....
Det kom snö!
Natten till igår, strax efter midnatt. Jag plockade ljudboken ur öronen och gick upp för att göra min kvällstoalett.
Då snöar det! Jag undrar om jag kanske drömmer. Det gör jag inte.
Jag som efter mammas många, mer eller mindre subtila, hintar just börjat ta på mig långbyxor när jag går ut. OCH strumpor.
Nu har hon börjat prata helt öppet om vinterjackor.
Härom dagen såg jag en tant med mössa. Och idag drar alpina världscupen igång...
Går det inte lite för fort nu, eller är det bara jag som inte hänger med?
....
lördag 23 oktober 2010
söndag 17 oktober 2010
Jag lider inte nödvändigtvis hela tiden
....
Är det någon som sett den där filmen "I rymden finns inga känslor"?
Är den bra?
Jag såg kortversionen i somras, novellfilmen med samma namn. Tyckte att den var charmig, men man får passa sig för att ta den för dokumentär. Det är underhållning, gjord med vinstintresse, som all kommersiell underhållning.
Det jag vänder mig lite emot dock, är det faktum att i varje presentation eller recension av den här filmen så har det stått att det handlar om den här killen som lider av Aspergers syndrom. Och så står det faktiskt överallt i media också, om någon har AS så står det att han eller hon lider av AS...
Lider man nödvändigtvis av det? Hela tiden? Är det verkligen diagnosen i sig man lider av? Är det inte så att diagnosen gör att man lättare lider av diverse omständigheter?
Jag lider inte av min ljudkänslighet när det är knäpptyst omkring mig. Och jag lider inte av min beslutsångest om där inte finns ett beslut som måste fattas, om ingen lägger en massa alternativ framför näsan på mig och uppmanar mig att välja.
Förstår ni hur jag tänker?
När jag tofflar runt i tystnaden i min lägenhet med mina katter, mitt kaffe och mina böcker/tidningar, där allt är anpassat efter mig - då mår jag faktiskt ganska förträffligt, även om jag fortfarande har en hjärna som "avviker" lite.
Jag känner att mitt lidande börjar, av varierande styrka, när jag tvingas kliva ut genom dörren. Ut i det okända och oförutsägbara. Då något förväntas av mig.
Här i min skyddade miljö, i min vardag, lider jag faktiskt mer av ryggontet, närsyntheten och eksem i hörselgångarna...
....
Är det någon som sett den där filmen "I rymden finns inga känslor"?
Är den bra?
Jag såg kortversionen i somras, novellfilmen med samma namn. Tyckte att den var charmig, men man får passa sig för att ta den för dokumentär. Det är underhållning, gjord med vinstintresse, som all kommersiell underhållning.
Det jag vänder mig lite emot dock, är det faktum att i varje presentation eller recension av den här filmen så har det stått att det handlar om den här killen som lider av Aspergers syndrom. Och så står det faktiskt överallt i media också, om någon har AS så står det att han eller hon lider av AS...
Lider man nödvändigtvis av det? Hela tiden? Är det verkligen diagnosen i sig man lider av? Är det inte så att diagnosen gör att man lättare lider av diverse omständigheter?
Jag lider inte av min ljudkänslighet när det är knäpptyst omkring mig. Och jag lider inte av min beslutsångest om där inte finns ett beslut som måste fattas, om ingen lägger en massa alternativ framför näsan på mig och uppmanar mig att välja.
Förstår ni hur jag tänker?
När jag tofflar runt i tystnaden i min lägenhet med mina katter, mitt kaffe och mina böcker/tidningar, där allt är anpassat efter mig - då mår jag faktiskt ganska förträffligt, även om jag fortfarande har en hjärna som "avviker" lite.
Jag känner att mitt lidande börjar, av varierande styrka, när jag tvingas kliva ut genom dörren. Ut i det okända och oförutsägbara. Då något förväntas av mig.
Här i min skyddade miljö, i min vardag, lider jag faktiskt mer av ryggontet, närsyntheten och eksem i hörselgångarna...
....
tisdag 28 september 2010
Och så lite PR
....
Jag gillar den här krispiga luften, och att kunna plocka gudomligt goda päron direkt från trädet. Jag gillar hösten väldigt mycket. "De starka själarnas vår" var det väl Erik- Axel Karlfeldt som sa? Vis kille!
I höst kommer jag och föreläser i Jönköping (21 okt.) och Katrineholm (16 nov.)
Info och anmälan via pedagogisktperspektiv.se
Vi kanske ses där!?
....
Jag gillar den här krispiga luften, och att kunna plocka gudomligt goda päron direkt från trädet. Jag gillar hösten väldigt mycket. "De starka själarnas vår" var det väl Erik- Axel Karlfeldt som sa? Vis kille!
I höst kommer jag och föreläser i Jönköping (21 okt.) och Katrineholm (16 nov.)
Info och anmälan via pedagogisktperspektiv.se
Vi kanske ses där!?
....
onsdag 15 september 2010
Jag kör ju som en gudinna! Eller??
....
Läste i min morgontidning idag en artikel med rubriken "Fler borde bli av med körkortet".
Så långt allt väl. Det skrevs att människor med epilepsi, strokedrabbade med flera kanske borde omprövas som bilförare. Det kan jag förstå.
Men lite längre ner stog det: "...jag tänker också på diagnoser som ADHD, Asperger och utvecklingsstörningar. Det är viktigt att vara vaksam för att de kan vara riskgrupper..."
Ungefär där kände jag hur min kropp krummade ihop sig till ett stort frågetecken.
Jag har haft körkort i tretton år nu. Ingen har klagat. Jo, EN gång har jag torskat för fortkörning. Det var ett stort misstag. Jag hade satt farthållaren på 87, eftersom det ju var nittioväg. Tills farbror blå stoppade mig och upplyste mig om att det var sjuttio där. Okej, my mistake. Jag har missat EN skylt på drygt tretton år.
Jag erkänner också några arroganta parkeringar, som resulterat i böter som jag glatt betalt. Fanns det ingen parkering så skapade jag mig helt enkelt en...
Så har jag blivit påkörd en gång också, men det var verkligen inte mitt fel. Jag stannade för rödljus när en bil i hög fart rände in i röven på min bil. Det komiska i situationen är att han som körde på mig var kantor, sen till en spelning i kyrkan, och han stukade alla sina fingrar mot ratten... (Vissa straffar Gud genast, eller hur är det man säger).
Det är min bikt som bilförare. Jag tycker det är överkomliga grejor.
Exakt varför skulle någon med Asperger vara en sämre schaufför? Och det är ju inte så att man plötsligt i vuxen ålder drabbas av lite Asperger. Det är ju liksom något man har med sig från födseln vilket betyder att det borde bli ganska tydligt huruvida man är lämplig att köra bil eller inte, redan på trafikskolan.
