. Hur fanken hamnade den där. Oj, oj, oj!

Sedan pep jag ner till återbesiktningen med min nyreparerade Rulta. Allena.

Och där blev jag uppläxad för att jag tagit bort körförbudlappen. Det får visst bara de eller polisen göra. Jag hade alltså brutit mot lagen, jag.
Men, va fanken. När jag skulle köra bilen från verkstaden så slet jag så klart bort lappen. Annars hade jag ju inte tagit mig där ifrån. Det är min logik det, men det var alldelles uppenbart inte hans logik.

Alla bromsrören såg i alla fall bra ut nu.

Så skulle jag köra i väg. Då blev jag stoppad då besiktningssnubben glömt att sänka ner framhjulen. Och för att kunna göra det var han tvungen att höja upp ekipaget 3 meter rakt upp i luften. MED MIG I BILEN!!! Jag som är så förbaskat höjdrädd...

Well, well, ner kom jag och godkänd blev bilen.

Men nu är jag ju helt slut!

....

Rulta på rehab

Jag var på besiktning med Rultan (min bil, Renault) igår.
Det gick väl sådär, snällt uttryckt.

Jag har aldrig fixat det där med besiktning själv förut. Pappa har alltid tagit hand om dessa besök. Men förra året var jag med honom för första gången. Och i år kände jag mig så kaxig att vi bestämdes för att ses där. Han skulle liksom bara vara med som moraliskt stöd.

Det började så bra. Jag kom dit i väldigt god tid, och när pappa väl dök upp hade jag både registrerat mig och kört in bilen. Alldeles på egen hand. Så långt allt väl. Stolt som en tupp var jag.

Rultan visade sig vara vid ganska god vigör, för sin ålder.
Tills besiktningsmannen skrapade sönder ett bromsrör...

Körförbud!

Jäklar, vad skönt att det där röret inte pajade under färd. Det har hänt mig en gång förut, med en annan bil, att bromsarna bara tvärt slutade fungera. Vid ett rödljus. Den gången slutade det med att jag fick öppna bildörren och stanna bilen med foten. Tur att jag körde sakta.

Men tillbaka till Rultan. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte varit kaxig nog att åka till besiktningen helt själv. Nu kunde jag ta det hela med fattning och lämna över de stora besluten till pappa. Det blev bärgning.

Så nu är Rultan på rehab ett par dagar. Jag saknar henne.



Hjälp, nu centrifugerar tvättmaskinen!

Var är mina hörselkåpor?


....

Satt Madde sitter

Alltså, det här med svininfluensan...
Jag vet inte vad jag ska tro, men nu har jag i alla fall bestämt mig för att ta sprutan. Så kan man sluta fundera mer på saken sedan.

Svensk sjukvård. Jag litar inte på den!

Flera av de som dött eller blivit riktigt sjuka och hamnat på intensiven till följd av den här influensan, verkar ha blivit hemskickade när de först sökt vård. Vissa av dem flera gånger till och med.

En sak är säker, och det är att om jag skulle bli så sjuk att jag känner att jag behöver söka akutvård så kommer jag vägra att gå därifrån innan jag fått den vården. Jag bänkar mig, tältar i väntrummet, fejkar en svimning om så behövs. Men glöm att jag låter mig skickas hem. Jag är inte typen som söker vård i onödan, så om jag kommit så långt så är det allvar. Jag går ingenstans!

Sjukvården är konstig.

När man väl tagit sig in så är alla alltid jättevänliga, goa och kompetenta. Men man tar sig ju nästan inte in.

Jag har legat på sjukhus tre gånger i mitt liv. En blindtarmsoperation, en knäoperation och en allergisk reaktion. Den sistnämnda var lite läskig. Mina händer och underarmar svullnade upp till oigenkännlighet. Jag åkte upp och satte mig på akuten för situationen var ohållbar. Och där fick jag sitta...

Jag kom dit vid lunch, och vid midnatt(!) fick jag komma in och träffa läkare. Då var det plötsligt jättebråttom och jag fick tre adrenalinsprutor och lite annat smått och gott inskjutet i kroppen och lades in för observation.

Man åker upp och sätter sig i ett väntrum och sedan händer absolut ingenting.

Men behöver jag vård, så glöm att jag åker hem med rekommendationen att ta en Panodil.

Satt Madde sitter...

....

Några ord inifrån bubblan

Jag far till Västervik i morgon, för en föreläsning. Det betyder att jag är inne i bubblan nu. Jag hamnar alltid i den några dagar innan jag ska iväg på uppdrag, och stannar där några dagar efter att uppdraget är slutfört. För säkerhets skull.

Jag är inte särskilt trevlig när jag är i min bubbla. Inte otrevlig heller. Bara väldigt... neutral. Kanske frånvarande. Jag försöker göra saker, läsa, se på tv, men kommer hela tiden på mig själv med att stirra i horisonten.

Förr hade jag ingen kontroll över min bubbla. Den kunde sluka mig när jag minst anade det, och jag kunde inte för mitt liv ta mig ur den förrän den valde att släppa ut mig. På sina villkor.

Det händer fortfarande. Men nu för tiden kan jag också använda mig av den. Jag tar min tillflykt dit för att ladda, samla kraft och fokusera.

Man kan säga att jag är vän med min bubbla idag.

Äntligen.

....

Kunde inte hejda mig

Jag spottade på min syster idag. Det var verkligen inte meningen.

Eftersom det står annat på agendan i morgon, så passade jag på att fira min far en dag för tidigt. Min syster Annika droppade också in mitt i fikat, med samma avsikt.

Det började bra. Pappa skrapade lotter, vi pratade, skrattade och fikade.

Så händer det.

Jag hade precis stoppat in en bit tårta i munnen när jag åter kom att tänka på något vi skrattat åt några minuter tidigare. Det bara fräste till på något sätt, jag brast i gapskratt och Annika som satt mitt emot, satt liksom mitt i skottlinjen. Hon fick en massa grädde av mig, kan man säga. Begagnad. På tröjan, i håret, i ansiktet...

Det var verkligen inte meningen. Det var ganska äckligt faktiskt men väldigt, väldigt roligt.

Vi var tre (pappa var ute och rökte) som vek oss av skratt medan mamma plockade fram servetter och erbjöd hjälp att befria frisyren från det ovälkomna.

Annika menade att det var tur att det bara var jag som spottat grädde. Att hon inte hade tagit det med samma fattning om det varit en okänd gammal farbror, eller något.

Jo, tack för den. Blod är tjockare än vatten.

Men förlåt i alla fall...


...

Den lyser!

I exakt etthundrasjuttioen dagar har den legat i sin skrymmande kartong på kökssoffan och acklimatiserat sig.

I exakt etthundrasjuttioen dagar har den legat där för att jag ska vänja mig vid dess existens.

Min nya golvlampa.

Den gamla har levt på övertid väldigt länge och hängt ihop endast med hjälp av silvertejp (katter + stor sak = stor sak välter förr eller senare och går sönder), så på min födelsedag i maj fick jag en ny.

Lång invänjningsperiod är väldigt typiskt mig, vad än det gäller. Men igår kände jag att vi vant oss vid varandra, lampan och jag, och tog tag i monteringsarbetet. Jag är bra på att montera saker, men det var faktiskt ingen barnlek. Monteringsanvisningen var, utan att överdriva, närmast oläsbar så jag fick lira lite på känn. Men den står stadigt och den lyser, så jag måste ha gjort alldeles rätt.
Eller i alla fall minimalt med fel.

Vi är vänner nu.

Lång invänjningsperiod ja. DVD- apparaten som jag fick förra året på min födelsedag fick ligga till sig i sin kartong, väl synlig i köket, i över ett år innan jag plastade av och kopplade in den. Sedan hade vi några trevliga stunder tillsammans innan den nu bestämt sig för att inte samarbeta längre. Jag får inte upp luckan. Vi verkar vara osams, men jag vet inte varför.

Allt jag får ligger till sig så länge att det blivit omodernt innan jag vågar ta det i bruk. Min mobiltelefon till exempel, är väl åtta år gammal. Pappa, som byter sin med jämna mellanrum, har försökt lirka över sina gamla på mig. Men det har han inte lyckats med. Nu har jag i alla fall nyligen skaffat en ny som jag tycker är hypermodern och tekniskt avancerad bara för att den har kamera. Jag ligger som sagt lite efter vad gäller det tekniska...

