Minns och ärar

Idag skänker jag såklart en extra tanke till de som inte finns bland oss längre.

Mor- och farföräldrar, samt djuren som kommit och gått i mitt liv.

Jag har inte varit vid några gravar, jag vet inte vad jag ska stå där och säga.

Känner att de finns med mig ändå och pratar med dem allt som oftast, inom mig.

Jag minns doften i mormors kök, farfar när han ramlade i sjön, morfar som visslade inåt på något sätt som min mamma nu för vidare, min envisa farmor med kortleken i högsta hugg...

Jag saknar dem allihop!

....

Bränd

Vi har haft vintertid knappt två dygn och jag är redan urless på mörkret.

Jag vet i och för sig inte riktigt hur jag vill ha det, för när det är sommar och sol så längtar jag till det här höstmörkret då man får krypa upp i soffan och bara mysa. Men nu vill jag ha sol. Ljus. Solljus!
Sedan jag flyttade till lägenhet har jag varit avskyvärt vintertrött varje år. Det är litet, instängt och mörkt, mörkt, mörkt...

Jag fastnade framför resesajter av allehanda slag på nätet idag. Men jag har inte råd.

Kanske har jag det om jag lade om mina prioriteringar. Men då är jag flygrädd istället. Tror jag. Eller så vill jag bara inte åka hemifrån.

Men jag lät mig svepas med av en impuls ikväll i alla fall. Ja, jag är impulsiv OCH ospontan. Hur jag personligen definierar skillnaden mellan de tu begreppen tar vi en annan gång.

Min bostadsrättsförening har gym och spa. Och jag hamnade i solariet.
Livsfarligt säger man ju, med strålning och grejor. Men ibland vill man utmana ödet lite granna, så det gjorde jag.

Att eventuellt få lite färg på kroppen är högst sekundärt då fåfänga inte är något av mina mer utmärkande drag. Det var värme, ljus och verklighetsflykt jag behövde.

Jag fantiserade mig iväg till Thailand. Jag är bra på att fantisera och i Thailand har jag aldrig varit, så det var första gången kan man säga.

Och så brände jag stjärten.

Jag solade solarium vid några tillfällen i tonåren och det enda jag minns från dessa tillfällen är just att jag brände stjärten. Då också.

Vet inte om det är något alla upplever eller om min är ovanligt... i vägen. Men man får väl ta det onda med det goda så att säga.

....

Biologisk klocka som inget går att göra åt?

Vaknade och var piggelin! Det händer inte ofta. Det var fortfarande mörkt ute, men det är ju den årstiden tänkte jag. Kastar en blick på klockradion: 02:14(!!!)

Jag kan väl inte kasta mig upp ur sängen och ta tag i mina förehavanden fjorton minuter över två mitt i natten.

Så här är det alltid. Jag KAN vakna pigg! Men då snackar vi ytterst konstiga tider på dygnet.
Jag vill vakna pigg och glad vid åtta. Nio på sin höjd. Men fjorton minuter över två.... Vad gör man då?
Jag läste en gammal Se&Hör (skvaller är den bästa sänglektyren). Lyssnade på radio en stund. Tänkte ännu mera. Kliade lite katt. Hoppades att piggheten skulle hålla i sig fram till nio så att jag kunde gå upp och påbörja min dag. Men, nä. Vid kvart över sju somnade jag om och drömde om exklusiva linnedukar (var kom det ifrån??)

Sedan satte det stora artilleriet in vid nio. Både klockradion och mamma ringde om vartannat och lät mig veta att det var dags att gå upp.
Och upp kom jag. Tjugo över elva... efter många snooze.

Att det ska vara så komplicerat!

Kanske skulle man kasta ut alla klockor i boet och leva enbart efter sin egen biologiska klocka. Men hur skulle DET se ut?

Ja ni, hur gör alla människor med nio till fem jobb?


För övrigt så har jag bestämt mig för att skriva här lite oftare framöver. Det kommer verkligen kunna bli lite av varje, men jag är glad om ni kikar in ibland ändå.
Vore även kul med fler kommentarer, som jag ska bli bättre att svara på.

Nu hägrar en balja kaffe, hoppas ni också får en bra dag.

Han har fel, fel, fel...