Blir man igenomsläppt där, så borde det ju vara grönt.
Och mina ADHD- drag gör ju att jag har ögon runt hela huvudet. Ser allt! Missar inga skyltar, inga bilar, inga människor. Det är väl en bra egenskap?
Sedan att just det gör mig väldigt trött på längre sträckor, är inte värre än att en bensträckare och en kopp kaffe hjälper. Det gäller väl för övrigt de flesta?
En bekant som åkte med mig för första gången för ett tag sedan sa att jag "kör med auktoritet". Det tycker jag var väldigt fint sagt. Och jag tror på henne...
....
Läste i min morgontidning idag en artikel med rubriken "Fler borde bli av med körkortet".
Så långt allt väl. Det skrevs att människor med epilepsi, strokedrabbade med flera kanske borde omprövas som bilförare. Det kan jag förstå.
Men lite längre ner stog det: "...jag tänker också på diagnoser som ADHD, Asperger och utvecklingsstörningar. Det är viktigt att vara vaksam för att de kan vara riskgrupper..."
Ungefär där kände jag hur min kropp krummade ihop sig till ett stort frågetecken.
Jag har haft körkort i tretton år nu. Ingen har klagat. Jo, EN gång har jag torskat för fortkörning. Det var ett stort misstag. Jag hade satt farthållaren på 87, eftersom det ju var nittioväg. Tills farbror blå stoppade mig och upplyste mig om att det var sjuttio där. Okej, my mistake. Jag har missat EN skylt på drygt tretton år.
Jag erkänner också några arroganta parkeringar, som resulterat i böter som jag glatt betalt. Fanns det ingen parkering så skapade jag mig helt enkelt en...
Så har jag blivit påkörd en gång också, men det var verkligen inte mitt fel. Jag stannade för rödljus när en bil i hög fart rände in i röven på min bil. Det komiska i situationen är att han som körde på mig var kantor, sen till en spelning i kyrkan, och han stukade alla sina fingrar mot ratten... (Vissa straffar Gud genast, eller hur är det man säger).
Det är min bikt som bilförare. Jag tycker det är överkomliga grejor.
Exakt varför skulle någon med Asperger vara en sämre schaufför? Och det är ju inte så att man plötsligt i vuxen ålder drabbas av lite Asperger. Det är ju liksom något man har med sig från födseln vilket betyder att det borde bli ganska tydligt huruvida man är lämplig att köra bil eller inte, redan på trafikskolan.
Blir man igenomsläppt där, så borde det ju vara grönt.
Och mina ADHD- drag gör ju att jag har ögon runt hela huvudet. Ser allt! Missar inga skyltar, inga bilar, inga människor. Det är väl en bra egenskap?
Sedan att just det gör mig väldigt trött på längre sträckor, är inte värre än att en bensträckare och en kopp kaffe hjälper. Det gäller väl för övrigt de flesta?
En bekant som åkte med mig för första gången för ett tag sedan sa att jag "kör med auktoritet". Det tycker jag var väldigt fint sagt. Och jag tror på henne...
....
fredag 30 juli 2010
Vad hände?
....
Först nu har min hjärna börjat återfå någorlunda fast form igen. Den höll på att smälta bort i värmen där ett tag.
Detta väder! Så väldigt svenskt det är att prata väder. Så väldigt svenskt det är att gnälla på vädret.
Jag är väldigt svensk.
Man säger att väder är det perfekta temat för kallprat. Jag håller inte med. Kallprat är väl något man pysslar med för att få tiden att gå, eller undvika pinsamma tystnader? Det behärskar jag inte särskilt bra.
Vädret är ju intressant på riktigt!
Jag är en molnspanare, åskjagare, regndansare, stormnjutare...
Det var inte min ambition att ta semester från skrivandet här. Det bara blev så. Dagarna bara rann iväg. De gör ju lätt det och så står man där i slutet av sommaren och undrar vad det var som hände.
Fotbolls- VM hände. Skrattar ni åt mig om jag berättar att jag såg varenda match?
Jag såg varenda match.
64 stycken närmare bestämt. Om man räknar om det i minuter, så förstår jag var all tid tog vägen...
Jag sa redan innan spektaklet drog igång att Spanien och Holland skulle spela final. Jag borde ha satt en slant på det, när alla riktiga förstå-sig-påare tippade ett avgörande mellan Brasilien och Argentina.
Det gjorde jag tyvärr inte...
....
Först nu har min hjärna börjat återfå någorlunda fast form igen. Den höll på att smälta bort i värmen där ett tag.
Detta väder! Så väldigt svenskt det är att prata väder. Så väldigt svenskt det är att gnälla på vädret.
Jag är väldigt svensk.
Man säger att väder är det perfekta temat för kallprat. Jag håller inte med. Kallprat är väl något man pysslar med för att få tiden att gå, eller undvika pinsamma tystnader? Det behärskar jag inte särskilt bra.
Vädret är ju intressant på riktigt!
Jag är en molnspanare, åskjagare, regndansare, stormnjutare...
Det var inte min ambition att ta semester från skrivandet här. Det bara blev så. Dagarna bara rann iväg. De gör ju lätt det och så står man där i slutet av sommaren och undrar vad det var som hände.
Fotbolls- VM hände. Skrattar ni åt mig om jag berättar att jag såg varenda match?
Jag såg varenda match.
64 stycken närmare bestämt. Om man räknar om det i minuter, så förstår jag var all tid tog vägen...
Jag sa redan innan spektaklet drog igång att Spanien och Holland skulle spela final. Jag borde ha satt en slant på det, när alla riktiga förstå-sig-påare tippade ett avgörande mellan Brasilien och Argentina.
Det gjorde jag tyvärr inte...
....
torsdag 10 juni 2010
Den blomstertid nu kommer
....
Det var ju faktiskt ett tag sedan den kom. Blomstertiden.
Men nu ska den besjungas. Ofta falskt och jävligt i ärlighetens namn, men jag behöver inte längre lyssna.
Det här får man nästan inte säga, det är någon form av tabu tror jag, men jag har fobi för sjungande barn. Det får man inte ha. När barn sjunger ska man lägga huvudet på sniskan, kanske fälla en tår och säga; "Åh, vad rart".
Det är inte rart i mina öron. Det skär. Det kryper i kroppen.
Men jag behöver som sagt inte lyssna längre...
Sommarlov har jag däremot verkligen inget emot. Jag kan fortfarande minnas lyckoruset man kände när man vände skolan ryggen en sista gång för terminen. Vilken frihetskänsla det var! Vilken stor sten som föll från ens hjärta!!