Men jag har en väldigt fin golvlampa! :-)



Övrigt 1: Jag är förbannad över att idag ha upptäckt att någon brutit sönder tanklocket på min bil. Jag blir ledsen och beklämd! Varför vill man förstöra eller ta saker som tillhör någon annan? Det övergår mitt förstånd, men jag får väl tacka mina föräldrar för min moraliska uppfostran...

Övrigt 2: Jag har stor lust att gå upp och sätta ett plåster över munnen på min granne. Han sjunger! Ofta, mycket, högt och inte alls särskilt bra...

God kväll!


....

Att välja sin framtid

Säsongens första snö faller, just i detta nu.
Eftersom det blåser så virvlar den runt åt ungefär alla håll utom nedåt. Men att det är snö går inte att ta miste på. Träden är nakna nu. Lite vemodigt, lite vackert. Väldigt väntat.

Men nu var det inte vädret jag skulle recensera här...

Morgontidningen lät mig veta att det är dags för alla niondeklassare att välja gymnasieinriktning nu i vevan. Det får mig att minnas.

Framför allt får det mig att minnas hur omogen man är i den åldern. Jag tvivlar på att man är kapabel att välja sin framtid i så unga år. Jag var det definitivt inte. Hur ett alternativ skulle kunna se ut har jag ingen aning om. Men i den åldern tyckte jag fortfarande om att bygga kojor i skogen och smyga på grannarna. Och mitt uppe i allt det skulle man välja sin framtid, som kändes ljusår bort.

Jag valde uppenbarligen fel.

Jag fick för mig just i nian att jag ville bli veterinär. Innan dess hade jag varit inne på att bli arkitekt, journalist och... kioskbiträde. Det pendlar med andra ord ganska rejält i den åldern. Och visst vore det en fjäder i hatten att ta sig in på en av de lite "finare" utbildningarna? Så jag valde, och kom in på, naturvetenskaplig linje. Trots att fysik och kemi definitivt var några av mina svagare ämnen, som jag dessutom var fullständigt ointresserad av.

Ett år höll jag ut, med nöd och näppe. Sedan blev det inte mer och jag är än idag fullständigt outbildad. Jag bidde ingenting.

Det fanns inte så många valmöjligheter på den tiden (Oj, nu lät jag lastgammal).

Men om jag fått vara i den sitsen idag så hade jag valt med desto större omsorg. Riktat in mig på något jag var intresserad av, då det är en förutsättning för att jag överhuvud taget ska förstå vad det är jag läser.

Jag vet dock inte riktigt vad. Jag vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor. Jo, jag vill bli vis. Men jag vet inte vilken utbildning som skulle kunna hjälpa mig med den saken.

Just idag känner jag att "mina" ämnen skulle vara: Litteraturhistoria, filosofi och religionsvetenskap. I morgon kan det vara något helt annat.

Jag får väl starta min egen skola. Eller välja livets skola och ägna mig åt uppslagsverken i bokhyllan. Här, i hemmets lugna vrå, lär jag mig allra bäst....


....

Man blir aldrig för gammal...

...för vissa saker!

Alldeles för sent blev jag varse att man firade nallens dag förra veckan. Det var väl mest en grej för dagisbarn kan jag tro, men jag hade gärna varit med och firat lite på ett hörn jag också. (Dock inte på ett dagis. Burr..)

Åh, vad jag var tokig i gosedjur när jag var liten. Jag minns de flesta än idag och de finns kvar någonstans eftersom det aldrig skulle falla mig in att kasta en kamrat. När jag tittar på dem kan jag berätta var och när våra vägar korsades första gången. Alla har de sin egen historia. Det var knappt att jag fick plats i min egen säng under perioder i barndomen, för den var redan upptagen av en liten gosedjurskoloni. En del hade namn, men det var inte särskilt viktigt.

Jag minns också en Valborg, jag tippar att jag var i sexårsåldern, då jag vann (eller köpte, det är lite oklart) en liten Rosa panter som man kunde "clipsa" fast i saker. Lyckan var gjord och jag bar den i handen med stolthet medan vi kikade på majbrasan och vad man nu gör på Valborg.

På väg hem stannade vi för att köpa med oss pizza. På den tiden var det något man gjorde bara vid festliga tillfällen.

Hur som helst, väl hemma inser jag att min Rosa panter är borta!!!
Hur? När? Var? Hur kunde jag vara så vårdslös??
Jag blev hysterisk. Jag grät och ville åka tillbaka till pizzerian, där pantern sannolikt blivit kvar.

Det gick inte för sig. Vi skulle äta. Maten var varm. Här åks ingenstans nu.
Vi köper en ny, sa mamma.

Åh, vad ont det gjorde!

Det här är ett jättestarkt minne för mig, medan mina föräldrar absolut inte kan dra sig till minnes att det hänt. Det är ofta så, att man minns känslostormar väldigt väl.

Vi köpte en ny likadan på tivolit dagen efter. Men största trösten för mig, idag, är att mina föräldrar sagt att om de bara förstått hur viktig den där lilla prylen var för mig, så hade vi naturligtvis åkt raka vägen tillbaka samma kväll, för att leta.
(Dvs om de bara kännt till hur jag såg på livet och hur jag fungerade. Med andra ord, om jag bara haft min diagnos redan då....)

Jag är fortfarande svag för gosedjur, framför allt de som är väldigt lena att ta på. Jag kan inte lämna exempelvis souvernirshopen på Kolmårdens djurpark utan en ny delfin eller apa. De talar till mig. Gör det väldigt klart för mig att just de ska följa med mig hem. Och så får de göra det...

....

Minns och ärar

Idag skänker jag såklart en extra tanke till de som inte finns bland oss längre.

Mor- och farföräldrar, samt djuren som kommit och gått i mitt liv.

Jag har inte varit vid några gravar, jag vet inte vad jag ska stå där och säga.

Känner att de finns med mig ändå och pratar med dem allt som oftast, inom mig.

Jag minns doften i mormors kök, farfar när han ramlade i sjön, morfar som visslade inåt på något sätt som min mamma nu för vidare, min envisa farmor med kortleken i högsta hugg...

Jag saknar dem allihop!

....

Bränd

Vi har haft vintertid knappt två dygn och jag är redan urless på mörkret.

Jag vet i och för sig inte riktigt hur jag vill ha det, för när det är sommar och sol så längtar jag till det här höstmörkret då man får krypa upp i soffan och bara mysa. Men nu vill jag ha sol. Ljus. Solljus!
Sedan jag flyttade till lägenhet har jag varit avskyvärt vintertrött varje år. Det är litet, instängt och mörkt, mörkt, mörkt...

Jag fastnade framför resesajter av allehanda slag på nätet idag. Men jag har inte råd.

Kanske har jag det om jag lade om mina prioriteringar. Men då är jag flygrädd istället. Tror jag. Eller så vill jag bara inte åka hemifrån.

Men jag lät mig svepas med av en impuls ikväll i alla fall. Ja, jag är impulsiv OCH ospontan. Hur jag personligen definierar skillnaden mellan de tu begreppen tar vi en annan gång.

Min bostadsrättsförening har gym och spa. Och jag hamnade i solariet.
Livsfarligt säger man ju, med strålning och grejor. Men ibland vill man utmana ödet lite granna, så det gjorde jag.

Att eventuellt få lite färg på kroppen är högst sekundärt då fåfänga inte är något av mina mer utmärkande drag. Det var värme, ljus och verklighetsflykt jag behövde.

Jag fantiserade mig iväg till Thailand. Jag är bra på att fantisera och i Thailand har jag aldrig varit, så det var första gången kan man säga.

Och så brände jag stjärten.

Jag solade solarium vid några tillfällen i tonåren och det enda jag minns från dessa tillfällen är just att jag brände stjärten. Då också.

Vet inte om det är något alla upplever eller om min är ovanligt... i vägen. Men man får väl ta det onda med det goda så att säga.

....

Biologisk klocka som inget går att göra åt?

