Så var det gjort!
Tio över tre idag vaccinerade jag mig emot svininfluensan. Har velat länge fram och tillbaka, men efter att ha nojat något alldeles över alla hostande människor på tåget förra veckan så bestämde jag mig slutgiltigt.
Bara att ta tjuren vid hornen, eller svinet vid knorren om man nu vill leka ordlekar. Och det ville jag ju tydligen...
Så nu sitter jag bara här och väntar på biverkningar...
För som den hypokondriker jag är, så kan jag väl inte tänka mig att de uteblir??
....
måndag 30 november 2009
söndag 29 november 2009
Hela Värmland sjunger ;-)
Jag har alltså varit iväg ett par dagar under denna vecka för att föreläsa i Molkom. Det gick bra tyckte jag. MEN jag fnissar än...
Värmländska, värmländska.... Man kan inte låta bli att skratta lite åt denna dialekt.
Man skrattar inte rått och nedvärderande, som man gör åt min egen fula östgötska.
Näe, man småfnittrar med värme och glädje och nästan lite avund. För denna sjungande värmländska är ju så fin..
Hade man kunnat lägga in om ny dialekt, på samma sätt som man kan lägga in om namnbyte, så skulle jag lägga in om värmländska... Tveklöst!
....
Värmländska, värmländska.... Man kan inte låta bli att skratta lite åt denna dialekt.
Man skrattar inte rått och nedvärderande, som man gör åt min egen fula östgötska.
Näe, man småfnittrar med värme och glädje och nästan lite avund. För denna sjungande värmländska är ju så fin..
Hade man kunnat lägga in om ny dialekt, på samma sätt som man kan lägga in om namnbyte, så skulle jag lägga in om värmländska... Tveklöst!
....
torsdag 26 november 2009
fredag 20 november 2009
Lite bajs och lite bil
Det blev en lite annorlunda dag, det här.
Det började med att någon av fyrfotingarna sprätt bajs långt utanför kattlådan. Jag fick sick sacka mig fram till papper och Ajax, för att kunna ta hand om det som skulle tas omhand. Det var även enkelt att se vilken katt som var den skyldiga då Kasper skamset smög omkring med en BAJSKLUTT I MORRHÅRET. Hur fanken hamnade den där. Oj, oj, oj!
Sedan pep jag ner till återbesiktningen med min nyreparerade Rulta. Allena.
Och där blev jag uppläxad för att jag tagit bort körförbudlappen. Det får visst bara de eller polisen göra. Jag hade alltså brutit mot lagen, jag.
Men, va fanken. När jag skulle köra bilen från verkstaden så slet jag så klart bort lappen. Annars hade jag ju inte tagit mig där ifrån. Det är min logik det, men det var alldelles uppenbart inte hans logik.
Alla bromsrören såg i alla fall bra ut nu.
Så skulle jag köra i väg. Då blev jag stoppad då besiktningssnubben glömt att sänka ner framhjulen. Och för att kunna göra det var han tvungen att höja upp ekipaget 3 meter rakt upp i luften. MED MIG I BILEN!!! Jag som är så förbaskat höjdrädd...
Well, well, ner kom jag och godkänd blev bilen.
Men nu är jag ju helt slut!
....
Det började med att någon av fyrfotingarna sprätt bajs långt utanför kattlådan. Jag fick sick sacka mig fram till papper och Ajax, för att kunna ta hand om det som skulle tas omhand. Det var även enkelt att se vilken katt som var den skyldiga då Kasper skamset smög omkring med en BAJSKLUTT I MORRHÅRET. Hur fanken hamnade den där. Oj, oj, oj!
Sedan pep jag ner till återbesiktningen med min nyreparerade Rulta. Allena.
Och där blev jag uppläxad för att jag tagit bort körförbudlappen. Det får visst bara de eller polisen göra. Jag hade alltså brutit mot lagen, jag.
Men, va fanken. När jag skulle köra bilen från verkstaden så slet jag så klart bort lappen. Annars hade jag ju inte tagit mig där ifrån. Det är min logik det, men det var alldelles uppenbart inte hans logik.
Alla bromsrören såg i alla fall bra ut nu.
Så skulle jag köra i väg. Då blev jag stoppad då besiktningssnubben glömt att sänka ner framhjulen. Och för att kunna göra det var han tvungen att höja upp ekipaget 3 meter rakt upp i luften. MED MIG I BILEN!!! Jag som är så förbaskat höjdrädd...