Men innan man fick spritta iväg i barfotadans över gräset skulle man stå i ett prydligt led och en efter en krama fröken. Jag förstog aldrig riktigt det där. Vad hade hon gjort för att förtjäna min kram? Jag tyckte inte om det. Jag kände inte att jag gav en kram, jag kände att jag blev bestulen på en....
Sedan bjöd traditionen examensfika hos mormor och morfar. Likadant varje år. Jag gillar "likadant". De höga, runda glasen med gula och röda "pluppar" på som bara dukades fram vid festliga tillfällen stog på bordet. Hemgjord saft, bullar, kakor och en semesterslant på tallriken.
De där glasen var för övrigt det enda jag bad mamma om att få ärva när mina morföräldrar gått bort. De är förknippade med så mycket fint och står nu som prydnad i det enda skåpet jag har i köket som har glasad lucka. Jag kan nästan känna doften av mormors kök när jag kikar på dem.
Sommarlovet var det absolut bästa med hela skolan.
Jag har också sommarlov nu. Det är ingen som orkar höra mig pladdra om mina tillkortakommanden när det är fint väder ute, så jag får alltid en lång semester.
Och det gör absolut ingenting...
....
Det var ju faktiskt ett tag sedan den kom. Blomstertiden.
Men nu ska den besjungas. Ofta falskt och jävligt i ärlighetens namn, men jag behöver inte längre lyssna.
Det här får man nästan inte säga, det är någon form av tabu tror jag, men jag har fobi för sjungande barn. Det får man inte ha. När barn sjunger ska man lägga huvudet på sniskan, kanske fälla en tår och säga; "Åh, vad rart".
Det är inte rart i mina öron. Det skär. Det kryper i kroppen.
Men jag behöver som sagt inte lyssna längre...
Sommarlov har jag däremot verkligen inget emot. Jag kan fortfarande minnas lyckoruset man kände när man vände skolan ryggen en sista gång för terminen. Vilken frihetskänsla det var! Vilken stor sten som föll från ens hjärta!!
Men innan man fick spritta iväg i barfotadans över gräset skulle man stå i ett prydligt led och en efter en krama fröken. Jag förstog aldrig riktigt det där. Vad hade hon gjort för att förtjäna min kram? Jag tyckte inte om det. Jag kände inte att jag gav en kram, jag kände att jag blev bestulen på en....
Sedan bjöd traditionen examensfika hos mormor och morfar. Likadant varje år. Jag gillar "likadant". De höga, runda glasen med gula och röda "pluppar" på som bara dukades fram vid festliga tillfällen stog på bordet. Hemgjord saft, bullar, kakor och en semesterslant på tallriken.
De där glasen var för övrigt det enda jag bad mamma om att få ärva när mina morföräldrar gått bort. De är förknippade med så mycket fint och står nu som prydnad i det enda skåpet jag har i köket som har glasad lucka. Jag kan nästan känna doften av mormors kök när jag kikar på dem.
Sommarlovet var det absolut bästa med hela skolan.
Jag har också sommarlov nu. Det är ingen som orkar höra mig pladdra om mina tillkortakommanden när det är fint väder ute, så jag får alltid en lång semester.
Och det gör absolut ingenting...
....
söndag 30 maj 2010
Hyllning till en mor
....
Närmare bestämt till just min mor, dagen till ära.
Min kamrat Allinug är aldrig sen att påpeka att jag minsann är född ur rätt hål. Det är så fult uttryckt att det nästan blir poetiskt. Och väldigt typiskt Allinug.
Och väldigt, väldigt sant!
Inte nog med att det måste ha gjort väldigt ont att leverera mig, jag var en stor tös redan då, hon har fortsatt stå ut i över trettiotre år nu.
Alltid funnits där. Kanske inte alltid förstått, men alltid försökt förstå och aldrig dömt. Följt med på skolresor och läger, skjutsat och hämtat till förbannelse, stått i ur och skur för att heja och tjoa på tennis- och fotbollsmatcher.
Kramats när det behövts. Och det har verkligen behövts.
Jag tror hon till och med tolererar och har funnit någon form av charm i hur jag bitit henne i armarna och otaliga gånger nypt henne i benen med tårna (sånt jag gör när jag trivs....)
Jag har aldrig varit elak, uppkäftig och jobbig på det sättet. Jag väntar ju fortfarande på min tonårsrevolt. Men det kan nog ha varit en prövning ändå många gånger att vara min mamma. Det inser jag om inte annat nu i efterhand.
Så mamma, du har redan fått en blomma, en puss och en fnissande groda idag men här får du ett par ord också som jag kanske inte säger högt tillräckligt ofta, men du vet ändå vad jag tycker.
Det finns ingen bättre mamma än du!
....
Närmare bestämt till just min mor, dagen till ära.
Min kamrat Allinug är aldrig sen att påpeka att jag minsann är född ur rätt hål. Det är så fult uttryckt att det nästan blir poetiskt. Och väldigt typiskt Allinug.
Och väldigt, väldigt sant!
Inte nog med att det måste ha gjort väldigt ont att leverera mig, jag var en stor tös redan då, hon har fortsatt stå ut i över trettiotre år nu.
Alltid funnits där. Kanske inte alltid förstått, men alltid försökt förstå och aldrig dömt. Följt med på skolresor och läger, skjutsat och hämtat till förbannelse, stått i ur och skur för att heja och tjoa på tennis- och fotbollsmatcher.
Kramats när det behövts. Och det har verkligen behövts.
Jag tror hon till och med tolererar och har funnit någon form av charm i hur jag bitit henne i armarna och otaliga gånger nypt henne i benen med tårna (sånt jag gör när jag trivs....)
Jag har aldrig varit elak, uppkäftig och jobbig på det sättet. Jag väntar ju fortfarande på min tonårsrevolt. Men det kan nog ha varit en prövning ändå många gånger att vara min mamma. Det inser jag om inte annat nu i efterhand.
Så mamma, du har redan fått en blomma, en puss och en fnissande groda idag men här får du ett par ord också som jag kanske inte säger högt tillräckligt ofta, men du vet ändå vad jag tycker.
Det finns ingen bättre mamma än du!
....
lördag 29 maj 2010
Vad är grejen?
....
Det händer att jag tuggar tuggummi. Det är ytterst sällan, men det händer.
Jag gör det då ganska diskret. Tuggar litegrann, låter det vila mot tandköttet en stund, tar några tuggor till för att piffa upp smaken. Blåser kanske en liten bubbla om ingen ser.
Ungefär så. Jag gör det för min egen skull, så att säga.
Anledningen till att jag tänker tillägna ett helt inlägg åt gummituggande, är att jag just såg en fotbollsmatch på TV. Det var roligt fram till att någon kom på den mindre briljanta idén att zooma in tränaren.