Vaknade och var piggelin! Det händer inte ofta. Det var fortfarande mörkt ute, men det är ju den årstiden tänkte jag. Kastar en blick på klockradion: 02:14(!!!)

Jag kan väl inte kasta mig upp ur sängen och ta tag i mina förehavanden fjorton minuter över två mitt i natten.

Så här är det alltid. Jag KAN vakna pigg! Men då snackar vi ytterst konstiga tider på dygnet.
Jag vill vakna pigg och glad vid åtta. Nio på sin höjd. Men fjorton minuter över två.... Vad gör man då?
Jag läste en gammal Se&Hör (skvaller är den bästa sänglektyren). Lyssnade på radio en stund. Tänkte ännu mera. Kliade lite katt. Hoppades att piggheten skulle hålla i sig fram till nio så att jag kunde gå upp och påbörja min dag. Men, nä. Vid kvart över sju somnade jag om och drömde om exklusiva linnedukar (var kom det ifrån??)

Sedan satte det stora artilleriet in vid nio. Både klockradion och mamma ringde om vartannat och lät mig veta att det var dags att gå upp.
Och upp kom jag. Tjugo över elva... efter många snooze.

Att det ska vara så komplicerat!

Kanske skulle man kasta ut alla klockor i boet och leva enbart efter sin egen biologiska klocka. Men hur skulle DET se ut?

Ja ni, hur gör alla människor med nio till fem jobb?


För övrigt så har jag bestämt mig för att skriva här lite oftare framöver. Det kommer verkligen kunna bli lite av varje, men jag är glad om ni kikar in ibland ändå.
Vore även kul med fler kommentarer, som jag ska bli bättre att svara på.

Nu hägrar en balja kaffe, hoppas ni också får en bra dag.

Han har fel, fel, fel...

Senaste veckan har jag haft sällskap i sängen på nätterna. Näe, låt inte fantasin skena iväg med er nu. För jag pratar om kattsällskap.

Kasperkatten sover förvisso nästan alltid i min säng åtminstone periodvis under "de mörka timmarna". Men nu är det så att Aramiskatten legat hos mig varje natt den senaste veckan.
Och Aramis är vanligtvis allt annat än en sängkatt. Det är jättemysigt såklart, tills jag drar mig till minnes en artikel jag läste vid något tillfälle. Ganska länge sedan nu.

Den handlade om en katt som bodde på ett "ålderdomshem", eller vad de kallas idag. Och den katten gick alltid och lade sig hos den gamla människa som stod på tur att kila vidare, så att säga. Dö, alltså. Och det slog aldrig fel. Han hoppade upp och lade sig hos en gammal farbror eller tant och så låg han där tills han/hon dog, vilket vanligen skedde inom ett par dagar. Om det är så att vi luktar annorlunda när vi håller på att dö, eller om katter är ena jäklar på att uppfatta vibbar i luften, låter jag vara osagt. Men det slog alltså aldrig fel!

Och nu har då Aramis plötsligt börjat sova i min säng varenda kväll sedan över en vecka tillbaka. Och jag är både skrockfull, hypokondrisk och tror stenhårt på att djur har förmågor som människan saknar.

Alltså tänker jag: Jaha, nu är det min tur. Jag som känner mig så frisk, vital och välmående på alla sätt. Fan, jag är inte klar här ännu! Självklart måste Aramis ha fått det här om bakfoten. Han har fel, fel, fel....

Eller kan det vara så att Aramiskatten slutligen har insett hur mysigt det är att ligga i sängen och bli kliad hela nätterna?

Jag vet inte vad jag ska tro.
Vad tror du?

...men jag gör ingenting åt det...

Häpp!

Klockan är bara fjorton och jag har redan kört en tvättmaskin och dammsugit mitt palä idag.

Piece of cake, säger ni. Det är sådant som min mamma och de flesta andra gör i förbifarten. Men här är det inte så enkelt...

I över en vecka har jag förbannat att jag varit tvungen att gräva underst i lådan efter de avlagda, missfärgade, trasiga underkläderna. Men jag har inte gjort någonting åt det.

Bra mycket längre än så har jag svurit över kattsanden jag fått under fötterna varje gång jag klivit in i badrummet. Och över katthårstussarna som virvlat omkring på vardagsrumsgolvet. Men jag har inte gjort någonting åt det.

Det är alltid så, av någon oförklarlig anledning.

Jag ser att soppåsen är full, men jag gör ingenting åt det.

Inte förrän jag tryckte ner ett bananskal i påsen med hushållsavfall och fick en rökpuff av mögel i ansiktet i gengäld, insåg jag att det var dags att ta tag i den saken.

Det är inte så att jag är lat. Eller, jo lite lat är jag, men det är inte anledningen till att jag "inte gör någonting åt det".

Det är bara det att steget från att registrera vad som behöver göras, till att faktiskt göra det, är så oändligt lååångt.

I mitt liv sker ingenting i förbifarten, minsann....

Liiite makaber?

Hört talas om guilty pleasures?

Det är sådana där saker som man skäms (eller borde skämmas) för att man gillar.
Jag gillar ett litet program som går på MTV ibland. Scarred, heter det. Och det är inte riktigt sunt, kan jag känna. Där andra bullar upp och myser framför Idol, eller valfritt nöjesprogram, sätter mig jag till rätta och myser framför ett program där allt går ut på att skada sig.

Det är insända och högst autentiska småfilmer från olyckor, mestadels skateboard/cykel/inlines- olyckor.
Det är underbart och det är det faktum att jag tycker det som torde göra mig lite makaber.

Det är benbrott, armbrott, kroppsdelar som går ur led och står åt alla tänkbara och otänkbara håll, utslagna tänder, ansiktsfrakturer.... You name it!

Jag tipsade vid ett tillfälle mina föräldrar om mitt fynd i TV- tablån och förklarade lite vad det gick ut på.
Mor och far snörpte ihop sina anleten, ryste och gav små odefinierbara ljud ifrån sig.

- Aj! Man kan ju riktigt känna hur ont det gör, sa mamma med eftertryck.

Det kan man väl inte? Eller kan man det?

Jag kan inte det och det kanske är därför jag står ut.

Nu är det ju inte så att jag är skadeglad eller vill dem illa. Alla historier slutar såklart lyckligt. Det är ur rent medicinsk synpunkt som det är så fascinerande att se. Jag visste till exempel inte att benpipor var så kritvita...

Ja, ja. Är ni också lite makabra så se det. Är ni äckelmagade av naturen så se något annat.

Mina föräldrar lär i alla fall välja det sistnämnda...

Inte imponerad..

Nu har älgjaktsäsongen dragit igång.
Det blir jag obarmhärtigt varse när jag vecklar ut min morgontidning, vars förstasida pryds av en stor bild på en död älgtjur omgiven av en hop triumferande karlar och jag blir bara så illa till mods.

Vi är rovdjur och rovdjur äter kött. Jag äter kött, även om jag av etiska skäl önskar att jag kunde klara mig utan. Men jag har för svag karaktär.

Det är inte jakt som företeelse jag är emot, egentligen. Det är jakt som nöje, eller "sport", som jag är väldigt starkt emot. Att döda för att få mat är okej, det gör alla rovdjur i naturen. Men idag handlar jakt sällan om att få mat på bordet. Det är en sjuk machogrej. Och jag kan inte för mitt liv se vad som kan vara macho med att smyga sig på en älg i dess naturliga miljö och lönnmörda den. Det är väl ingen sport? Det skulle till och med jag klara av.

Många jägare hävdar att de jagar för naturupplevelsen... Vore det inte en vackrare naturupplevelse att sitta i skogen med choklad och smörgås, utan komradio och vapen, och njuta av att se djuren leva och bete sig som djur gör?

Jag står fast vid att det är trams! Jag blir verkligen inte imponerad!!

Kom igen den dag du slagit ner en attackerande älgtjur med dina bara händer, i rent självförsvar. Först då kan jag börja fundera över att bli imponerad. Tills dess håller jag på älgen. Varje gång...

Lycklig?

Vad är lycka egentligen?

Det är något som fladdrar förbi någongång emellanåt, som man knappt hinner reflektera över förrän det fladdrat vidare. Man vet vad det är i det ögonblick man drabbas. Olycka är lättare att sätta ord på. Åh, vad jag har varit olycklig i mina dagar. Men inte nu. Inte idag. Och inte igår. Förhoppningsvis inte i morgon.