Well, well, ner kom jag och godkänd blev bilen.
Men nu är jag ju helt slut!
....
onsdag 18 november 2009
Rulta på rehab
Jag var på besiktning med Rultan (min bil, Renault) igår.
Det gick väl sådär, snällt uttryckt.
Jag har aldrig fixat det där med besiktning själv förut. Pappa har alltid tagit hand om dessa besök. Men förra året var jag med honom för första gången. Och i år kände jag mig så kaxig att vi bestämdes för att ses där. Han skulle liksom bara vara med som moraliskt stöd.
Det började så bra. Jag kom dit i väldigt god tid, och när pappa väl dök upp hade jag både registrerat mig och kört in bilen. Alldeles på egen hand. Så långt allt väl. Stolt som en tupp var jag.
Rultan visade sig vara vid ganska god vigör, för sin ålder.
Tills besiktningsmannen skrapade sönder ett bromsrör...
Körförbud!
Jäklar, vad skönt att det där röret inte pajade under färd. Det har hänt mig en gång förut, med en annan bil, att bromsarna bara tvärt slutade fungera. Vid ett rödljus. Den gången slutade det med att jag fick öppna bildörren och stanna bilen med foten. Tur att jag körde sakta.
Men tillbaka till Rultan. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte varit kaxig nog att åka till besiktningen helt själv. Nu kunde jag ta det hela med fattning och lämna över de stora besluten till pappa. Det blev bärgning.
Så nu är Rultan på rehab ett par dagar. Jag saknar henne.
Hjälp, nu centrifugerar tvättmaskinen!
Var är mina hörselkåpor?
....
Det gick väl sådär, snällt uttryckt.
Jag har aldrig fixat det där med besiktning själv förut. Pappa har alltid tagit hand om dessa besök. Men förra året var jag med honom för första gången. Och i år kände jag mig så kaxig att vi bestämdes för att ses där. Han skulle liksom bara vara med som moraliskt stöd.
Det började så bra. Jag kom dit i väldigt god tid, och när pappa väl dök upp hade jag både registrerat mig och kört in bilen. Alldeles på egen hand. Så långt allt väl. Stolt som en tupp var jag.
Rultan visade sig vara vid ganska god vigör, för sin ålder.
Tills besiktningsmannen skrapade sönder ett bromsrör...
Körförbud!
Jäklar, vad skönt att det där röret inte pajade under färd. Det har hänt mig en gång förut, med en annan bil, att bromsarna bara tvärt slutade fungera. Vid ett rödljus. Den gången slutade det med att jag fick öppna bildörren och stanna bilen med foten. Tur att jag körde sakta.
Men tillbaka till Rultan. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte varit kaxig nog att åka till besiktningen helt själv. Nu kunde jag ta det hela med fattning och lämna över de stora besluten till pappa. Det blev bärgning.
Så nu är Rultan på rehab ett par dagar. Jag saknar henne.
Hjälp, nu centrifugerar tvättmaskinen!
Var är mina hörselkåpor?
....
måndag 16 november 2009
Satt Madde sitter
Alltså, det här med svininfluensan...
Jag vet inte vad jag ska tro, men nu har jag i alla fall bestämt mig för att ta sprutan. Så kan man sluta fundera mer på saken sedan.
Svensk sjukvård. Jag litar inte på den!
Flera av de som dött eller blivit riktigt sjuka och hamnat på intensiven till följd av den här influensan, verkar ha blivit hemskickade när de först sökt vård. Vissa av dem flera gånger till och med.
En sak är säker, och det är att om jag skulle bli så sjuk att jag känner att jag behöver söka akutvård så kommer jag vägra att gå därifrån innan jag fått den vården. Jag bänkar mig, tältar i väntrummet, fejkar en svimning om så behövs. Men glöm att jag låter mig skickas hem. Jag är inte typen som söker vård i onödan, så om jag kommit så långt så är det allvar. Jag går ingenstans!
Sjukvården är konstig.
När man väl tagit sig in så är alla alltid jättevänliga, goa och kompetenta. Men man tar sig ju nästan inte in.