Samma sak varje gång. Fotbollstränare tuggar febrilt som om det inte finns någon morgondag. Som om deras liv hängde på det där tuggandet. Som om det ingår i tränarutbildningen. Har ni sett det?
Och de gör det med öppen mun!!
Människor som svagglar tuggummi med öppen mun ser, enligt mig, per automatik alltid mycket dummare ut än de förmodligen är. Än vad jag hoppas att de är.
Varför gör de det?
Jag blir äcklad. Och upprörd. Och tappar all respekt för människan i fråga.
Vad vill de med sitt svagglande? Vad fyller det för funktion? Jag vill inte se, men samtidigt kan jag inte låta bli att titta. Som en martyr dras jag till det som jag vet förgör mig. Och sedan kan jag inte få bort bilden av smaskaren från näthinnan.
Så tack Erik Hamrén för att du solkade ner min upplevelse av Sveriges match mot Bosnien.
Vann vi?
....
Det händer att jag tuggar tuggummi. Det är ytterst sällan, men det händer.
Jag gör det då ganska diskret. Tuggar litegrann, låter det vila mot tandköttet en stund, tar några tuggor till för att piffa upp smaken. Blåser kanske en liten bubbla om ingen ser.
Ungefär så. Jag gör det för min egen skull, så att säga.
Anledningen till att jag tänker tillägna ett helt inlägg åt gummituggande, är att jag just såg en fotbollsmatch på TV. Det var roligt fram till att någon kom på den mindre briljanta idén att zooma in tränaren.
Samma sak varje gång. Fotbollstränare tuggar febrilt som om det inte finns någon morgondag. Som om deras liv hängde på det där tuggandet. Som om det ingår i tränarutbildningen. Har ni sett det?
Och de gör det med öppen mun!!
Människor som svagglar tuggummi med öppen mun ser, enligt mig, per automatik alltid mycket dummare ut än de förmodligen är. Än vad jag hoppas att de är.
Varför gör de det?
Jag blir äcklad. Och upprörd. Och tappar all respekt för människan i fråga.
Vad vill de med sitt svagglande? Vad fyller det för funktion? Jag vill inte se, men samtidigt kan jag inte låta bli att titta. Som en martyr dras jag till det som jag vet förgör mig. Och sedan kan jag inte få bort bilden av smaskaren från näthinnan.
Så tack Erik Hamrén för att du solkade ner min upplevelse av Sveriges match mot Bosnien.
Vann vi?
....
onsdag 19 maj 2010
Jo jag, ähum, fyllde år lite igår...
....
Nämligen 33 bast! Det innebär att jag nu passerat en viss gräns och är officiellt närmare 40 än 25. Det låter lite skrämmande tycker jag.
Att jag fyllde år just igår var inget jag direkt märkte av. Kalaset hade vi redan i söndags, då det är lättare att samla hela familjen Cirkus på en helgdag.
Då fick jag ett årskort på Kolmårdens djurpark (precis som varje år), körsbärstomatplanta, smultronplanta, hängblomster och en slant. Det gjorde mig mycket nöjd och belåten. Och mammas hembakade kakor och tårta gick inte heller av för hackor. (Ja, vi brukar fira mig hos föräldrarna, där utrymmet finns.)
Igår åkte jag dagen till ära och köpte en skiva, som jag inte ens visste att jag ville ha. Och sedan åkte jag till djuraffären och köpte cocosbollar. Näe, inte sådana man äter alltså. Det är bara det att min ena katt heter Cocos och hon älskar en viss typ av skumgummibollar, så jag har helt enkelt döpt dessa bollar efter henne.
När jag kom hem så kikade jag in på min Facebooksida och där hade jag fått inte mindre än tjugosex gratulationer. Man ska kanske passa sig för att klassificera kamratskap, men nu kunde jag inte låta bli.
Fem gratulationer kom från vad jag vill kalla Vänner, tre kom från släktingar som jag nästan aldrig träffar nu för tiden, åtta kom från "kollegor" (samlingsnamn för de jag träffar inom Aspergersfären), fem kom från gamla skolkamrater som jag inte sett/talat med på säkert femton år, tre kom från ytligt bekanta och två kom från människor som jag faktiskt inte har en aning om vilka det är.... Men jag blev lika glad för det. 26 människor tänkte på mig på min stora dag. Det har verkligen aldrig hänt förut....
På så sätt är Facebook ganska kul. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag har 117 Facebookvänner. Jag känner inte alla, men vänner ska man ju vara rädd om.
Tänk om man någonsin fått vara så populär in real life.....
....
Nämligen 33 bast! Det innebär att jag nu passerat en viss gräns och är officiellt närmare 40 än 25. Det låter lite skrämmande tycker jag.
Att jag fyllde år just igår var inget jag direkt märkte av. Kalaset hade vi redan i söndags, då det är lättare att samla hela familjen Cirkus på en helgdag.
Då fick jag ett årskort på Kolmårdens djurpark (precis som varje år), körsbärstomatplanta, smultronplanta, hängblomster och en slant. Det gjorde mig mycket nöjd och belåten. Och mammas hembakade kakor och tårta gick inte heller av för hackor. (Ja, vi brukar fira mig hos föräldrarna, där utrymmet finns.)
Igår åkte jag dagen till ära och köpte en skiva, som jag inte ens visste att jag ville ha. Och sedan åkte jag till djuraffären och köpte cocosbollar. Näe, inte sådana man äter alltså. Det är bara det att min ena katt heter Cocos och hon älskar en viss typ av skumgummibollar, så jag har helt enkelt döpt dessa bollar efter henne.
När jag kom hem så kikade jag in på min Facebooksida och där hade jag fått inte mindre än tjugosex gratulationer. Man ska kanske passa sig för att klassificera kamratskap, men nu kunde jag inte låta bli.
Fem gratulationer kom från vad jag vill kalla Vänner, tre kom från släktingar som jag nästan aldrig träffar nu för tiden, åtta kom från "kollegor" (samlingsnamn för de jag träffar inom Aspergersfären), fem kom från gamla skolkamrater som jag inte sett/talat med på säkert femton år, tre kom från ytligt bekanta och två kom från människor som jag faktiskt inte har en aning om vilka det är.... Men jag blev lika glad för det. 26 människor tänkte på mig på min stora dag. Det har verkligen aldrig hänt förut....
På så sätt är Facebook ganska kul. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag har 117 Facebookvänner. Jag känner inte alla, men vänner ska man ju vara rädd om.
Tänk om man någonsin fått vara så populär in real life.....
....
tisdag 18 maj 2010
Efterlängtad premiär
....
Ja nu har jag fått uppleva årets första åskväder, från första parkett därtill.
Det hände exakt klockan 22.19 onsdagkvällen den 12 maj.