Jag sitter i min soffa med en gigantisk mugg kaffe (alla mina kaffemuggar är för övrigt gigantiska...) och en hög olästa, fina och väldoftande tidningar framför mig och fylls av harmoni. Värme. Kanske lycka?

Jag vet inte varför och det är jag glad för. Det är när man inte har någon specifik anledning att vara glad och välmående, som den där glädjen och välmåendet känns som bäst. När man vet att den kommer inifrån. Från ett inre som inte är allt för frikostigt med sådana känslor.

Jag försöker att bara njuta av stunden och suga i mig, för när som helst kan det vara borta igen.

Lycka för mig är att vara totalt befriad från stress tror jag. Då hinner jag känna efter och glädjas över att jag har ett hem, mat på bordet och att jag är älskad.

Jag ska försöka stanna i den känslan ett tag.

Snackar man om yttre faktorer så borde jag vara ursinnig. Sverige är med all sannolikhet snuvade på en VM- biljett. IFK Norrköping håller på att ramla ur den näst högsta(!) divisionen. Med tanke på min fotbollstokiga läggning borde jag gnissla tänder av vrede.

Men det biter inte!

Inte idag...

Vilse i vardagen

Jag är torsk på rutiner. Det är ingen nyhet och ingen hemlighet.
I fyra år har jag nu bott här och under den tiden har jag arbetat fram rutiner som kommit att bli livsviktiga, men med tiden sker också förändringar som motarbetar mig.
För det första så måste jag börja dagen med att halsa en halv flaska Ica drickyoghurt. Sex klunkar ska det vara, men de får inte räknas en, två, tre, fyra, fem, sex. De måste räknas en, två, en, två, tre, fyra eftersom tvåor och fyror är så vackra. Nåde Ica om de förändrar sitt yoghurtsortiment!

Sedan har vi tidningsrutinen. Jag har alltid börjat mina hemmadagar med att gå och köpa Aftonbladet och Expressen. Men det är här som dagens vilsenhet kommer in. Jag handlade alltid mina tidningar i gottebutiken eller på macken. Den ena slog igen vid årsskiftet och den andra gick i graven i juni, så nu vet jag inte hur jag ska göra riktigt. Det är inte ett dugg längre att gå till Ica eller Netto. MEN! Det ligger åt andra hållet. Det är fel, fel, fel. Åt det hållet går man ju när man ska handla mat.

Jag är vilsen!

Och jag åt alltid middag framför Cityakutenrepriser. Först gick de varje vardag vid halv fem, sedan ändrades det till halv tre och mina matrutiner följde med. Nu går inte Cityakuten alls på vardagarna längre och jag vet inte när jag ska äta.

Jag är vilsen!

För övrigt och på tal om något helt annat så annonseras årets nobelpristagare i litteratur om ca en och en halv timma. Jag sätter min peng på Amos Oz. För Joyce Carol Oates och Tranströmer är väl för uttjatade för att någonsin få det...?

Bara är

Jag var i Linköping igår och höll en föreläsning. Jag tycker att Linköping är en ganska konstig stad, att hitta i. Det spelar ingen roll att det ligger nästgårds, att jag har ganska bra lokalsinne eller att jag gillar kartor och vägbeskrivningar. Jag hamnade lite vilse i alla fall och fick hejda en tös på cykel för att fråga var fanken jag var någonstans. Och var jag skulle. Då visade det sig att jag var ungefär tvåhundra meter därifrån. Så är det alltid...

Föreläsningen gick bra. De gör ju ofta det, hur mycket tvivel jag än må ha inför vareviga tillfälle.

Nu har anspänningen släppt. Jag håller på att landa och det är alltid lika skönt.
Jag bara är.
Tofflar omkring hemma, dricker kaffe, läser och känner mig nöjd och fri. Rufsar i pälsen på mina fyrbenta barn som alltid är snäppet mammigare än vanligt dagen efter att jag varit borta. Jag har inga måsten.

Jag har satt upp en liten lista hemma på köksdörren med överskriften "När jag inga krav har, kan jag:...." Där står en del saker jag kan ägna mig åt och längst ner på den listan finns punkten "Röja ur flickrummet". Oj, oj, oj, ja. Det är ganska exakt fyra år sedan nu i oktober som jag flyttade hemifrån och hemma i päronens villa står flickrummet kvar nästan som jag lämnade det. Fyra år!
Jag har plockat en del, det har jag. Men det är så vemodigt. Jag drar mig för att ta tag i det där. Saker ska kastas, stuvas undan för att kanske aldrig hittas igen och det är en fruktansvärt jobbig uppgift som jag skjuter framför mig. Men det ska bli av, jag lovar. Bara inte idag.

För idag ska jag bara vara...

Och så har vi väder

Jag har börjat fatta att det är typiskt svenskt att jiddra om vädret i tid och otid. För att svensken är väldigt intresserad av vädret eller om de inte har vettigare saker att prata om, låter jag vara osagt.
Men jag är svensk. OCH jag gillar väder. På riktigt. Intresserad av hur det uppkommer och varför det blir som det blir. Meteorologi helt enkelt.

Men sedan finns det saker kring pratet om väder som jag fortfarande inte har grepp om.

Mamma ringer och väcker mig på morgonen. Jag har inga linser på mig så jag ser i bästa fall att sovrummet har ett fönster, men vad som finns på andra sidan glaset ser jag banne mig inte.
- Vad är det för väder ute, kanske jag frågar, yrvaket.
- Det är fint väder idag, du. Kanske mamma glatt svarar.

Fint? För vad? För vem och för vilka ändamål?
Fint väder har jag lärt mig är soligt, blå himmel och vindstilla. Är det nödvändigtvis så jäkla fint? Det skulle inebära att regn, blåst och rusk är fult väder. Men man säger aldrig att det är fult väder ute. Och återigen; Fult för vem? För vad och för vilka ändamål?

Jag kan ställa frågan en dag:

- Pappa, ska ni ut med båten i helgen?

- Tja, vi får väl se om det blir väder, svarar han.

Självklart blir det väder, tänker jag. Är du dum, eller?

Pappa vill alltså ha väder om han ska åka ut på sjön, till skillnad från oväder då, räknar jag snabbt ut. Oväder! Det låter verkligen som att det inte är väder alls. Man blir inte klok på det här. Fint väder enligt mig är höstrusk! Regn, blåst och för att inte tala om åska. DET är fint väder... Väder som matchar min själ. Jag älskar regn och rusk, då jag med gott samvete kan sitta inne och göra det jag är bäst på, utan dåligt samvete över att man borde gå ut mer.

Jag skulle vilja sätta färger på vädret. Vädret är gult idag = soligt osv. Skulle funka för mig. Det skulle i alla fall konkretisera detta förbaskade väder...

I skrivande stund är det 6 grader varmt (ute), det pissregnar och blåser....och jag njuter

Det borde ju vara så enkelt...

Det är de små sakerna i vardagen som gör mig hispig och nervös. Igår kväll gick glödlampan i min taklampa i hallen sönder. Då ställs jag genast inför två Mount Everests som ska bestigas, rent själsligt.
För det första så måste jag klättra upp på en stol för att nå upp så att jag kan sätta i en ny glödlampa. Och om jag säger så här; Jag har svindel. Grav svindel! Så jag står där på den 46 cm höga stolen och jiddrar med glödlampan i taket medan jag känner hur benen darrar mer och mer.
Jag är inte dummare än att jag förstår att man slår ju liksom inte ihjäl sig om man trillar av en 46 cm hög stol. Men känslan. Jag förlorar kontrollen för en stund och det får ju, som ni vet, inte hända. Men det gick bra. Jag kom ner välbehållen även denna gång.