Jag har legat på sjukhus tre gånger i mitt liv. En blindtarmsoperation, en knäoperation och en allergisk reaktion. Den sistnämnda var lite läskig. Mina händer och underarmar svullnade upp till oigenkännlighet. Jag åkte upp och satte mig på akuten för situationen var ohållbar. Och där fick jag sitta...
Jag kom dit vid lunch, och vid midnatt(!) fick jag komma in och träffa läkare. Då var det plötsligt jättebråttom och jag fick tre adrenalinsprutor och lite annat smått och gott inskjutet i kroppen och lades in för observation.
Man åker upp och sätter sig i ett väntrum och sedan händer absolut ingenting.
Men behöver jag vård, så glöm att jag åker hem med rekommendationen att ta en Panodil.
Satt Madde sitter...
....
Jag vet inte vad jag ska tro, men nu har jag i alla fall bestämt mig för att ta sprutan. Så kan man sluta fundera mer på saken sedan.
Svensk sjukvård. Jag litar inte på den!
Flera av de som dött eller blivit riktigt sjuka och hamnat på intensiven till följd av den här influensan, verkar ha blivit hemskickade när de först sökt vård. Vissa av dem flera gånger till och med.
En sak är säker, och det är att om jag skulle bli så sjuk att jag känner att jag behöver söka akutvård så kommer jag vägra att gå därifrån innan jag fått den vården. Jag bänkar mig, tältar i väntrummet, fejkar en svimning om så behövs. Men glöm att jag låter mig skickas hem. Jag är inte typen som söker vård i onödan, så om jag kommit så långt så är det allvar. Jag går ingenstans!
Sjukvården är konstig.
När man väl tagit sig in så är alla alltid jättevänliga, goa och kompetenta. Men man tar sig ju nästan inte in.
Jag har legat på sjukhus tre gånger i mitt liv. En blindtarmsoperation, en knäoperation och en allergisk reaktion. Den sistnämnda var lite läskig. Mina händer och underarmar svullnade upp till oigenkännlighet. Jag åkte upp och satte mig på akuten för situationen var ohållbar. Och där fick jag sitta...
Jag kom dit vid lunch, och vid midnatt(!) fick jag komma in och träffa läkare. Då var det plötsligt jättebråttom och jag fick tre adrenalinsprutor och lite annat smått och gott inskjutet i kroppen och lades in för observation.
Man åker upp och sätter sig i ett väntrum och sedan händer absolut ingenting.
Men behöver jag vård, så glöm att jag åker hem med rekommendationen att ta en Panodil.
Satt Madde sitter...
....
onsdag 11 november 2009
Några ord inifrån bubblan
Jag far till Västervik i morgon, för en föreläsning. Det betyder att jag är inne i bubblan nu. Jag hamnar alltid i den några dagar innan jag ska iväg på uppdrag, och stannar där några dagar efter att uppdraget är slutfört. För säkerhets skull.
Jag är inte särskilt trevlig när jag är i min bubbla. Inte otrevlig heller. Bara väldigt... neutral. Kanske frånvarande. Jag försöker göra saker, läsa, se på tv, men kommer hela tiden på mig själv med att stirra i horisonten.
Förr hade jag ingen kontroll över min bubbla. Den kunde sluka mig när jag minst anade det, och jag kunde inte för mitt liv ta mig ur den förrän den valde att släppa ut mig. På sina villkor.
Det händer fortfarande. Men nu för tiden kan jag också använda mig av den. Jag tar min tillflykt dit för att ladda, samla kraft och fokusera.
Man kan säga att jag är vän med min bubbla idag.
Äntligen.
....
Jag är inte särskilt trevlig när jag är i min bubbla. Inte otrevlig heller. Bara väldigt... neutral. Kanske frånvarande. Jag försöker göra saker, läsa, se på tv, men kommer hela tiden på mig själv med att stirra i horisonten.
Förr hade jag ingen kontroll över min bubbla. Den kunde sluka mig när jag minst anade det, och jag kunde inte för mitt liv ta mig ur den förrän den valde att släppa ut mig. På sina villkor.
Det händer fortfarande. Men nu för tiden kan jag också använda mig av den. Jag tar min tillflykt dit för att ladda, samla kraft och fokusera.
Man kan säga att jag är vän med min bubbla idag.
Äntligen.
....
lördag 7 november 2009
Kunde inte hejda mig
Jag spottade på min syster idag. Det var verkligen inte meningen.