Jag satt och kikade lite halvhjärtat på TVn, när jag tyckte att det "blekade" till utanför vardagsrumsfönstret. En nanosekund tänkte jag; Inte var väl det där en....??
Sedan kastade jag mig ur soffan. Stängde av ljudet på TVn och öppnade fönstret.
Och jag hann. Muller var det tvivelsutan. Årets första åska!!!
Jag stängde av TVn helt och släckte ner i hela lägenheten och fullkomligen hängav mig åt ovädret.
Det höll på i nästan två timmar, med varierande styrka.
Och jag? Jag gick omkring i ett lyckorus....
....
Ja nu har jag fått uppleva årets första åskväder, från första parkett därtill.
Det hände exakt klockan 22.19 onsdagkvällen den 12 maj.
Jag satt och kikade lite halvhjärtat på TVn, när jag tyckte att det "blekade" till utanför vardagsrumsfönstret. En nanosekund tänkte jag; Inte var väl det där en....??
Sedan kastade jag mig ur soffan. Stängde av ljudet på TVn och öppnade fönstret.
Och jag hann. Muller var det tvivelsutan. Årets första åska!!!
Jag stängde av TVn helt och släckte ner i hela lägenheten och fullkomligen hängav mig åt ovädret.
Det höll på i nästan två timmar, med varierande styrka.
Och jag? Jag gick omkring i ett lyckorus....
....
söndag 9 maj 2010
Har fått...
....
... en släng av idétorka. Eller om det är pollen som upptar för stor plats i huvudet.
Men jag lever och är snart tillbaka :-)
....
... en släng av idétorka. Eller om det är pollen som upptar för stor plats i huvudet.
Men jag lever och är snart tillbaka :-)
....
fredag 30 april 2010
Nu vet jag precis....
....
...hur det låter när ett ben går av.
Det kanske inte är något som andra ligger och funderar över när de inte kan sova. Men jag har gjort det. Och nu vet jag!
Ni har kanske sett bilderna i tidningen eller på tv?
Jag var där, på Idrottsparken, när IFK´s Dubbelgunnar som vi kallar honom gick vårdslöst in i en duell med sträckt ben och dobbarna före på en Bragespelare. Det blev helt tyst på arenan, men precis innan det blev tyst lät det "klick". Som när man knäpper med fingrarna intill örat.
Det var ingen vacker syn. Vinkeln som benet hängde i var minst sagt onaturlig.
I en intervju senare sa Bragespelaren att de första trettio sekunderna gör det så ont att man inte vet var man ska ta vägen. Sedan sätter kroppens egen smärtlindring in och det går an. Går an?
Jag är nyfiken på hur det funkar med denna egna smärtlindring. Kroppen är ganska fantastisk, ändå...
I en match som var skittråkig och inte särskilt välspelad, var det där benbrottet faktiskt det enda intressanta som hände. Om man får säga så?
Vissa spelare nere på planen vände ryggen till och gick därifrån för att de inte klarade att titta på eländet. Några satt på huk och grät. Medan jag fick stå emot impulsen att rusa ner på planen för att kika närmare...
Inget illa menat, jag hoppas killen kryar på sig och blir hel igen, men det är något med kroppen och hur den fungerar och hur den kan gå sönder som är så fascinerande.
Eventuellt är jag bara makaber, eventuellt borde jag bli- typ- ortoped....
....
...hur det låter när ett ben går av.
Det kanske inte är något som andra ligger och funderar över när de inte kan sova. Men jag har gjort det. Och nu vet jag!
Ni har kanske sett bilderna i tidningen eller på tv?
Jag var där, på Idrottsparken, när IFK´s Dubbelgunnar som vi kallar honom gick vårdslöst in i en duell med sträckt ben och dobbarna före på en Bragespelare. Det blev helt tyst på arenan, men precis innan det blev tyst lät det "klick". Som när man knäpper med fingrarna intill örat.
Det var ingen vacker syn. Vinkeln som benet hängde i var minst sagt onaturlig.
I en intervju senare sa Bragespelaren att de första trettio sekunderna gör det så ont att man inte vet var man ska ta vägen. Sedan sätter kroppens egen smärtlindring in och det går an. Går an?
Jag är nyfiken på hur det funkar med denna egna smärtlindring. Kroppen är ganska fantastisk, ändå...
I en match som var skittråkig och inte särskilt välspelad, var det där benbrottet faktiskt det enda intressanta som hände. Om man får säga så?
Vissa spelare nere på planen vände ryggen till och gick därifrån för att de inte klarade att titta på eländet. Några satt på huk och grät. Medan jag fick stå emot impulsen att rusa ner på planen för att kika närmare...
Inget illa menat, jag hoppas killen kryar på sig och blir hel igen, men det är något med kroppen och hur den fungerar och hur den kan gå sönder som är så fascinerande.
Eventuellt är jag bara makaber, eventuellt borde jag bli- typ- ortoped....
....
fredag 23 april 2010
Arga molnet
....
Det låter som en gammal, ärrad indianhövding tycker jag: Arga Molnet. Ugh!
Men det är det såklart inte. Det är denna Moder Natur, som jag skrivit om tidigare, som har gaser i magen.
Hon har haft det ett tag nu och både Haiti, Chile och norra Kina vet hur det kan rysta när det bubblar i hennes gigantiska innanmäte.
Nu har hon slutligen bestämt sig för att vända upp stjärten sin någonstans på Island och börja fisa. Och hon gör det med sådan kraft att all skit på insidan av den där vulkanen far rätt upp i luften och atmosfären och visar sig ställa till problem för luftfarten...
Jag är arg på Moder Natur nu, för hon har just snuvat mig på min resa till Rhodos. Jag skulle ha åkt nästa söndag, men tog beslutet att ställa in. Jag vågar inte.
Min bästa kamrat Allinug åker i alla fall, men jag stannar hemma eftersom vi är överens om att jag inte är något positivt resesällskap om jag ska gå en hel vecka där nere och vara orolig.
En orolig Madde, är inte mycket att ha. Helt enkelt.
Jag är livrädd att inte hinna hem i tid om det där molnet börjar jäklas igen. Jag är allt annat än flexibel och skulle inte klara ovissheten, eller att bli satt på en buss från Aten till Norrköping.
Jag var tvungen att ställa in, för att jag är av den nojjiga och nervklena sorten.
Det stör mig som f-n för vi skulle ju ha skitkul, Allinug och jag.
Nu ser det ut som att vi får skitkul i början av oktober i stället. För då gör vi ett nytt försök. Och i oktober är det väldigt varmt i vattnet där nere också. DET ser jag fram emot!
....
Det låter som en gammal, ärrad indianhövding tycker jag: Arga Molnet. Ugh!
Men det är det såklart inte. Det är denna Moder Natur, som jag skrivit om tidigare, som har gaser i magen.