Men nu är det ju så att affärerna börjat byta ut alla gamla välkända lampor, för att ge plats åt någon annan variant. Någon lågenergivariant, som jag ännu inte bekantat mig med.
Jag försökte nyligen. Ställde mig framför glödlamporna på ICA, men där ser ingenting alls ut som det brukade. Jag blir så förvirrad. Vad behöver jag för glödlampor, nu när de gamla trotjänarna håller på att utrotas. Näe, du. Jag handlade inga. För att få ordning på det där blir det till att ta med mamma eller pappa som kan det där och som får visa mig vad jag i fortsättningsvis bör leta upp och hålla mig till. Att så små och obetydliga saker tillåts ställa till det i hjärnan på mig är nästan lite läskigt. Hey, jag är trettiotvå år! Klart jag ska kunna reda ut detta glödlampekrig på eget bevåg. Jajaja, vi får väl se. De nya förpackningarna gör mig fruktansvärt förvirrad... Och det kan dröja innan jag gör ett nytt försök att köpa lågenergilampor, om jag känner mig rätt....

Det hände i bilen

Plötsligt händer det, som de säger i Trissreklamen. Nu är det inte en trisslott som drabbat mig, utan något helt annat, något lika glädjande och upplyftande i detta mitt händelselösa liv.

Jag klev in i bilen, rattade fram p3 på bilstereon, alltid p3, och blåste nästan av sätet. Vilken jäkla bra låt! Jag satt som hypnotiserad med öronen på skaft för att hinna snappa upp i slutet vem som ligger bakom denna kanonlåt. Döm om min förvåning när det visade sig vara Bear Quartets nya singel "Millions".
Jag vet mycket väl vilka Bear Quartet är och jag har aldrig gillat dem. Mycket för att det är ett svenskt band och jag har någon svårförklarlig aversion mot svenska band och artister. Jag kan inte hjälpa det. Svenska band som sjunger på engelska låter ofta hemskt, med dåligt uttal och fler nödrim än vad som borde vara tillåtet.
Och de som sjunger på svenska... Ursäkta mig nu, men jag tycker att texter på svenska är att likställa med irriterande oljud.
Jag har runt sju- åtta hundra skivor i min eminenta samling, men de med svenska upphovsmän kan jag räkna på fingrarna. Jag vet inte varför det blivit så. Varför jag blivit en musiksnobb, men jag inser att det faktiskt är en fördom. Jag tjatar om hur jag avskyr fördomar, och så sitter jag här och fördömer ett helt lands samlade musikanter. Näe, vad ska man säga. Jag är hur som helst lycklig över att ha fått upptäcka "Millions", den låten får vara undantaget som bekräftar regeln. Eller hur är det man säger...?

Norrköping - Stockholm - Norrköping

Det var alltså igår jag var tvungen att gå upp sådär, enligt mig omänskligt, tidigt.
Klockan nio var jag tvungen att gå upp om jag skulle hinna till tåget. Det innebar att mor min började ringa vid åtta och fortsatte sedan med det var tionde minut, medan jag låg och snoozade min väckarklocka gång på gång.
Men FEM I NIO gick jag upp! Jag hann vad jag skulle och fick med mig allt jag behövde innan jag kom iväg. Mot en föreläsning bar det, på S:t Görans Sjukhus på Kungsholmen i Stockholm. Tåg Norrköping - Stockholm. Lycka till, är du nervös? är mor mins sista ord innan hon vinkar av mig vid stationen.
Jag är inte nervös. Jag är aldrig nervös. Tror jag är för dum för att vara nervös. Men det är en enorm anspänning en hel vecka inför ett uppdrag. Och det tar så förbaskat mycket energi att jag inte landar som den människa jag är, förrän efter tre, fyra dagar. Men när jag väl sitter där i föreläsningslokalen, då är jag lugn som en filbunke.Nästan patetiskt lugn.
- När man kommit så långt så har uppenbarligen resan gått bra och jag har hittat rätt lokal... Allt det praktiska har jag då koll på. Då är allt utlämnat till mig och jag vet som alltid precis vad jag ska säga.... Och det gjorde jag! Och sedan kändes det som att jag fick väldigt fin respons, med mycket intresserade frågor och jag sålde inte mindre än tretton böcker, i en grupp med 25 - 30 åhörare. Och jag hörde även efteråt att jag fick positiva omdömen. Då är det på alla sätt värt det! Jag kan skriva, jag är inte rädd, Jag kan skriva, jag är inte rädd. Jag kan skriva, jag är inte rädd, Jag kan föreläsa, jag är inte rädd!!

Lite pömsigt på morgonkvisten

Det kan mycket väl vara så att jag är världens morgontröttaste människa. Det måste vara så, för det är en gren i vilken jag inte kan se någon kunna slå mig på fingrarna. Mina morgnar är obarmhärtiga! Det spelar ingen roll när den är tänkt att inträffa, för vare sig väckarklockan (och mamma) ringer klockan sex, sju, åtta eller nio så är det en segdragen dödskamp på uppemot en timma, i bästa fall, innan jag får fötterna över sängkanten.

Den där tröttheten man känner på morgonen när man måste gå upp, är den skönaste av alla tröttheter. Ögonen vill bara falla igen. Man känner att "ta mitt livs besparingar, bara jag får ligga kvar här och slumra ett par timmar till". Tänk om man kunde konservera den tröttheten, blåsa ut den i en petflaska och ställa i kylskåpet, för att sedan på kvällen suga i sig den igen och toksomna utan minsta inblandning av kemikalier, som ju de traditionella sömntabletterna består av.

Och pigg blir man ju inte av sig självt bara för att man lämnat sängen. Man lallar runt och gör det man måste. Får på sig linserna, så att man åtminstone kan avgöra vad det är för väder ute.
Och sedan, aaah, sedan kaffe!!! Jag är grav koffeinist. Det tar alltså minst en timma att ta sig ur sängen. Sedan tar det minst lika länge innan man börjar känna sig som en människa. Oj, oj, oj! Är det så för er också? Eller vad har ni för fungerande strategier...?

De tre musketörerna

Nu har jag pratat bara om mig själv och mina förehavanden ett tag, men det finns ju faktiskt tre personligheter till i detta hushåll. Så jag tänkte att det vore på sin plats att ge er ett hum om vilka de fyrbenta representanterna faktiskt är:

ARAMIS är kungen. Röd och ståtlig. Mannen i hemmet. Och en riktig fjolla... Även kallad Puffen, Totte, Storsnopp... Ganska exakt 4 år gammal i skrivande stund. Han är den nyfikna och pratglada. Vi förstår inte alltid varandra, men han pratar på ändå. Tycker om än i dag att krypa upp på armen där jag sitter i soffan, och snutta! Far som en sugfisk över gäddhänget och har så gjort sedan jag först fick honom. Då var han åtta veckor. Han är lite knäpp också; sitter jag i vardagsrummet så går han in i sovrummet och ställer sig och skriker. Sitter jag på kontoret så springer han in i vardagsrummet och skriker. Först trodde jag att han hade ont någonstans, men när jag letade upp honom så slängde han sig bara på rygg och skulle ha gos. Han vill ha makten och tycker att det är jag som ska komma när han vill något. Dessutom älskar han äggula och godis. Hatar när tvättmaskinen centrifugerar, det har han efter mig.

COCOS är prinsessan och sprungen ur samma kull som Aramis, men de är extremt olika. Även kallad Kossan eller Cookie. Den mest självständiga och samtidigt mammigast. Där jag är, är Cocos. Även när jag sitter på toaletten. Vill helst äta ur min hand, alternativt att jag kliar henne på ryggen när hon ska äta. Vill bara bli borstad med min hårborste, trots att jag har en massa kattborstar. Egensinnig till max och den av de tre som skulle trivas utomhus. Hon skulle bli en exemplarisk jägare. Är inte så kelig, utan ligger helst någon meter ifrån och spinner högt och trampar i luften när jag pratar med henne i lågt tonläge... Hon är den klart påhittigaste och busigaste. Petig med maten, men gillar jordnötssmör. Extremt doftkänslig, det har hon efter mig.

KASPER är den två år yngre, svarta prinsen. Kallas också Tofsen, Trollet eller Lillsnopp. Han hade en taskig start i livet där han bodde i sin egen skit hos en psykiskt sjuk människa. Hade öronskabb och var livrädd för människor. Var ca fem månader när jag adopterade honom från katthemmet, trots att jag lovat mina föräldrar att inte skaffa fler katter. Idag är Kasper den klart keligaste av dem och ligger gärna och sover i knäet eller med mig i sängen. En kul och klantig kille i total avsaknad av självbevarelsedrift. Kastar man en leksaksboll i ansiktet på honom reagerar han inte. Femte gången man kastar bollen i ansiktet på honom, kommer han ihåg att stänga ögonen. Men ingen tillstymmelse till jaktinstinkt. Han skulle gå vilse på en slät gräsmatta om man släppte ut honom. Eller ramla ner i ett hål. Matvraket i familjen... Gillar inte när det ringer på dörren, det har han efter mig.