Senaste veckan har jag haft sällskap i sängen på nätterna. Näe, låt inte fantasin skena iväg med er nu. För jag pratar om kattsällskap.

Kasperkatten sover förvisso nästan alltid i min säng åtminstone periodvis under "de mörka timmarna". Men nu är det så att Aramiskatten legat hos mig varje natt den senaste veckan.
Och Aramis är vanligtvis allt annat än en sängkatt. Det är jättemysigt såklart, tills jag drar mig till minnes en artikel jag läste vid något tillfälle. Ganska länge sedan nu.

Den handlade om en katt som bodde på ett "ålderdomshem", eller vad de kallas idag. Och den katten gick alltid och lade sig hos den gamla människa som stod på tur att kila vidare, så att säga. Dö, alltså. Och det slog aldrig fel. Han hoppade upp och lade sig hos en gammal farbror eller tant och så låg han där tills han/hon dog, vilket vanligen skedde inom ett par dagar. Om det är så att vi luktar annorlunda när vi håller på att dö, eller om katter är ena jäklar på att uppfatta vibbar i luften, låter jag vara osagt. Men det slog alltså aldrig fel!

Och nu har då Aramis plötsligt börjat sova i min säng varenda kväll sedan över en vecka tillbaka. Och jag är både skrockfull, hypokondrisk och tror stenhårt på att djur har förmågor som människan saknar.

Alltså tänker jag: Jaha, nu är det min tur. Jag som känner mig så frisk, vital och välmående på alla sätt. Fan, jag är inte klar här ännu! Självklart måste Aramis ha fått det här om bakfoten. Han har fel, fel, fel....

Eller kan det vara så att Aramiskatten slutligen har insett hur mysigt det är att ligga i sängen och bli kliad hela nätterna?

Jag vet inte vad jag ska tro.
Vad tror du?

...men jag gör ingenting åt det...

Häpp!

Klockan är bara fjorton och jag har redan kört en tvättmaskin och dammsugit mitt palä idag.

Piece of cake, säger ni. Det är sådant som min mamma och de flesta andra gör i förbifarten. Men här är det inte så enkelt...

I över en vecka har jag förbannat att jag varit tvungen att gräva underst i lådan efter de avlagda, missfärgade, trasiga underkläderna. Men jag har inte gjort någonting åt det.

Bra mycket längre än så har jag svurit över kattsanden jag fått under fötterna varje gång jag klivit in i badrummet. Och över katthårstussarna som virvlat omkring på vardagsrumsgolvet. Men jag har inte gjort någonting åt det.

Det är alltid så, av någon oförklarlig anledning.

Jag ser att soppåsen är full, men jag gör ingenting åt det.

Inte förrän jag tryckte ner ett bananskal i påsen med hushållsavfall och fick en rökpuff av mögel i ansiktet i gengäld, insåg jag att det var dags att ta tag i den saken.

Det är inte så att jag är lat. Eller, jo lite lat är jag, men det är inte anledningen till att jag "inte gör någonting åt det".

Det är bara det att steget från att registrera vad som behöver göras, till att faktiskt göra det, är så oändligt lååångt.

I mitt liv sker ingenting i förbifarten, minsann....

Liiite makaber?

Hört talas om guilty pleasures?

Det är sådana där saker som man skäms (eller borde skämmas) för att man gillar.
Jag gillar ett litet program som går på MTV ibland. Scarred, heter det. Och det är inte riktigt sunt, kan jag känna. Där andra bullar upp och myser framför Idol, eller valfritt nöjesprogram, sätter mig jag till rätta och myser framför ett program där allt går ut på att skada sig.

Det är insända och högst autentiska småfilmer från olyckor, mestadels skateboard/cykel/inlines- olyckor.
Det är underbart och det är det faktum att jag tycker det som torde göra mig lite makaber.

Det är benbrott, armbrott, kroppsdelar som går ur led och står åt alla tänkbara och otänkbara håll, utslagna tänder, ansiktsfrakturer.... You name it!

Jag tipsade vid ett tillfälle mina föräldrar om mitt fynd i TV- tablån och förklarade lite vad det gick ut på.
Mor och far snörpte ihop sina anleten, ryste och gav små odefinierbara ljud ifrån sig.

- Aj! Man kan ju riktigt känna hur ont det gör, sa mamma med eftertryck.

Det kan man väl inte? Eller kan man det?