Hon har haft det ett tag nu och både Haiti, Chile och norra Kina vet hur det kan rysta när det bubblar i hennes gigantiska innanmäte.
Nu har hon slutligen bestämt sig för att vända upp stjärten sin någonstans på Island och börja fisa. Och hon gör det med sådan kraft att all skit på insidan av den där vulkanen far rätt upp i luften och atmosfären och visar sig ställa till problem för luftfarten...
Jag är arg på Moder Natur nu, för hon har just snuvat mig på min resa till Rhodos. Jag skulle ha åkt nästa söndag, men tog beslutet att ställa in. Jag vågar inte.
Min bästa kamrat Allinug åker i alla fall, men jag stannar hemma eftersom vi är överens om att jag inte är något positivt resesällskap om jag ska gå en hel vecka där nere och vara orolig.
En orolig Madde, är inte mycket att ha. Helt enkelt.
Jag är livrädd att inte hinna hem i tid om det där molnet börjar jäklas igen. Jag är allt annat än flexibel och skulle inte klara ovissheten, eller att bli satt på en buss från Aten till Norrköping.
Jag var tvungen att ställa in, för att jag är av den nojjiga och nervklena sorten.
Det stör mig som f-n för vi skulle ju ha skitkul, Allinug och jag.
Nu ser det ut som att vi får skitkul i början av oktober i stället. För då gör vi ett nytt försök. Och i oktober är det väldigt varmt i vattnet där nere också. DET ser jag fram emot!
....
onsdag 14 april 2010
Dum på riktigt, eller charmigt disträ?
....
I morse lyckades jag skaka min morgonyoughurt, EFTER att jag vridit av korken. Det är andra gången det händer på inte alls lång tid...
I går kväll när jag skulle rengöra mig, dränkte jag bomullstussen i linsvätska istället för ansiktsvatten.
Så frågan är befogad: Dum på riktigt, eller charmigt disträ?
Jag hoppas på det senare, att man har så mycket viktigare saker att tänka på. Någon måste ju liksom lösa världsfreden också... :-D
....
Man vet att det är vår när fotbollsäsongen drar igång!
I måndags var det dags. Pappa och jag var på plats för att se IFK Norrköping äta upp Öster med 3-0. Vi snackar Superettanivå här, så det är ju inget skönspel. Men ändå. Jag bryr mig inte så mycket om vem som vinner om jag ska vara ärlig. Jag vill bara bli underhållen i nittio minuter och äta kryddkorv på vägen hem.
Jag har inte mycket vinnarinstinkt i mig. Hade jag haft det så kanske jag kunnat förvalta min egen bolltalang när jag var yngre. Men jag vill bara att sport ska vara kul. Med den inställningen blir man ingenting.
....
Man vet också att det är vår när man får ett oförklarligt sug efter att odla.
Extra oförklarligt i mitt fall, då jag inte klarar av att ta i blomjord. Men jag känner verkligen att jag vill odla något. Vad är mindre viktigt. Bara det är grönt och växer.
Man kanske kan hitta tunna gummihandskar eller dylikt någonstans, så att jag kommer över det där med blomjorden....?
....
I morse lyckades jag skaka min morgonyoughurt, EFTER att jag vridit av korken. Det är andra gången det händer på inte alls lång tid...
I går kväll när jag skulle rengöra mig, dränkte jag bomullstussen i linsvätska istället för ansiktsvatten.
Så frågan är befogad: Dum på riktigt, eller charmigt disträ?
Jag hoppas på det senare, att man har så mycket viktigare saker att tänka på. Någon måste ju liksom lösa världsfreden också... :-D
....
Man vet att det är vår när fotbollsäsongen drar igång!
I måndags var det dags. Pappa och jag var på plats för att se IFK Norrköping äta upp Öster med 3-0. Vi snackar Superettanivå här, så det är ju inget skönspel. Men ändå. Jag bryr mig inte så mycket om vem som vinner om jag ska vara ärlig. Jag vill bara bli underhållen i nittio minuter och äta kryddkorv på vägen hem.
Jag har inte mycket vinnarinstinkt i mig. Hade jag haft det så kanske jag kunnat förvalta min egen bolltalang när jag var yngre. Men jag vill bara att sport ska vara kul. Med den inställningen blir man ingenting.
....
Man vet också att det är vår när man får ett oförklarligt sug efter att odla.
Extra oförklarligt i mitt fall, då jag inte klarar av att ta i blomjord. Men jag känner verkligen att jag vill odla något. Vad är mindre viktigt. Bara det är grönt och växer.
Man kanske kan hitta tunna gummihandskar eller dylikt någonstans, så att jag kommer över det där med blomjorden....?
....
torsdag 8 april 2010
Semesterstress
....
Om en månad så här dags håller jag på att packa ihop det sista inför avfärd.
Då har jag varit på Rhodos en vecka, legat i sanden och pillat mig i naveln, eller vad det är man gör utomlands. Jag har inte varit utomlands på ganska exakt åtta år.
Vad tiden går!
Men nu är det snart dags. Min extramamma slash bästa väninna, vi kan kalla henne Allinug, hyr ett hus på Rhodos och som hon har tjatat att jag ska följa med. Så nu ska jag det och jag är lite nervös, skall erkännas. Har aldrig varit ifrån mina hårbollar (läs: katter) så länge. Det blir abstinens.
Dessutom har jag lyckats pricka in två föreläsningar nu i april, det betyder att jag lever med en hjärnstress som inte är av denna värld. För semester är också hjärnstress.
Jag vet att vi kommer att ha skitkul, det hade vi sist. Men semester är jobb för mig. Det är skärpning och fokus och koncentration... Ni vet: Efter en veckas semester skulle man behöva en veckas semester...
Vad jag ville säga är egentligen: Jäklar vad stressad jag är i huvudet just nu!!!
....
Om en månad så här dags håller jag på att packa ihop det sista inför avfärd.
Då har jag varit på Rhodos en vecka, legat i sanden och pillat mig i naveln, eller vad det är man gör utomlands. Jag har inte varit utomlands på ganska exakt åtta år.
Vad tiden går!
Men nu är det snart dags. Min extramamma slash bästa väninna, vi kan kalla henne Allinug, hyr ett hus på Rhodos och som hon har tjatat att jag ska följa med. Så nu ska jag det och jag är lite nervös, skall erkännas. Har aldrig varit ifrån mina hårbollar (läs: katter) så länge. Det blir abstinens.
Dessutom har jag lyckats pricka in två föreläsningar nu i april, det betyder att jag lever med en hjärnstress som inte är av denna värld. För semester är också hjärnstress.
Jag vet att vi kommer att ha skitkul, det hade vi sist. Men semester är jobb för mig. Det är skärpning och fokus och koncentration... Ni vet: Efter en veckas semester skulle man behöva en veckas semester...