Åh, vilken fin liten familj vi är....

Manglad

Just hemkommen från en drygt två timmar lång, auditiv mangling. Jag har varit på barnkalas, men jag kunde lika gärna ha fått huvudet överkört av en ångvält. Att gå på barnkalas är inte förenligt med mitt sätt att fungera som människa, men nu är det så att mina systrar ynglat av sig inte mindre än sex små Ericssons, varav två fyller på samma dag, så fem barnkalas per år blir det. Vare sig jag vill eller inte. Jag skulle såklart kunna låta bli att gå dit, men nu råkar det vara så att jag gillar ju de här ungarna. Tio timmar per år kan inte vara för mycket begärt, eller kan det vara det?


Det är inte ungarna det är fel på heller, de är som ungar är mest antar jag. Det kanske är just det som är kruxet. Barn låter! De låter högt och hela tiden. Även när de faktiskt inte säger något vettigt, så låter de. Jag kan inte minnas att vi lät så mycket när vi var små. Gjorde vi det? Inte jag. Jag tror dagens barn är lite dagisskadade. De måste höras och synas för att få uppmärksamhet i stora grupper. Jag gick inte på dagis, tack och lov, för då hade jag varit utbränd innan jag ens börjat lekis.

Men nu är vi en så här stor familj och på bemärkelsedagar och högtider är det bara att göra det bästa av situationen. När vi firade jul hos ena syrran förra året hade jag ett rum dit bara jag fick dra mig tillbaka, och under stora delar av kvällen hade jag öronproppar. Det fina med min familj är att de inte reagerar på sådant längre. Jag har upphört att förvåna, och nöden har ingen lag så jag sitter där och äter prinskorv med öronproppar...

Men jag förstår inte hur de andra står ut med volymen. Allvarligt talat. Jag frågade både pappa och syrran idag och de sa att de "stängde av". De stängde av för att stå ut. Men när man inte kan stänga av, då?

Ja, ni. Jag beundrar dem, men det är inte alltid jag förstår mig på dem...

Dunderklumpar

Herre min Je! Såg ni den där bilden i morgontidningen på den där jättebäbisen på Sumatra? Killen var 62 cm lång och 8,7 kilo tung. När han kom ut ur magen alltså, vilket han såklart gjorde via snitt. Jag har alltid hört att barn som är stora vid födseln blir intelligenta och det håller jag så gärna fast vid eftersom jag var stor när jag kom till världen. Men vad ska han tro att han är nu då? :-)
Min äldsta syster var ganska liten och näpen när hon föddes. Nästa syster får man väl klassa som alldeles normalstor, och så kom jag. Drygt 4 kilo tung och 54 cm lång.
Nuförtiden är det alltfler som föds med de måtten, men för trettiotvå år sedan var jag nog ganska ensam om det.
Jäkla tur att Mamma & Pappa Ericsson inte skaffade fler i alla fall, för nu när jag satte mig och sannolikhetsräknade utifrån mina och mina systrars siffror, så kom jag fram till att unge nummer fyra i vår klan skulle ha vägt ca 4571g och varit 57 cm....

Men det fanns aldrig någon risk för en fjärde. Det var knappt att jag fick chansen heller. Pappa ville absolut inte ha fler barn än de två de hade. Mamma tjatade. Till slut gav pappa med sig och sa; Du får en månad på dig att bli gravid. Blir det inget så skiter vi i det sedan....
Drygt nio månader senare dök jag upp. Envis har jag ju alltid varit...

Ur balans

Gårdagen började med att jag kliade sönder vänster fot redan innan jag hunnit kliva ur sängen. Jag gör ingenting med måtta. Kliar det, så kliar jag tills huden lossnar. Det var en sån dag. Jag vet vad de här konstiga klådorna beror på, det är ett av de första tecknen på hjärnstress. Hela dagen var en sån dag. Det kändes som om det fanns en massa saker jag inte hade kontroll över, och det är det värsta som kan hända. Att jag inte har kontroll. Beslut som ska fattas, jag som velar fram och tillbaka. När jag var ung (yngre) kunde jag inte hantera hjärnstress. Jag skadade mig själv på allehanda vis, för då återfick jag kontrollen. Trodde jag. Idag kan jag hantera det. Jag vandrar oroligt omkring, kan inte tänka klart, kan inte sitta still, håller på att hoppa ur kläderna när det smäller i brevinkastet, nerverna utanpå... Men jag gör inga dumheter! Och så länge jag inte gör det så vet jag att jag har övertaget. Det måste jag ha. Allt ordnar sig, det gör alltid det. Man får styra upp saker efter bästa förmåga, ringa mamma och gnälla av sig, ringa en god vän i samma "bransch" som får agera ställföreträdande psykolog. Och vet ni vad? Allt ordnade sig!
På kvällen lämnade jag hjärnspökena hemma och gick på fotboll. Man behöver ingen hjärna för att titta på fotboll. Bara hjärta.
Idag är en bättre dag, bara såret på foten vittnar om sämre stunder...

Sport - Kultur 1 - 1

Det bästa med söndagar är inte söndagsmiddag, gulligulltid med familjen eller skogsutflykter med korg under armen. Näe, söndagens höjdpunkt är, varje vecka utan undantag, Mats Olssons mittuppslag i Sportexpressen. Jag har redan skickat en subtil hyllning till karln i ett tidigare inlägg och ni undrar förstås varför jag tycker han är så himla bra.

Så här är det: När jag var sjutton, arton år och fortfarande skulle bli både rockstjärna och fotbollsproffs, så var det en äldre musikerkollega som sa till mig att musiken minsann räddat honom från sporten. Han sa det spefullt, som om sport vore något väldigt fult. Jag förstod aldrig det där och jag förstår det tack och lov inte än idag. Att man förväntades välja. Så dök Mats Olsson upp och visade att man faktiskt kan älska idrott och litteratur/musik/kultur med samma passion. Samtidigt. Och jag insåg att jag inte var ensam och att det inte var fel av mig att viga mitt liv 50/50 till sport och kultur.
Men när man hör vilken likriktad och intetsägande musiksmak idrottsstjärnor ofta har, och när man ser hur "osportiga" många musiker och författare är, så inser även jag att så jäkla vanligt är det inte att det finns plats för både och i en och samma person. Just därför måste jag hylla det när jag ser det.
Jag blev aldrig rockstjärna eller fotbollsproffs och det är nog för sent nu. Men det hindrar mig inte från att fortsätta älska. Det är bara ur ett annat perspektiv nu.
Dessutom verkar Olsson, på även andra plan, vara en synnerligen hyvens människa...

IQ vs. barnsäkrat...

Det var väl själva f-n! Jag skriver detta i affekt. Jag skulle äta pannkakor till middag idag, allt väl så långt och inget ont om pannkakorna. Men syltflaskan! Jag har en syltflaska med "barnsäkert" lock, och jag tog mig inte in. För inte allt för länge sedan gjorde jag Mensas provtest och hade ynka ett fel, men jag tar mig inte in i en barnsäker syltflaska! Vad ska man med IQ och allmänbildning när man inte reder ut vardagens banaliteter? Jag fick upp locket till slut, men det var med ren ilska så jag är inte riktigt säker på hur jag gjorde. Vilket förmodligen betyder att jag kommer ha samma problem nästa gång.
Sluta äta pannkakor? Eller köpa sylt på burk, kanske?

Aramis gör sin egen imitation av Buddha, efter att de bekantat sig lite...

Vit flagg

Det debatteras ju en del nu om huruvida det borde bli lag på att ingripa om man ser en människa i nöd. En misshandel, en väskryckning eller dylikt. Behövs det en lag för att man ska hjälpa sina medmänniskor? Hur skulle man göra? Hur skulle Du göra?