Jag kan inte det och det kanske är därför jag står ut.

Nu är det ju inte så att jag är skadeglad eller vill dem illa. Alla historier slutar såklart lyckligt. Det är ur rent medicinsk synpunkt som det är så fascinerande att se. Jag visste till exempel inte att benpipor var så kritvita...

Ja, ja. Är ni också lite makabra så se det. Är ni äckelmagade av naturen så se något annat.

Mina föräldrar lär i alla fall välja det sistnämnda...

Inte imponerad..

Nu har älgjaktsäsongen dragit igång.
Det blir jag obarmhärtigt varse när jag vecklar ut min morgontidning, vars förstasida pryds av en stor bild på en död älgtjur omgiven av en hop triumferande karlar och jag blir bara så illa till mods.

Vi är rovdjur och rovdjur äter kött. Jag äter kött, även om jag av etiska skäl önskar att jag kunde klara mig utan. Men jag har för svag karaktär.

Det är inte jakt som företeelse jag är emot, egentligen. Det är jakt som nöje, eller "sport", som jag är väldigt starkt emot. Att döda för att få mat är okej, det gör alla rovdjur i naturen. Men idag handlar jakt sällan om att få mat på bordet. Det är en sjuk machogrej. Och jag kan inte för mitt liv se vad som kan vara macho med att smyga sig på en älg i dess naturliga miljö och lönnmörda den. Det är väl ingen sport? Det skulle till och med jag klara av.

Många jägare hävdar att de jagar för naturupplevelsen... Vore det inte en vackrare naturupplevelse att sitta i skogen med choklad och smörgås, utan komradio och vapen, och njuta av att se djuren leva och bete sig som djur gör?

Jag står fast vid att det är trams! Jag blir verkligen inte imponerad!!

Kom igen den dag du slagit ner en attackerande älgtjur med dina bara händer, i rent självförsvar. Först då kan jag börja fundera över att bli imponerad. Tills dess håller jag på älgen. Varje gång...

Lycklig?

Vad är lycka egentligen?

Det är något som fladdrar förbi någongång emellanåt, som man knappt hinner reflektera över förrän det fladdrat vidare. Man vet vad det är i det ögonblick man drabbas. Olycka är lättare att sätta ord på. Åh, vad jag har varit olycklig i mina dagar. Men inte nu. Inte idag. Och inte igår. Förhoppningsvis inte i morgon.

Jag sitter i min soffa med en gigantisk mugg kaffe (alla mina kaffemuggar är för övrigt gigantiska...) och en hög olästa, fina och väldoftande tidningar framför mig och fylls av harmoni. Värme. Kanske lycka?

Jag vet inte varför och det är jag glad för. Det är när man inte har någon specifik anledning att vara glad och välmående, som den där glädjen och välmåendet känns som bäst. När man vet att den kommer inifrån. Från ett inre som inte är allt för frikostigt med sådana känslor.

Jag försöker att bara njuta av stunden och suga i mig, för när som helst kan det vara borta igen.

Lycka för mig är att vara totalt befriad från stress tror jag. Då hinner jag känna efter och glädjas över att jag har ett hem, mat på bordet och att jag är älskad.

Jag ska försöka stanna i den känslan ett tag.

Snackar man om yttre faktorer så borde jag vara ursinnig. Sverige är med all sannolikhet snuvade på en VM- biljett. IFK Norrköping håller på att ramla ur den näst högsta(!) divisionen. Med tanke på min fotbollstokiga läggning borde jag gnissla tänder av vrede.

Men det biter inte!

Inte idag...

Vilse i vardagen

Jag är torsk på rutiner. Det är ingen nyhet och ingen hemlighet.
I fyra år har jag nu bott här och under den tiden har jag arbetat fram rutiner som kommit att bli livsviktiga, men med tiden sker också förändringar som motarbetar mig.
För det första så måste jag börja dagen med att halsa en halv flaska Ica drickyoghurt. Sex klunkar ska det vara, men de får inte räknas en, två, tre, fyra, fem, sex. De måste räknas en, två, en, två, tre, fyra eftersom tvåor och fyror är så vackra. Nåde Ica om de förändrar sitt yoghurtsortiment!