Eftersom det står annat på agendan i morgon, så passade jag på att fira min far en dag för tidigt. Min syster Annika droppade också in mitt i fikat, med samma avsikt.
Det började bra. Pappa skrapade lotter, vi pratade, skrattade och fikade.
Så händer det.
Jag hade precis stoppat in en bit tårta i munnen när jag åter kom att tänka på något vi skrattat åt några minuter tidigare. Det bara fräste till på något sätt, jag brast i gapskratt och Annika som satt mitt emot, satt liksom mitt i skottlinjen. Hon fick en massa grädde av mig, kan man säga. Begagnad. På tröjan, i håret, i ansiktet...
Det var verkligen inte meningen. Det var ganska äckligt faktiskt men väldigt, väldigt roligt.
Vi var tre (pappa var ute och rökte) som vek oss av skratt medan mamma plockade fram servetter och erbjöd hjälp att befria frisyren från det ovälkomna.
Annika menade att det var tur att det bara var jag som spottat grädde. Att hon inte hade tagit det med samma fattning om det varit en okänd gammal farbror, eller något.
Jo, tack för den. Blod är tjockare än vatten.
Men förlåt i alla fall...
...
Eftersom det står annat på agendan i morgon, så passade jag på att fira min far en dag för tidigt. Min syster Annika droppade också in mitt i fikat, med samma avsikt.
Det började bra. Pappa skrapade lotter, vi pratade, skrattade och fikade.
Så händer det.
Jag hade precis stoppat in en bit tårta i munnen när jag åter kom att tänka på något vi skrattat åt några minuter tidigare. Det bara fräste till på något sätt, jag brast i gapskratt och Annika som satt mitt emot, satt liksom mitt i skottlinjen. Hon fick en massa grädde av mig, kan man säga. Begagnad. På tröjan, i håret, i ansiktet...
Det var verkligen inte meningen. Det var ganska äckligt faktiskt men väldigt, väldigt roligt.
Vi var tre (pappa var ute och rökte) som vek oss av skratt medan mamma plockade fram servetter och erbjöd hjälp att befria frisyren från det ovälkomna.
Annika menade att det var tur att det bara var jag som spottat grädde. Att hon inte hade tagit det med samma fattning om det varit en okänd gammal farbror, eller något.
Jo, tack för den. Blod är tjockare än vatten.
Men förlåt i alla fall...
...
fredag 6 november 2009
Den lyser!
I exakt etthundrasjuttioen dagar har den legat i sin skrymmande kartong på kökssoffan och acklimatiserat sig.
I exakt etthundrasjuttioen dagar har den legat där för att jag ska vänja mig vid dess existens.
Min nya golvlampa.
Den gamla har levt på övertid väldigt länge och hängt ihop endast med hjälp av silvertejp (katter + stor sak = stor sak välter förr eller senare och går sönder), så på min födelsedag i maj fick jag en ny.
Lång invänjningsperiod är väldigt typiskt mig, vad än det gäller. Men igår kände jag att vi vant oss vid varandra, lampan och jag, och tog tag i monteringsarbetet. Jag är bra på att montera saker, men det var faktiskt ingen barnlek. Monteringsanvisningen var, utan att överdriva, närmast oläsbar så jag fick lira lite på känn. Men den står stadigt och den lyser, så jag måste ha gjort alldeles rätt.
Eller i alla fall minimalt med fel.
Vi är vänner nu.
Lång invänjningsperiod ja. DVD- apparaten som jag fick förra året på min födelsedag fick ligga till sig i sin kartong, väl synlig i köket, i över ett år innan jag plastade av och kopplade in den. Sedan hade vi några trevliga stunder tillsammans innan den nu bestämt sig för att inte samarbeta längre. Jag får inte upp luckan. Vi verkar vara osams, men jag vet inte varför.
Allt jag får ligger till sig så länge att det blivit omodernt innan jag vågar ta det i bruk. Min mobiltelefon till exempel, är väl åtta år gammal. Pappa, som byter sin med jämna mellanrum, har försökt lirka över sina gamla på mig. Men det har han inte lyckats med. Nu har jag i alla fall nyligen skaffat en ny som jag tycker är hypermodern och tekniskt avancerad bara för att den har kamera. Jag ligger som sagt lite efter vad gäller det tekniska...