Vad jag ville säga är egentligen: Jäklar vad stressad jag är i huvudet just nu!!!
....
söndag 4 april 2010
Glad påsk på er!
....
Lite i efterskott, men ändå. Det är tanken som räknas.
Så fort det gick, det här med vädret!
Det var bara någon månad sedan jag dagligen fick slåss mot mina impulser att gå ut och bygga snökoja. Alla dessa stora, vackra, vita, inbjudande snöhögar. Kanske ska jag låta bli att stå emot impulserna nästa vinter.
Skulle det se väldigt konstigt ut om en fullvuxen, väldigt fullvuxen, kvinna 30+ låg och krälade med en spade i snöhögarna här på innergården?
Skulle någon ringa polisen, tro? Eller psykakuten?
Igår såg jag en snubbe som var ute och joggade i bara shorts och t:shirt. Då blev jag glad för jag vill också gå ut i kortbyxor. Det vill jag i och för sig alltid, men det verkar som att det börjar vara okej att göra det snart.
Ja, ja. Hoppas ni haft en idyllisk påsk med lagom mycket mat och godis. Kanske skänkte ni en tanke på Jesus på korset. Troende eller inte. Jag gjorde det.
Nu är våren här!!!
....
Lite i efterskott, men ändå. Det är tanken som räknas.
Så fort det gick, det här med vädret!
Det var bara någon månad sedan jag dagligen fick slåss mot mina impulser att gå ut och bygga snökoja. Alla dessa stora, vackra, vita, inbjudande snöhögar. Kanske ska jag låta bli att stå emot impulserna nästa vinter.
Skulle det se väldigt konstigt ut om en fullvuxen, väldigt fullvuxen, kvinna 30+ låg och krälade med en spade i snöhögarna här på innergården?
Skulle någon ringa polisen, tro? Eller psykakuten?
Igår såg jag en snubbe som var ute och joggade i bara shorts och t:shirt. Då blev jag glad för jag vill också gå ut i kortbyxor. Det vill jag i och för sig alltid, men det verkar som att det börjar vara okej att göra det snart.
Ja, ja. Hoppas ni haft en idyllisk påsk med lagom mycket mat och godis. Kanske skänkte ni en tanke på Jesus på korset. Troende eller inte. Jag gjorde det.
Nu är våren här!!!
....
söndag 28 mars 2010
DET kallar jag vårtecken!
....
Jag läste just att det varit ett rejält åskväder igår, någonstans i Växjötrakten, och blev alldeles upprymd!
Jag vet inte hur det kommer sig, men jag älskar åska. Tyvärr är det snålt med det i mina hemtrakter. Förra året till exempel, hörde jag första knallen den 21 juni. (Ja, jag för väderkalender och ja, jag är lite konstig på så sätt).
Och jag kan inte minnas att det någonsin åskar före juni månad här.
För ett antal år sedan, förmodligen i samma veva som jag fick körkortet, hade jag långt gångna planer på att spendera sommaren som åskjägare. Sätta mig i bilen och bara åka dit det spåddes oväder. Det blev inte av. Då. Jag kanske gör slag i saken någon annan gång.
Det är någon form av skräckblandad förtjusning. Som bäst är åskvädret när det ligger någon kilometer bort. Det smäller rejält, vibrerar lite, men är ändå på säkert avstånd. När det blixtrar och smäller samtidigt tycker till och med jag att det är lite väl närgånget.
Jag lyser som ett barn i ögonen när det åskar. Jag får adrenalinpåslag. Mamma är tillsagd att så fort hon hör minsta muller så måste hon ringa och varsko. Då går jag ut på balkongen och spejar.
Det är något galet fascinerande med vädrets makter och moder natur. Hon gör som hon vill, och på något sätt vinner hon alltid.
Tänk alla jordbävningar, vulkanutbrott, orkaner, tsunamis och allt vad det är. När människan överskattar sig själv och tror att det är denne som har makten, så ryter hon, moder natur, ifrån och visar vem som bestämmer.
Jag har all respekt för henne!
....
Jag läste just att det varit ett rejält åskväder igår, någonstans i Växjötrakten, och blev alldeles upprymd!
Jag vet inte hur det kommer sig, men jag älskar åska. Tyvärr är det snålt med det i mina hemtrakter. Förra året till exempel, hörde jag första knallen den 21 juni. (Ja, jag för väderkalender och ja, jag är lite konstig på så sätt).
Och jag kan inte minnas att det någonsin åskar före juni månad här.
För ett antal år sedan, förmodligen i samma veva som jag fick körkortet, hade jag långt gångna planer på att spendera sommaren som åskjägare. Sätta mig i bilen och bara åka dit det spåddes oväder. Det blev inte av. Då. Jag kanske gör slag i saken någon annan gång.
Det är någon form av skräckblandad förtjusning. Som bäst är åskvädret när det ligger någon kilometer bort. Det smäller rejält, vibrerar lite, men är ändå på säkert avstånd. När det blixtrar och smäller samtidigt tycker till och med jag att det är lite väl närgånget.
Jag lyser som ett barn i ögonen när det åskar. Jag får adrenalinpåslag. Mamma är tillsagd att så fort hon hör minsta muller så måste hon ringa och varsko. Då går jag ut på balkongen och spejar.
Det är något galet fascinerande med vädrets makter och moder natur. Hon gör som hon vill, och på något sätt vinner hon alltid.
Tänk alla jordbävningar, vulkanutbrott, orkaner, tsunamis och allt vad det är. När människan överskattar sig själv och tror att det är denne som har makten, så ryter hon, moder natur, ifrån och visar vem som bestämmer.
Jag har all respekt för henne!
....
fredag 19 mars 2010
En alldeles vanlig fredagskväll
....
Kliver ur duschen. Aramis nyser högljutt. Tre gånger på raken.
- Prosit! säger jag.
- Prrrrrr! säger han.
- Varsågod, säger jag.
En alldeles vanlig konversation så här på fredagskvisten.
Fredag, ja. Då ska det ju vara fredagsmys.
Jag går en räd i skåpen för att se vad jag kan ha för gott hemma.
Inget godis. Inget bröd. Inget festligt alls. Jag hittar två tacoskal som jag knaprar i mig som de är, till Let´s Dance.
En alldeles vanlig fredagskväll en casa de Ericssons på Reenstiernagatan...
....
Kliver ur duschen. Aramis nyser högljutt. Tre gånger på raken.
- Prosit! säger jag.
- Prrrrrr! säger han.
- Varsågod, säger jag.
En alldeles vanlig konversation så här på fredagskvisten.
Fredag, ja. Då ska det ju vara fredagsmys.
Jag går en räd i skåpen för att se vad jag kan ha för gott hemma.
