Den blomstertid nu kommer

....

Det var ju faktiskt ett tag sedan den kom. Blomstertiden.

Men nu ska den besjungas. Ofta falskt och jävligt i ärlighetens namn, men jag behöver inte längre lyssna.

Det här får man nästan inte säga, det är någon form av tabu tror jag, men jag har fobi för sjungande barn. Det får man inte ha. När barn sjunger ska man lägga huvudet på sniskan, kanske fälla en tår och säga; "Åh, vad rart".

Det är inte rart i mina öron. Det skär. Det kryper i kroppen.

Men jag behöver som sagt inte lyssna längre...

Sommarlov har jag däremot verkligen inget emot. Jag kan fortfarande minnas lyckoruset man kände när man vände skolan ryggen en sista gång för terminen. Vilken frihetskänsla det var! Vilken stor sten som föll från ens hjärta!!

Men innan man fick spritta iväg i barfotadans över gräset skulle man stå i ett prydligt led och en efter en krama fröken. Jag förstog aldrig riktigt det där. Vad hade hon gjort för att förtjäna min kram? Jag tyckte inte om det. Jag kände inte att jag gav en kram, jag kände att jag blev bestulen på en....

Sedan bjöd traditionen examensfika hos mormor och morfar. Likadant varje år. Jag gillar "likadant". De höga, runda glasen med gula och röda "pluppar" på som bara dukades fram vid festliga tillfällen stog på bordet. Hemgjord saft, bullar, kakor och en semesterslant på tallriken.

De där glasen var för övrigt det enda jag bad mamma om att få ärva när mina morföräldrar gått bort. De är förknippade med så mycket fint och står nu som prydnad i det enda skåpet jag har i köket som har glasad lucka. Jag kan nästan känna doften av mormors kök när jag kikar på dem.

Sommarlovet var det absolut bästa med hela skolan.

Jag har också sommarlov nu. Det är ingen som orkar höra mig pladdra om mina tillkortakommanden när det är fint väder ute, så jag får alltid en lång semester.

Och det gör absolut ingenting...

....