Men jag har en väldigt fin golvlampa! :-)
Övrigt 1: Jag är förbannad över att idag ha upptäckt att någon brutit sönder tanklocket på min bil. Jag blir ledsen och beklämd! Varför vill man förstöra eller ta saker som tillhör någon annan? Det övergår mitt förstånd, men jag får väl tacka mina föräldrar för min moraliska uppfostran...
Övrigt 2: Jag har stor lust att gå upp och sätta ett plåster över munnen på min granne. Han sjunger! Ofta, mycket, högt och inte alls särskilt bra...
God kväll!
....
I exakt etthundrasjuttioen dagar har den legat där för att jag ska vänja mig vid dess existens.
Min nya golvlampa.
Den gamla har levt på övertid väldigt länge och hängt ihop endast med hjälp av silvertejp (katter + stor sak = stor sak välter förr eller senare och går sönder), så på min födelsedag i maj fick jag en ny.
Lång invänjningsperiod är väldigt typiskt mig, vad än det gäller. Men igår kände jag att vi vant oss vid varandra, lampan och jag, och tog tag i monteringsarbetet. Jag är bra på att montera saker, men det var faktiskt ingen barnlek. Monteringsanvisningen var, utan att överdriva, närmast oläsbar så jag fick lira lite på känn. Men den står stadigt och den lyser, så jag måste ha gjort alldeles rätt.
Eller i alla fall minimalt med fel.
Vi är vänner nu.
Lång invänjningsperiod ja. DVD- apparaten som jag fick förra året på min födelsedag fick ligga till sig i sin kartong, väl synlig i köket, i över ett år innan jag plastade av och kopplade in den. Sedan hade vi några trevliga stunder tillsammans innan den nu bestämt sig för att inte samarbeta längre. Jag får inte upp luckan. Vi verkar vara osams, men jag vet inte varför.
Allt jag får ligger till sig så länge att det blivit omodernt innan jag vågar ta det i bruk. Min mobiltelefon till exempel, är väl åtta år gammal. Pappa, som byter sin med jämna mellanrum, har försökt lirka över sina gamla på mig. Men det har han inte lyckats med. Nu har jag i alla fall nyligen skaffat en ny som jag tycker är hypermodern och tekniskt avancerad bara för att den har kamera. Jag ligger som sagt lite efter vad gäller det tekniska...
Men jag har en väldigt fin golvlampa! :-)
Övrigt 1: Jag är förbannad över att idag ha upptäckt att någon brutit sönder tanklocket på min bil. Jag blir ledsen och beklämd! Varför vill man förstöra eller ta saker som tillhör någon annan? Det övergår mitt förstånd, men jag får väl tacka mina föräldrar för min moraliska uppfostran...
Övrigt 2: Jag har stor lust att gå upp och sätta ett plåster över munnen på min granne. Han sjunger! Ofta, mycket, högt och inte alls särskilt bra...
God kväll!
....
onsdag 4 november 2009
Att välja sin framtid
Säsongens första snö faller, just i detta nu.
Eftersom det blåser så virvlar den runt åt ungefär alla håll utom nedåt. Men att det är snö går inte att ta miste på. Träden är nakna nu. Lite vemodigt, lite vackert. Väldigt väntat.
Men nu var det inte vädret jag skulle recensera här...
Morgontidningen lät mig veta att det är dags för alla niondeklassare att välja gymnasieinriktning nu i vevan. Det får mig att minnas.
Framför allt får det mig att minnas hur omogen man är i den åldern. Jag tvivlar på att man är kapabel att välja sin framtid i så unga år. Jag var det definitivt inte. Hur ett alternativ skulle kunna se ut har jag ingen aning om. Men i den åldern tyckte jag fortfarande om att bygga kojor i skogen och smyga på grannarna. Och mitt uppe i allt det skulle man välja sin framtid, som kändes ljusår bort.
Jag valde uppenbarligen fel.
Jag fick för mig just i nian att jag ville bli veterinär. Innan dess hade jag varit inne på att bli arkitekt, journalist och... kioskbiträde. Det pendlar med andra ord ganska rejält i den åldern. Och visst vore det en fjäder i hatten att ta sig in på en av de lite "finare" utbildningarna? Så jag valde, och kom in på, naturvetenskaplig linje. Trots att fysik och kemi definitivt var några av mina svagare ämnen, som jag dessutom var fullständigt ointresserad av.