Jag är naiv, för att inte säga rent dumdristig, och lever i villfarelsen att ingen kan skada mig. Så jag ser framför mig hur jag på ren instinkt skulle springa efter den där snubben som tagit gamla tant Harriets väska. Snabbare än lightning Bolt skulle jag springa, få ut ett långt ben för den perfekta, fällande snarskanken och sätta mig på honom (för det är oftast en han) tills polisen kom till undsättning. Och jag lovar att om jag satt mig till rätta på någon så tar sig vederbörande ingenstans i första taget.

Eller om man blev vittne till en misshandel, då? Jodå, jag skulle säkert lägga mig i där också. Förmodligen skulle jag överskatta min egen odödlighet och få en massa stryk. Jag har aldrig fått stryk men jag har fått för mig att jag skulle tåla ett par smällar ganska bra. Bara inte på näsan. Snälla, inte näsan! Den är dessutom redan lite sned, åt vänster, så OM du måste slå mig på näsan så slå för Guds skull lite snett från rätt håll så att den åtminstone raknar.

Det läskiga är att om man skulle ingripa och få in en snyting på gärningsmannen, så skulle man själv åka dit för misshandel sedan. Näe, låt oss inte slåss. Jag är buddhist. Jag är pacifist. Jag har inte slagit någon sedan jag gick på lekis. Vi sätter oss och pratar igenom det här istället, tycker jag...

Hösttecken

Man vet att hösten är här när man i stället för att sova halvnaken under en hysteriskt snurrande takfläkt, stänger alla fönster och säsongsdebuterar i flanellpyjamasen...

Manlig kortslutning

Så har det hänt igen. Det gör ju det med lite för jämna mellanrum nu för tiden. Att någon/några kastar saker på spelare eller springer in på planen och gör sig till åtlöje. (Jag pratar fotboll nu, DIF-MFF i måndags). Jag har funderat en del på det där. Vad det är som händer med män när de beträder en fotbollsarena. Exakt vilka synapser det är som kortsluter när de passerar entréspärren. Jag går allt som oftast på IFK Norrköpings hemmamatcher och även om det brukar gå förhållandevis lugnt till på Parken, så känner jag igen symptomen. Det brölas, skriks, svärs. Det är könsord som viner i luften. Jävla böög är en populär fras när domaren gör en taskig bedömning. Som om bög skulle vara det värsta man kan vara. Jag förstår inte vad det är som händer med de där männen. Jag har till och med vid något enstaka tillfälle hört min egen, lugna far utstöta ett och annat gutturalt läte, även om han nästan ser förvånad ut själv efteråt. För han är inte sådan egentligen. Jag har inga gutturala läten att tillgå. De finns inte i mig och jag har inget behov av att hetsa upp mig över nittio minuters underhållning. För det är ju vad det handlar om. Men man häpnar över omgivningen och undrar vad det är de har i sig som nödvändigtvis måste ut just där och just då. Hårt hållna hemma? Mobbade på jobbet? Sexuellt frustrerade? Eller vadan detta primitiva gorillabeteende? Och sedan när matchen är slut så lämnar de arenan och traskar därifrån som de civiliserade varelser de alltid borde vara, som om ingenting hänt. Nu klarar de sig ett par veckor till nästa hemmamatch, och det är nästan så att man vill gå fram och fråga; Var det skönt för dig också?

PR

Jag har ju faktiskt skrivit en bok och insåg just att var, om inte här, borde jag göra lite reklam för den?
Den heter "Flygfärdig" och handlar om hur det kan gå till att flytta hemifrån och lära sig att klara sig själv när man är (som) jag. Det är en rolig liten bok som du läser ut på två timmar, inklusive kisspaus (jag har klockat).
Finns att beställa för en rimlig peng hos Riksföreningen Autism.

Hjälp!

De började tjugo över åtta i morse. De håller på än, över tre timmar senare. Någon väldigt nära, här i huset borrar. Mycket och hela tiden. Stor borr mot betong, känner ni till det ljudet? Det är vedervärdigt och det känns som jag har en centrifugerande tvättmaskin i magen när de sätter igång. Och jag kommer inte undan, i mitt eget hem. Jag vill leta upp och slå sönder den där borrmaskinen. Jag får nästan panik. Morgonstund ska ha guld i mun. Min morgonstund idag hade inte guld någonstans...

Vännen

Idag hände något både oväntat OCH kul. Det är ytterst sällan jag kan få in dessa två ord i samma mening, då överraskningar överlag får mig att tappa fotfästet en smula. På ett negativt sätt.
Jag sprang på en gammal vän på Ica! Eller alltså, inte gammal i den bemärkelsen. Vi är i alla fall sprungna ur samma sjuttiotal. Men det måste vara minst sex, sju år sedan vi senast sågs. Det kändes som alldeles nyss. Vi bor inte ens femhundra meter ifrån varandra och jag tänker på henne ibland när jag går förbi. Men hon är väldigt mycket som jag. Om möjligt ännu mer osocial. Vi har kul när vi ses, lätt att prata. Men två människor vars dagsform avgör om det ens är möjligt att ta sig utanför dörren, kan inte göra upp stora planer. Så är det. Hon vet det. Jag vet det.
Men det är också så att om jag en gång tyckt genuint bra om en människa, så är han eller hon min vän för livet även om vi av någon orsak glider ifrån varandra och även om personen ifråga till och med glömt bort mig. Jag glömmer inte. Inte vänskap!
Det kanske dröjer ytterligare fem år innan vi springer på varandra igen, kanske hörs vi i morgon, kanske träffas vi aldrig mer. Men du, det var kul att ses!

Om en ramp

Det finns en liten petitess som förbryllat mig i ett par dagar nu. För porten bredvid min har försetts med en ramp. En sådan där ramp som underlättar för manuella rullfordon alltså. Jag förmodar att det är Någon med rullstol eller rollator som är i behov av denna ramp för att ta sig upp för det där lilla steget som är uppskattningsvis tolv cm högt. Och då är det ju jättebra att han/hon fått den hjälpen.

Vad jag undrar är: Vad sjutton händer sedan? För direkt när man kommit in så är det två trappsteg, tjugo cm höga skulle jag tippa, ner. Och där finns det ingen ramp. Dessutom bor jag i ett trevåningshus utan någon som helst tillstymmelse till hissanordningar, så var tar denna Någon vägen väl innanför porten? Ramlar de två trappstegen ner och huserar i cykelkällaren?

Förmodligen är det bara jag som har för mycket fritid och för lite viktigt att tänka på.
Näe, förresten. I min värld finns ingenting som är för oviktigt för att ägnas en tanke...

Shorts och täckjacka?

Nu är det en bra konstig årstid som inträtt, tycker jag. Eller konstig och konstig, det är ju samma sak varje år, men den ger mig huvudbry lik förbannat. Jag vet inte hur jag ska klä mig! Jag till och med undviker att gå ut om jag inte måste, för att jag inte vet hur jag ska klä mig.
Solen och den blå himlen säger: Ta på dig shortsen idag också du, Madde.
Löven på backen säger: Höst, höst, täckjacka.
Så jag tar på mig shorts och jacka, ungefär, och blir följaktligen uttittad av mina medmänniskor. Idag toppade jag dessutom med sandaler.
Det vore enkelt om den där inre termostaten fungerade, men nu gör den ju dessvärre inte det. Jag fryser inte om benen. Aldrig. Jag fryser däremot om överkroppen i alla grader under tjugo plus. Vilket är märkligt i sig, eftersom det är på överkroppen jag samlat på mig allt späck och alltså borde frysa mindre. Det finns ingen logik. Om bara ingen brydde sig, så skulle jag nog gå i shorts året om. Och täckjacka. Men ni tittar ju så snett...

1) Idag gratulerar jag Åslög, som har namnsdag. Jag känner ingen Åslög. Finns det över huvud taget någon Åslög? Är det i så fall en han eller en hon??

2) Jag bor i en lägenhet på 60 kvadrat sedan 4 år tillbaka, men är sugen på att bo i hus igen. Nu har jag hittat det i en annons! En Patriciervilla på tre våningar och pool i Kneippen (Norrköpings Beverly Hills?). Utgångspris? Bara tolv och en halv mille...