Sedan har vi tidningsrutinen. Jag har alltid börjat mina hemmadagar med att gå och köpa Aftonbladet och Expressen. Men det är här som dagens vilsenhet kommer in. Jag handlade alltid mina tidningar i gottebutiken eller på macken. Den ena slog igen vid årsskiftet och den andra gick i graven i juni, så nu vet jag inte hur jag ska göra riktigt. Det är inte ett dugg längre att gå till Ica eller Netto. MEN! Det ligger åt andra hållet. Det är fel, fel, fel. Åt det hållet går man ju när man ska handla mat.

Jag är vilsen!

Och jag åt alltid middag framför Cityakutenrepriser. Först gick de varje vardag vid halv fem, sedan ändrades det till halv tre och mina matrutiner följde med. Nu går inte Cityakuten alls på vardagarna längre och jag vet inte när jag ska äta.

Jag är vilsen!

För övrigt och på tal om något helt annat så annonseras årets nobelpristagare i litteratur om ca en och en halv timma. Jag sätter min peng på Amos Oz. För Joyce Carol Oates och Tranströmer är väl för uttjatade för att någonsin få det...?

Bara är

Jag var i Linköping igår och höll en föreläsning. Jag tycker att Linköping är en ganska konstig stad, att hitta i. Det spelar ingen roll att det ligger nästgårds, att jag har ganska bra lokalsinne eller att jag gillar kartor och vägbeskrivningar. Jag hamnade lite vilse i alla fall och fick hejda en tös på cykel för att fråga var fanken jag var någonstans. Och var jag skulle. Då visade det sig att jag var ungefär tvåhundra meter därifrån. Så är det alltid...

Föreläsningen gick bra. De gör ju ofta det, hur mycket tvivel jag än må ha inför vareviga tillfälle.

Nu har anspänningen släppt. Jag håller på att landa och det är alltid lika skönt.
Jag bara är.
Tofflar omkring hemma, dricker kaffe, läser och känner mig nöjd och fri. Rufsar i pälsen på mina fyrbenta barn som alltid är snäppet mammigare än vanligt dagen efter att jag varit borta. Jag har inga måsten.

Jag har satt upp en liten lista hemma på köksdörren med överskriften "När jag inga krav har, kan jag:...." Där står en del saker jag kan ägna mig åt och längst ner på den listan finns punkten "Röja ur flickrummet". Oj, oj, oj, ja. Det är ganska exakt fyra år sedan nu i oktober som jag flyttade hemifrån och hemma i päronens villa står flickrummet kvar nästan som jag lämnade det. Fyra år!
Jag har plockat en del, det har jag. Men det är så vemodigt. Jag drar mig för att ta tag i det där. Saker ska kastas, stuvas undan för att kanske aldrig hittas igen och det är en fruktansvärt jobbig uppgift som jag skjuter framför mig. Men det ska bli av, jag lovar. Bara inte idag.

För idag ska jag bara vara...

Och så har vi väder

Jag har börjat fatta att det är typiskt svenskt att jiddra om vädret i tid och otid. För att svensken är väldigt intresserad av vädret eller om de inte har vettigare saker att prata om, låter jag vara osagt.
Men jag är svensk. OCH jag gillar väder. På riktigt. Intresserad av hur det uppkommer och varför det blir som det blir. Meteorologi helt enkelt.

Men sedan finns det saker kring pratet om väder som jag fortfarande inte har grepp om.

Mamma ringer och väcker mig på morgonen. Jag har inga linser på mig så jag ser i bästa fall att sovrummet har ett fönster, men vad som finns på andra sidan glaset ser jag banne mig inte.
- Vad är det för väder ute, kanske jag frågar, yrvaket.
- Det är fint väder idag, du. Kanske mamma glatt svarar.

Fint? För vad? För vem och för vilka ändamål?
Fint väder har jag lärt mig är soligt, blå himmel och vindstilla. Är det nödvändigtvis så jäkla fint? Det skulle inebära att regn, blåst och rusk är fult väder. Men man säger aldrig att det är fult väder ute. Och återigen; Fult för vem? För vad och för vilka ändamål?

Jag kan ställa frågan en dag:

- Pappa, ska ni ut med båten i helgen?

- Tja, vi får väl se om det blir väder, svarar han.

Självklart blir det väder, tänker jag. Är du dum, eller?

