Därför gör sommaren så ont

....

Varje år i januari, februari får jag för mig att jag längtar till och ser fram emot sommaren. Det är en villfarelse.

Det börjar nån gång i slutet av april, med överkörda igelkottar på vägarna och sedan bara fortsätter det. Och jag klarar det inte. Jag mår genuint dåligt.

För det är på sommaren jag ser alla döda och skadade djur. Jag vet, och har nämnt förut, att mitt känsloliv är oproportionerligt, oförutsägbart, obegripligt... Hur jag har svårt att känna något alls om jag ser krigsbilder på tv. Lemlästade kroppar, offer för naturkatastrofer eller svältande barn. Jag vill såklart känna, men det når inte fram.

Men det gör djuren. Deras lidande, och orättvisan i att när de klarat en stenhård vinter så kommer människan framåt vårkanten och mosar dem med sina bilar.

Fjärilen som fastnat och dött i spindelnätet. Fågeln som flyger i ett fönster och bryter nacken. Grävlingarna som ligger och ruttnar på vägrenen.

Det gör så ont.

Igår var jag hemma hos mina föräldrar när Disakatten kom farandes med en fågelunge i munnen. Tätt efter flög fågelmamman (eller pappan) och skrek hysteriskt. För en sekund är Disakatten all världens ondska samlad i en liten hårig kropp, som jag annars älskar gränslöst.

Jag tog fågelungen ifrån henne. Svårt att bedöma eventuella skador, men det fanns inga synliga. Jag satte den lilla dunbollen i päronträdet och stängde in katten. Jag ville ge den en chans. Hur det gick sedan vet jag inte. Jag sa till mamma att titta till den, sätta upp den igen om den ramlar ner. Jag sa också; Jag vill inte veta hur det går!

Jag klarar inte av dödsbesked.

Det är också på sommaren man läser om ungdomar som "spelat fotboll" med en igelkott, eller tänt eld på en kanin och jag får mord i sinnet på riktigt.

Eller när morgontidningen envisas med att fläka upp en stor bild på framsidan som visar åtta får, rivna av vargen. Jag vill inte se!

Och sen kommer rapporterna om katterna och kaninerna som lämnas vind för våg i skogen eller vid sommarstugan när familjen åker tillbaka till stan. Hur kan dessa människor leva med sig själva?

Två år i rad nu har någon i min familj hittat tama, kärlekstörstande kaniner i skogen. Vem sätter ut dem där? Vad säger han/hon till sina barn som undrar var "Stampe" tagit vägen?

Jag är för svag, för mentalt vek.

Och jag ser fram emot hösten, då jag åtminstone slipper se...

....

Kanske en liten tant?

....

Det är en jäkla omsättning på folk i den lilla ettan, vägg i vägg med mitt vardagsrum. En typisk "förstagångslya" som ynglingarna snart växer ur.

Nu är det dags igen, för ny granne. Fjärde i den lägenheten sedan jag flyttade hit för drygt fem år sedan.

Det här med grannar är ett nödvändigt ont. Jag tillät mig att tyst för mig själv önska vad det skulle bli denna gång, efter att alla hittills varit unga och festbenägna.

Hur vore det med en liten tant?

En rundhylt, försynt liten tant som tycker om att virka och som har hörlurar till sin TV. Kanske kunde hon ha en kurrande liten katt som jag gärna skulle se efter om hon behövde resa bort några dagar. Hon får gärna leva på smörgåsar, så slipper jag matoset i trapphallen..

Eller varför inte en döv människa? Jag önskar nu inte hörseln av någon, för det finns mycket vackra ljud. Men faktum är att mina favoritgrannar är det döva paret två trappor upp. De kommunicerar med teckenspråk och gör inget väsen alls av sig.

Eller varför inte en Madde till? En till som jag alltså. Hörs inte, stör inte. Vi kunde ses ibland och titta på fotboll eller sitta i varsin ände av soffan och diskutera innehållet i dagens tidningar. Hon skulle ju såklart ha eminent musiksmak också, OM suget att skruva upp stereon lite extra en stund blev för starkt.

Det bidde ingetdera. Det bidde en ny yngling.

Hon kanske är en perfekt granne, det blir jag väl varse så småningom. Hittills är det bara hennes ihållande hosta som stör mig.

Men den stör med all sannolikhet henne mer...

....

Det är ju sånt här som inte får hända!

....

Som om jag inte redan vore nervös.

I morgon har jag ett möte på Försäkringskassan där vi ska diskutera "mina möjligheter att komma tillbaka i arbete". Tillbaka? Jag har ju aldrig haft något arbete.