Ett år höll jag ut, med nöd och näppe. Sedan blev det inte mer och jag är än idag fullständigt outbildad. Jag bidde ingenting.
Det fanns inte så många valmöjligheter på den tiden (Oj, nu lät jag lastgammal).
Men om jag fått vara i den sitsen idag så hade jag valt med desto större omsorg. Riktat in mig på något jag var intresserad av, då det är en förutsättning för att jag överhuvud taget ska förstå vad det är jag läser.
Jag vet dock inte riktigt vad. Jag vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor. Jo, jag vill bli vis. Men jag vet inte vilken utbildning som skulle kunna hjälpa mig med den saken.
Just idag känner jag att "mina" ämnen skulle vara: Litteraturhistoria, filosofi och religionsvetenskap. I morgon kan det vara något helt annat.
Jag får väl starta min egen skola. Eller välja livets skola och ägna mig åt uppslagsverken i bokhyllan. Här, i hemmets lugna vrå, lär jag mig allra bäst....
....
Eftersom det blåser så virvlar den runt åt ungefär alla håll utom nedåt. Men att det är snö går inte att ta miste på. Träden är nakna nu. Lite vemodigt, lite vackert. Väldigt väntat.
Men nu var det inte vädret jag skulle recensera här...
Morgontidningen lät mig veta att det är dags för alla niondeklassare att välja gymnasieinriktning nu i vevan. Det får mig att minnas.
Framför allt får det mig att minnas hur omogen man är i den åldern. Jag tvivlar på att man är kapabel att välja sin framtid i så unga år. Jag var det definitivt inte. Hur ett alternativ skulle kunna se ut har jag ingen aning om. Men i den åldern tyckte jag fortfarande om att bygga kojor i skogen och smyga på grannarna. Och mitt uppe i allt det skulle man välja sin framtid, som kändes ljusår bort.
Jag valde uppenbarligen fel.
Jag fick för mig just i nian att jag ville bli veterinär. Innan dess hade jag varit inne på att bli arkitekt, journalist och... kioskbiträde. Det pendlar med andra ord ganska rejält i den åldern. Och visst vore det en fjäder i hatten att ta sig in på en av de lite "finare" utbildningarna? Så jag valde, och kom in på, naturvetenskaplig linje. Trots att fysik och kemi definitivt var några av mina svagare ämnen, som jag dessutom var fullständigt ointresserad av.
Ett år höll jag ut, med nöd och näppe. Sedan blev det inte mer och jag är än idag fullständigt outbildad. Jag bidde ingenting.
Det fanns inte så många valmöjligheter på den tiden (Oj, nu lät jag lastgammal).
Men om jag fått vara i den sitsen idag så hade jag valt med desto större omsorg. Riktat in mig på något jag var intresserad av, då det är en förutsättning för att jag överhuvud taget ska förstå vad det är jag läser.
Jag vet dock inte riktigt vad. Jag vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor. Jo, jag vill bli vis. Men jag vet inte vilken utbildning som skulle kunna hjälpa mig med den saken.
Just idag känner jag att "mina" ämnen skulle vara: Litteraturhistoria, filosofi och religionsvetenskap. I morgon kan det vara något helt annat.
Jag får väl starta min egen skola. Eller välja livets skola och ägna mig åt uppslagsverken i bokhyllan. Här, i hemmets lugna vrå, lär jag mig allra bäst....
....
måndag 2 november 2009
Man blir aldrig för gammal...
...för vissa saker!
Alldeles för sent blev jag varse att man firade nallens dag förra veckan. Det var väl mest en grej för dagisbarn kan jag tro, men jag hade gärna varit med och firat lite på ett hörn jag också. (Dock inte på ett dagis. Burr..)
Åh, vad jag var tokig i gosedjur när jag var liten. Jag minns de flesta än idag och de finns kvar någonstans eftersom det aldrig skulle falla mig in att kasta en kamrat. När jag tittar på dem kan jag berätta var och när våra vägar korsades första gången. Alla har de sin egen historia. Det var knappt att jag fick plats i min egen säng under perioder i barndomen, för den var redan upptagen av en liten gosedjurskoloni. En del hade namn, men det var inte särskilt viktigt.