Pappa vill alltså ha väder om han ska åka ut på sjön, till skillnad från oväder då, räknar jag snabbt ut. Oväder! Det låter verkligen som att det inte är väder alls. Man blir inte klok på det här. Fint väder enligt mig är höstrusk! Regn, blåst och för att inte tala om åska. DET är fint väder... Väder som matchar min själ. Jag älskar regn och rusk, då jag med gott samvete kan sitta inne och göra det jag är bäst på, utan dåligt samvete över att man borde gå ut mer.

Jag skulle vilja sätta färger på vädret. Vädret är gult idag = soligt osv. Skulle funka för mig. Det skulle i alla fall konkretisera detta förbaskade väder...

I skrivande stund är det 6 grader varmt (ute), det pissregnar och blåser....och jag njuter

Det borde ju vara så enkelt...

Det är de små sakerna i vardagen som gör mig hispig och nervös. Igår kväll gick glödlampan i min taklampa i hallen sönder. Då ställs jag genast inför två Mount Everests som ska bestigas, rent själsligt.
För det första så måste jag klättra upp på en stol för att nå upp så att jag kan sätta i en ny glödlampa. Och om jag säger så här; Jag har svindel. Grav svindel! Så jag står där på den 46 cm höga stolen och jiddrar med glödlampan i taket medan jag känner hur benen darrar mer och mer.
Jag är inte dummare än att jag förstår att man slår ju liksom inte ihjäl sig om man trillar av en 46 cm hög stol. Men känslan. Jag förlorar kontrollen för en stund och det får ju, som ni vet, inte hända. Men det gick bra. Jag kom ner välbehållen även denna gång.

Men nu är det ju så att affärerna börjat byta ut alla gamla välkända lampor, för att ge plats åt någon annan variant. Någon lågenergivariant, som jag ännu inte bekantat mig med.
Jag försökte nyligen. Ställde mig framför glödlamporna på ICA, men där ser ingenting alls ut som det brukade. Jag blir så förvirrad. Vad behöver jag för glödlampor, nu när de gamla trotjänarna håller på att utrotas. Näe, du. Jag handlade inga. För att få ordning på det där blir det till att ta med mamma eller pappa som kan det där och som får visa mig vad jag i fortsättningsvis bör leta upp och hålla mig till. Att så små och obetydliga saker tillåts ställa till det i hjärnan på mig är nästan lite läskigt. Hey, jag är trettiotvå år! Klart jag ska kunna reda ut detta glödlampekrig på eget bevåg. Jajaja, vi får väl se. De nya förpackningarna gör mig fruktansvärt förvirrad... Och det kan dröja innan jag gör ett nytt försök att köpa lågenergilampor, om jag känner mig rätt....

Det hände i bilen

Plötsligt händer det, som de säger i Trissreklamen. Nu är det inte en trisslott som drabbat mig, utan något helt annat, något lika glädjande och upplyftande i detta mitt händelselösa liv.

Jag klev in i bilen, rattade fram p3 på bilstereon, alltid p3, och blåste nästan av sätet. Vilken jäkla bra låt! Jag satt som hypnotiserad med öronen på skaft för att hinna snappa upp i slutet vem som ligger bakom denna kanonlåt. Döm om min förvåning när det visade sig vara Bear Quartets nya singel "Millions".
Jag vet mycket väl vilka Bear Quartet är och jag har aldrig gillat dem. Mycket för att det är ett svenskt band och jag har någon svårförklarlig aversion mot svenska band och artister. Jag kan inte hjälpa det. Svenska band som sjunger på engelska låter ofta hemskt, med dåligt uttal och fler nödrim än vad som borde vara tillåtet.
Och de som sjunger på svenska... Ursäkta mig nu, men jag tycker att texter på svenska är att likställa med irriterande oljud.
Jag har runt sju- åtta hundra skivor i min eminenta samling, men de med svenska upphovsmän kan jag räkna på fingrarna. Jag vet inte varför det blivit så. Varför jag blivit en musiksnobb, men jag inser att det faktiskt är en fördom. Jag tjatar om hur jag avskyr fördomar, och så sitter jag här och fördömer ett helt lands samlade musikanter. Näe, vad ska man säga. Jag är hur som helst lycklig över att ha fått upptäcka "Millions", den låten får vara undantaget som bekräftar regeln. Eller hur är det man säger...?