Och tillbaka från vadå? Jag tycker att det är ett heltidsjobb att leva. Vakna på morgonen, komma ihåg att äta, duscha, tvätta, städa.... Jag ligger ju inte direkt i soffan och pillar mig i naveln hela dagarna.

Och igår rann badvattnet ut på badrumsgolvet, igen. Vilket brukar vara ett säkert tecken på att det är dags att rensa golvbrunnen. Och bara det är ett jäkla bök.

Men nu till det som försatt mig i upplösningstillstånd; min frys verkar ha pajat.
Först skrek den plötsligt åt mig. När jag fått tyst på fanskapet började det blinka rött. Det är illavarslande.

Vad gör jag nu? Kör hem maten till mammas frys? Se´n då?

Du får nog ta dit en reparatör, säger pappa.

Då blev jag rädd på riktigt. Ska jag släppa in en främmande människa? I min borg!!
Måste jag städa innan, eller har reparatörer sett "det mesta" redan? Måste jag prata med människan i fråga? Eller räcker det med att säga åt honom att fixa vad som nu är fel och sen stänga in mig i ett annat rum och låta honom hållas?

Tänk om jag måste köpa en ny frys. Snacka om ekonomiskt avbräck.

Det här är i-landsproblem och sånt som "normala" människor tar med en axelryckning och plockar fram Gula sidorna, jag fattar det.

Men för mig är det Mount Everest. Och det kom jävligt olägligt...

....

Borrjävel!!

....

Det är inget annat än tortyr!

I veckor nu har någon i huset renoverat (jag antar att det är det de gör) När borr möter betong, uppstår ett vedervärdigt ljud som inte är av denna värld. Jag får panik. Hinner känna hur tvättmaskinen börjar centrifugera I MIN MAGE. Det gör ont, jag är rädd, jag springer och letar upp mina hörselskydd. Och jag är förbannad.

Hur länge ska detta få hålla på?

Borra i mig stället. I min kropp. Det skulle inte göra ondare.

Nu förstår jag plötsligt hur det kan "klicka" till i huvudet på människor som sedan gör dumma saker. För jag vill leta upp mannen (oftast en man) med borr och trycka ner denna borr i halsen på vederbörande.

Men jag är för snäll. Alldeles för väluppfostrad. Och så har jag spärrar.

Men att inte kunna komma undan detta ljud någonstans, ens i sitt eget hem.... Man blir galen.

Men eftersom jag inte heller tenderar att bli galen särskilt ofta... Så sitter jag här, med mina gigantiska hörselkåpor på mig, och lider....

....

Julklappen från mig, till mig

....

Jo jag köpte till, och fick av, mina nära och kära också. Men den största och i särklass dyraste klappen köpte jag till mig själv. Det är, måste jag säga, smått sensationellt.

Jag har nämligen ett lite annorlunda problem; jag kan inte spendera pengar.
Eller jo, det kan jag ju, på dagligvaror, mat och nödvändigheter. Men jag kan inte unna mig. Jag har aldrig kunnat unna mig saker utan att få dåligt samvete och ångra mig. Det bottnar i det där självföraktet som jag led av under så många år. Jag var helt enkelt inte värd att spenderas pengar på!

Idag tycker jag lite bättre om mig själv, men det där beteendet hänger kvar. Jag unnar gärna andra. Till exempel så spontanhandlade jag en ny, stor ligg- och klöspelare till katterna i höstas. Tvåtusen pix. Det var de ju värda.

I och för sig så vill jag sällan ha något. Jag saknar inte prylar. Jag gillar inte att gå i affärer.

Jo, förresten! Medan män verkar dregla i teknikvaruhus och kvinnor går bananas i klädaffärer (grov generalisering), går jag igång på kattleksaker och kontorsmaterial.
Jag blir lycklig av att botanisera i välsorterade kontorsbutiker. Pärmar, plastfickor, block och pennor...

Men nu var det ju julklappen jag skulle berätta om. Jag har köpt ett löpband!

Köp ett löpband och bli smal och smärt och fast och alltihop... Well, det funkar ju i och för sig inte riktigt så. Man måste ANVÄNDA det också. Det ska jag göra, bara förkyldningen släpper. Det är ett så stort projekt att ta sig ut och röra på sig, så jag tänkte att det här med att promenera framför tv´n i hemmet måste vara optimalt.

Det var jag värd, tycker jag.

Så nu står det där i vardagsrummet, stort och ståtligt. Eller snarare som ett monster som stirrar uppfordrande på mig när jag sitter i soffan och äter glass, faktiskt.