Skitkul på insidan

Var hemma hos mamsen i dag för att äta frunchag (kombinerad frukost-lunch-middag, jag äter inte så ofta). Inget konstigt med det, men när jag stod där och fipplade med nyckelknippan så slog det mig att jag inte varit utanför dörren på ganska exakt sextionio och en halv timma. På nästan tre dygn har jag alltså inte lämnat mitt krypin och jag funderar på vad det säger om mig egentligen. Att jag är blek, glåmig, tjock, förtvinad och har ett torftigt liv?
Tro fanken att jag är blek och glåmig efter den här sommaren som aldrig kom. Tjock? Ja, ja, men det är väl jättebra i dessa tider då en samhällskollaps hänger som ett ständigt hot i luften. Ni vet, att när maten tar slut på hyllorna i affären för att alla ligger hemma med baconfeber så har jag "lite att ta av" som man brukar säga. Förtvinad? Näe, inte än faktiskt. Sanningen är att jag har en massa muskler, om än ganska inbäddade. Men de fungerar.
Och så det här med torftigt liv då. Det är ju en definitionsfråga förstås. Jag har faktiskt skitkul! Mitt yttre liv är ganska händelsefattigt, det får jag väl hålla med om. Men jag har ju ett inre liv också. Och där händer det grejor, banne mig!
Människor idag verkar få panik om det är en lucka i almanackan, om de inte vet vad de ska göra. Det är som om de är livrädda för att behöva umgås med sig själva en stund. Varför är ni så rädda för er? Vad har ni där inne som absolut inte får tränga ut? Eller har andra kanske ingenting därinne och är beroende av yttre stimulans för att känna att de existerar?
Åh, vad det är mycket som jag inte förstår här i livet. Människan är bra konstig...

För övrigt och på tal om ingenting alls, så gör den här cirkulerande baconfebern inte direkt livet lättare för oss hypokondriker...

Innan jag börjar analysera vardagen, eller vad det nu är jag ska göra här, så tänkte jag i denna del två av min bloggpresentation skriva lite om vad jag inte tänker skriva om. Så har vi fått det ur världen en gång för alla. Nu har jag ju aldrig läst en blogg i hela mitt liv, på ont och på gott. På ont därför att jag alltså inte vet hur man gör, vad jag borde skriva osv. Och på gott därför att jag följaktligen inte riskerar att apa efter någon annan och avskrivas som någon form av copycat. Men jag har läst min beskärda del OM bloggar och har koll på ungefär vilka kategorier av bloggare som rör sig därute. Ett betydande antal bloggar skrivs uppenbarligen av platinablonderade unghonor till hälften uppbyggda av syntetmaterial, som tycker att dagen är räddad om de hittar en Gucciväska på rea. Jag kommer inte att skriva om mode och skönhet! Herregud, hur skulle det se ut? Min klädsmak är obefintlig (tänk valfri baglady i valfri storstad) och mina hudvårdsprodukter, som inte är många, köper jag på Apoteket...

Så har vi ju kändisbloggarna, men där kvalar jag av naturliga skäl inte in tack och lov. Och jag kommer aldrig förstå vilka människorna är där ute som på fullt allvar är intresserade av vad "Kändis #1" äter till lunch eller var "Kändis #2" får sin manikyr. Men jag måste ändå säga att jag är glad för dessa människors skull, för att de är så lättroade och inte kräver mer här i livet...

Vad jag heller inte kommer att kunna göra är att hänga ut kändisar och deras upptåg åt höger och vänster, som det också verkar finnas en hel del bloggar som ägnar sig åt. Jag är ju från Norrköping och det finns liksom inte direkt några kändisar härifrån att hänga ut. Plura är härifrån minsann, men det var väl runt hundrafemtio år sedan han flydde staden.

Min kändisspotting sträcker sig inte mycket längre än till att jag satt på samma plan till London som Anne Wibble våren -95. Samma vår råkade jag springa rätt in i Rikard Wolff. Det blev tvärstopp och motlägg, den killen är LÅNG. Och på hösten fick jag Dan Malmers flottiga hår i munnen när vi studsade lite för nära varandra under en Globenkonsert med Soundgarden. Allt detta 1995 alltså, Herre min Je vilket händelserikt år det var! Men Wibble är ju numera väldigt död och Dan Malmer kommer ingen längre ihåg, så jag vet inte riktigt hur högt värderade de här anekdoterna är idag..

Förresten så gick jag på toaletten direkt efter prinsessan Madeleine på Öland i tidernas begynnelse. Hon var ungefär två äpplen hög då, och jag var väl ett par äpplen högre eftersom jag är några år äldre. Den omvälvande händelsen var nog hur som helst mer kittlande för min mamma, rojalisten...

Har ni fått rätsida på vad den här bloggen kommer att handla om och inte handla om, nu? I så fall saluterar jag er, för själv är jag fortfarande lika förvirrad och kvar på ruta ett. Men vad fanken, det visar sig nog. Vi säger så, för nu är jag hungrig. Tror jag...

Nytt försök, då. Vad är det jag tänker lufta i den här bloggen? Ingen aning faktiskt. Men det är så förbaskat mycket som rör sig i mitt huvud och jag behöver en ventil eftersom katterna jag bor med är fullständigt ointresserade av att diskutera allt som inte har med Friskies och håriga leksaker att göra. Och ska jag inte stagnera helt som tänkande varelse, så behöver jag tänka på annat än just Friskies och håriga leksaker. Åtminstone emellanåt. Jag försökte till exempel få Aramis att förstå vilken briljant framspelning Thordarsson gjorde till Telos 1-0 mål då IFK Norrköping slog Sirius häromsistens, men han var mest intresserad av att få smaka mer av min frukost. Jag försökte även förklara för Cocos exakt varför Expressens Mats Olsson är en av Sveriges bästa skribenter, men hon gäspade och gick och lade sig i kojan som jag byggt av trasiga lakan i vardagsrummet. Kasper ska vi inte ens tala om, han vill bara leka med mina svettiga strumpor medan jag anstränger mig för att lägga fram argument för varför Revolver är Beatles mest underskattade skiva och bättre än både Sgt.Pepper och Abbey Road. Ja, ni fattar. Jag behöver en ventil! Och jag tänker på intet sätt nischa mig då det är fullkomligt omöjligt för mig att rikta tankarna på beställning. Vad jag vet är att jag inte kommer att kunna låta bli att skriva om fotboll. Jag kommer heller inte att kunna låta bli att skriva om litteratur. Eller att kommentera det jag läser under den dagliga plöjningen av dags- och kvällstidningar. Musik blir det tveklöst en del. Och så kommer ni att få en och annan inblick i min hjärna som kan vara både en mycket spännande och en mycket skrämmande kroppsdel att dras med. Eller, är det en kroppsdel? Ett organ? Mitt spännande och skrämmande organ? Det låter ju lite... hm, näe vi kallar den kroppsdel tycker jag. Sa jag förresten att jag har Aspergers syndrom? Det innebär att jag förmodligen varken tänker, reagerar eller agerar riktigt som Du. Men det beror ju såklart lite på vad och vem Du är. Det är hur som helst inte det jag primärt kommer att älta här, men faktum kvarstår att jag föddes med det, jag kommer att dö med det och det ligger på ett eller annat sätt som en slöja över allt jag tänker och allt jag gör. Så låt mig guida er genom vardagen ur ett Aspergerperspektiv. Ur MITT perspektiv...!

Okej, här sitter jag i färd med att författa mitt livs första blogginlägg. Funderar och vrider och vänder på tankarna för att komma på något fyndigt som kan tänkas snärja en eventuell läsare, eller två. Och allt jag kan tänka på är hur jag rapar djuphavstorsk. Jo, det blir lätt så när man inte ens under pistolhot kan tänka sig att inmundiga fisk, men ständigt läser om hur nyttigt det är och hur intelligent man blir (och DET vill man ju bli), och därför tvingar i sig Omega-3 kapslar vareviga morgonkvist. Och det är just djuphavstorsk minsann, det står klart och tydligt i innehållsförteckningen. På väg ner smakar det inget alls, på väg upp smakar det desto mer. Och jag tycker inte om det. Jag tycker inte om det alls!

Kommer inom kort...