De tre musketörerna

Nu har jag pratat bara om mig själv och mina förehavanden ett tag, men det finns ju faktiskt tre personligheter till i detta hushåll. Så jag tänkte att det vore på sin plats att ge er ett hum om vilka de fyrbenta representanterna faktiskt är:

ARAMIS är kungen. Röd och ståtlig. Mannen i hemmet. Och en riktig fjolla... Även kallad Puffen, Totte, Storsnopp... Ganska exakt 4 år gammal i skrivande stund. Han är den nyfikna och pratglada. Vi förstår inte alltid varandra, men han pratar på ändå. Tycker om än i dag att krypa upp på armen där jag sitter i soffan, och snutta! Far som en sugfisk över gäddhänget och har så gjort sedan jag först fick honom. Då var han åtta veckor. Han är lite knäpp också; sitter jag i vardagsrummet så går han in i sovrummet och ställer sig och skriker. Sitter jag på kontoret så springer han in i vardagsrummet och skriker. Först trodde jag att han hade ont någonstans, men när jag letade upp honom så slängde han sig bara på rygg och skulle ha gos. Han vill ha makten och tycker att det är jag som ska komma när han vill något. Dessutom älskar han äggula och godis. Hatar när tvättmaskinen centrifugerar, det har han efter mig.

COCOS är prinsessan och sprungen ur samma kull som Aramis, men de är extremt olika. Även kallad Kossan eller Cookie. Den mest självständiga och samtidigt mammigast. Där jag är, är Cocos. Även när jag sitter på toaletten. Vill helst äta ur min hand, alternativt att jag kliar henne på ryggen när hon ska äta. Vill bara bli borstad med min hårborste, trots att jag har en massa kattborstar. Egensinnig till max och den av de tre som skulle trivas utomhus. Hon skulle bli en exemplarisk jägare. Är inte så kelig, utan ligger helst någon meter ifrån och spinner högt och trampar i luften när jag pratar med henne i lågt tonläge... Hon är den klart påhittigaste och busigaste. Petig med maten, men gillar jordnötssmör. Extremt doftkänslig, det har hon efter mig.

KASPER är den två år yngre, svarta prinsen. Kallas också Tofsen, Trollet eller Lillsnopp. Han hade en taskig start i livet där han bodde i sin egen skit hos en psykiskt sjuk människa. Hade öronskabb och var livrädd för människor. Var ca fem månader när jag adopterade honom från katthemmet, trots att jag lovat mina föräldrar att inte skaffa fler katter. Idag är Kasper den klart keligaste av dem och ligger gärna och sover i knäet eller med mig i sängen. En kul och klantig kille i total avsaknad av självbevarelsedrift. Kastar man en leksaksboll i ansiktet på honom reagerar han inte. Femte gången man kastar bollen i ansiktet på honom, kommer han ihåg att stänga ögonen. Men ingen tillstymmelse till jaktinstinkt. Han skulle gå vilse på en slät gräsmatta om man släppte ut honom. Eller ramla ner i ett hål. Matvraket i familjen... Gillar inte när det ringer på dörren, det har han efter mig.

Åh, vilken fin liten familj vi är....