Men bara den här jäkla förkyldningen släpper, så....

....

Nya tag!

....

Jo, jag lever. Och det här med snön är ju knappast någon chock längre.

Nytt år. Nya tag. Går inte tiden förbaskat fort?

Några uppmuntrande själar i min omgivning tjatar om att jag skriver här alldeles för sällan. Och det gör jag ju verkligen. Vet inte vad det beror på. Jag har så förfärligt mycket åsikter när jag sitter i soffan och läser och får tänka i fred. Men åsikterna rinner liksom aldrig ner i fingrarna för vidare färd ut på tangentbordet.

De stannar någonstans i armbågshöjd.

Det skulle kunna bero på någon form av prestationsångest. Att jag vill att det jag skriver ska vara någorlunda relevant. För jag lovar att ni inte är intresserade av min "outfit" för dagen, eller vad jag ätit till lunch.

Det skulle också kunna bero på att jag gått i ide/dvala.

Jag är ju orm, enligt den kinesiska kalendern. Och ja, jag är verkligen en orm.

Snäll och fredlig tills någon trampar på mig, då kan jag både fräsa och vara riktigt giftig. Och så blir jag tjock på hösten för att sedan slumra mig igenom vintern. Tyvärr är jag lika tjock när det börjar knoppas ute och jag vaknar till liv igen. Det är ju inte ormarna, men vi har väl inte riktigt samma kosthållning...

Hur som helst så är jul och nyår överstökade kapitel nu.

Det är med andra ord dags för nya tag, även här.

Jag har varit förkyld i över en vecka nu och är rädd att jag snart hostar upp ett eller annat vitalt organ. Men om jag bara överlever så hoppas jag att jag haft mitt "skit" för den här säsongen.

Var kommer allt snor ifrån, förresten? Jag ställde den frågan till mamma tidigare idag, men det hade hon aldrig funderat över. Då undrade jag för mig själv vad hon brukar fundera på när hon är förkyld.

Bildas det i näsan eller finns det en hemlig depå nånstans därbakom?

Ja, ja. Bara för att peppa mig själv lite nu, så lovar jag att jag ska skriva om julklappen jag köpte till mig själv.

Det tänker jag göra i morgon...

....

Helt surrealistiskt

....

Det kom snö!

Natten till igår, strax efter midnatt. Jag plockade ljudboken ur öronen och gick upp för att göra min kvällstoalett.

Då snöar det! Jag undrar om jag kanske drömmer. Det gör jag inte.

Jag som efter mammas många, mer eller mindre subtila, hintar just börjat ta på mig långbyxor när jag går ut. OCH strumpor.

Nu har hon börjat prata helt öppet om vinterjackor.

Härom dagen såg jag en tant med mössa. Och idag drar alpina världscupen igång...

Går det inte lite för fort nu, eller är det bara jag som inte hänger med?

....

Jag lider inte nödvändigtvis hela tiden

....

Är det någon som sett den där filmen "I rymden finns inga känslor"?

Är den bra?

Jag såg kortversionen i somras, novellfilmen med samma namn. Tyckte att den var charmig, men man får passa sig för att ta den för dokumentär. Det är underhållning, gjord med vinstintresse, som all kommersiell underhållning.

Det jag vänder mig lite emot dock, är det faktum att i varje presentation eller recension av den här filmen så har det stått att det handlar om den här killen som lider av Aspergers syndrom. Och så står det faktiskt överallt i media också, om någon har AS så står det att han eller hon lider av AS...

Lider man nödvändigtvis av det? Hela tiden? Är det verkligen diagnosen i sig man lider av? Är det inte så att diagnosen gör att man lättare lider av diverse omständigheter?

Jag lider inte av min ljudkänslighet när det är knäpptyst omkring mig. Och jag lider inte av min beslutsångest om där inte finns ett beslut som måste fattas, om ingen lägger en massa alternativ framför näsan på mig och uppmanar mig att välja.

Förstår ni hur jag tänker?

När jag tofflar runt i tystnaden i min lägenhet med mina katter, mitt kaffe och mina böcker/tidningar, där allt är anpassat efter mig - då mår jag faktiskt ganska förträffligt, även om jag fortfarande har en hjärna som "avviker" lite.

Jag känner att mitt lidande börjar, av varierande styrka, när jag tvingas kliva ut genom dörren. Ut i det okända och oförutsägbara. Då något förväntas av mig.

Här i min skyddade miljö, i min vardag, lider jag faktiskt mer av ryggontet, närsyntheten och eksem i hörselgångarna...

....