Jag minns också en Valborg, jag tippar att jag var i sexårsåldern, då jag vann (eller köpte, det är lite oklart) en liten Rosa panter som man kunde "clipsa" fast i saker. Lyckan var gjord och jag bar den i handen med stolthet medan vi kikade på majbrasan och vad man nu gör på Valborg.
På väg hem stannade vi för att köpa med oss pizza. På den tiden var det något man gjorde bara vid festliga tillfällen.
Hur som helst, väl hemma inser jag att min Rosa panter är borta!!!
Hur? När? Var? Hur kunde jag vara så vårdslös??
Jag blev hysterisk. Jag grät och ville åka tillbaka till pizzerian, där pantern sannolikt blivit kvar.
Det gick inte för sig. Vi skulle äta. Maten var varm. Här åks ingenstans nu.
Vi köper en ny, sa mamma.
Åh, vad ont det gjorde!
Det här är ett jättestarkt minne för mig, medan mina föräldrar absolut inte kan dra sig till minnes att det hänt. Det är ofta så, att man minns känslostormar väldigt väl.
Vi köpte en ny likadan på tivolit dagen efter. Men största trösten för mig, idag, är att mina föräldrar sagt att om de bara förstått hur viktig den där lilla prylen var för mig, så hade vi naturligtvis åkt raka vägen tillbaka samma kväll, för att leta.
(Dvs om de bara kännt till hur jag såg på livet och hur jag fungerade. Med andra ord, om jag bara haft min diagnos redan då....)
Jag är fortfarande svag för gosedjur, framför allt de som är väldigt lena att ta på. Jag kan inte lämna exempelvis souvernirshopen på Kolmårdens djurpark utan en ny delfin eller apa. De talar till mig. Gör det väldigt klart för mig att just de ska följa med mig hem. Och så får de göra det...
....
Alldeles för sent blev jag varse att man firade nallens dag förra veckan. Det var väl mest en grej för dagisbarn kan jag tro, men jag hade gärna varit med och firat lite på ett hörn jag också. (Dock inte på ett dagis. Burr..)
Åh, vad jag var tokig i gosedjur när jag var liten. Jag minns de flesta än idag och de finns kvar någonstans eftersom det aldrig skulle falla mig in att kasta en kamrat. När jag tittar på dem kan jag berätta var och när våra vägar korsades första gången. Alla har de sin egen historia. Det var knappt att jag fick plats i min egen säng under perioder i barndomen, för den var redan upptagen av en liten gosedjurskoloni. En del hade namn, men det var inte särskilt viktigt.
Jag minns också en Valborg, jag tippar att jag var i sexårsåldern, då jag vann (eller köpte, det är lite oklart) en liten Rosa panter som man kunde "clipsa" fast i saker. Lyckan var gjord och jag bar den i handen med stolthet medan vi kikade på majbrasan och vad man nu gör på Valborg.
På väg hem stannade vi för att köpa med oss pizza. På den tiden var det något man gjorde bara vid festliga tillfällen.
Hur som helst, väl hemma inser jag att min Rosa panter är borta!!!
Hur? När? Var? Hur kunde jag vara så vårdslös??
Jag blev hysterisk. Jag grät och ville åka tillbaka till pizzerian, där pantern sannolikt blivit kvar.
Det gick inte för sig. Vi skulle äta. Maten var varm. Här åks ingenstans nu.
Vi köper en ny, sa mamma.
Åh, vad ont det gjorde!
Det här är ett jättestarkt minne för mig, medan mina föräldrar absolut inte kan dra sig till minnes att det hänt. Det är ofta så, att man minns känslostormar väldigt väl.
Vi köpte en ny likadan på tivolit dagen efter. Men största trösten för mig, idag, är att mina föräldrar sagt att om de bara förstått hur viktig den där lilla prylen var för mig, så hade vi naturligtvis åkt raka vägen tillbaka samma kväll, för att leta.
(Dvs om de bara kännt till hur jag såg på livet och hur jag fungerade. Med andra ord, om jag bara haft min diagnos redan då....)
Jag är fortfarande svag för gosedjur, framför allt de som är väldigt lena att ta på. Jag kan inte lämna exempelvis souvernirshopen på Kolmårdens djurpark utan en ny delfin eller apa. De talar till mig. Gör det väldigt klart för mig att just de ska följa med mig hem. Och så får de göra det...
....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)