Inget godis. Inget bröd. Inget festligt alls. Jag hittar två tacoskal som jag knaprar i mig som de är, till Let´s Dance.
En alldeles vanlig fredagskväll en casa de Ericssons på Reenstiernagatan...
....
Det är ju i alla fall skönt efteråt...
....
Jag gjorde det!
Jag har rastat monstret idag.
Enklare uttryckt: Dammsugningen är avverkad.
Usch, vad tråkigt det är. Bland det värsta jag vet. När dammsugaren står här i hörnet, tyst och lugn, verkar den så timid. Men så fort den får lite ström och man trycker på "On" så får den hybris och tar över allt som kommer i dess väg.
Frustar, väsnas, brottar ner allt möblemang som inte klarar att stå emot dess urkraft. För det kan väl inte vara jag som kör illa?
Det händer inte ofta att jag släpper lös det här vidundret, eftersom jag springer med en liten handdammsugare när jag tycker det behövs. Men så har det gått så långt en dag att man plötsligt äcklas av alla virvlande katthårstussar. Katthår är jättemysigt - så länge det sitter på en katt. Varför kan det inte bara stanna där?
Och man drar sig för att gå på toaletten därför att man vet att man får ett halvkilo kattsand under fötterna varje gång man går in i badrummet.
Men! Nu är det gjort för den här gången.
Och, ursäkta uttrycket, men fan vad nöjd jag är!!
....
Jag gjorde det!
Jag har rastat monstret idag.
Enklare uttryckt: Dammsugningen är avverkad.
Usch, vad tråkigt det är. Bland det värsta jag vet. När dammsugaren står här i hörnet, tyst och lugn, verkar den så timid. Men så fort den får lite ström och man trycker på "On" så får den hybris och tar över allt som kommer i dess väg.
Frustar, väsnas, brottar ner allt möblemang som inte klarar att stå emot dess urkraft. För det kan väl inte vara jag som kör illa?
Det händer inte ofta att jag släpper lös det här vidundret, eftersom jag springer med en liten handdammsugare när jag tycker det behövs. Men så har det gått så långt en dag att man plötsligt äcklas av alla virvlande katthårstussar. Katthår är jättemysigt - så länge det sitter på en katt. Varför kan det inte bara stanna där?
Och man drar sig för att gå på toaletten därför att man vet att man får ett halvkilo kattsand under fötterna varje gång man går in i badrummet.
Men! Nu är det gjort för den här gången.
Och, ursäkta uttrycket, men fan vad nöjd jag är!!
....
söndag 14 mars 2010
Jag har en gnällkärring i mig!
....
Hon har långa, vassa naglar och krafsar febrilt för att ta sig ut. Ta sig upp till ytan och ta kontrollen över mitt beteende.
Hon vill marschera in till grannarna och hytta med näven i vädret och säga att "Nu får det fan vara nog!"
Så här är det: Vägg i vägg med mitt vardagsrum, där jag oftast befinner mig, ligger en liten etta med kokvrå. Tills alldeles nyligen bodde en ung tjej där som var jobbig nog då hon hade fester någon/några gånger i månaden. Nu har hon flyttat och bytts ut mot ett ungt par. Väldigt ungt, de ser knappt könsmogna ut. Vad kan de vara? 18, 19? Tjugo år på sin höjd. Och de har stereon på för det mesta.
Det är bara någon decimeter vägg mellan min soffa och deras krypin.
Jag biter mig i tungan, håller mig i skinnet. Vill inte knacka i väggen. Vill inte gå in och klaga.
Vill inte vara en gnällkärring. Jag är för ung för det!
Men när omvärlden är kaotisk och högludd av naturen, så tycker man att är det någonstans man ska finna lugn och ro, så är det i sitt eget hem.
Jag finner det inte här. Inte ofta.
Jag kommer inte undan.
Jag kan ta på mig mina hörselskydd, men basen dunkar mig fortfarande i ryggen och med skydden på kan jag ju inte höra min tv.
Ett hus skulle man ha. Långt ute i skogen. Jag drömmer om det och när jag drömmer om det så är det tyst och lugnt och jag har en get i trädgården och allt jag hör är fågelkvitter. Kanske en porlande bäck.
Kan man ljudisolera en hel lägenhet?
....
Hon har långa, vassa naglar och krafsar febrilt för att ta sig ut. Ta sig upp till ytan och ta kontrollen över mitt beteende.
Hon vill marschera in till grannarna och hytta med näven i vädret och säga att "Nu får det fan vara nog!"
Så här är det: Vägg i vägg med mitt vardagsrum, där jag oftast befinner mig, ligger en liten etta med kokvrå. Tills alldeles nyligen bodde en ung tjej där som var jobbig nog då hon hade fester någon/några gånger i månaden. Nu har hon flyttat och bytts ut mot ett ungt par. Väldigt ungt, de ser knappt könsmogna ut. Vad kan de vara? 18, 19? Tjugo år på sin höjd. Och de har stereon på för det mesta.
Det är bara någon decimeter vägg mellan min soffa och deras krypin.
Jag biter mig i tungan, håller mig i skinnet. Vill inte knacka i väggen. Vill inte gå in och klaga.
Vill inte vara en gnällkärring. Jag är för ung för det!
Men när omvärlden är kaotisk och högludd av naturen, så tycker man att är det någonstans man ska finna lugn och ro, så är det i sitt eget hem.
Jag finner det inte här. Inte ofta.
Jag kommer inte undan.
Jag kan ta på mig mina hörselskydd, men basen dunkar mig fortfarande i ryggen och med skydden på kan jag ju inte höra min tv.
Ett hus skulle man ha. Långt ute i skogen. Jag drömmer om det och när jag drömmer om det så är det tyst och lugnt och jag har en get i trädgården och allt jag hör är fågelkvitter. Kanske en porlande bäck.
Kan man ljudisolera en hel lägenhet?
....
söndag 7 mars 2010
Jag hade en gång en tenniskarriär
....
Jo, faktiskt. Och nu när jag sitter klistrad framför upplösningen av Sveriges möte med Argentina i Davis Cup, så minns jag tillbaka..
Mina föräldrar letade febrilt efter ett intresse som kunde tänkas passa mig i sju/åtta års åldern. Av välvilja. De tyckte jag skulle ha ett intresse och komma ut och träffa andra barn. Min några år äldre kusin var duktig i tennis, så tennis fick det bli.
Jag hade talang. Slog hårt. Vann en del. Spelade mellan åtta och fjorton års ålder.
Sedan sket det sig. Sista halvåret grät jag i stort sätt varenda gång det var dags att åka till träningen. Jag fick till och med näsblod (stress) ett par gånger.
Mamma menade att har vi nu betalt så mycket pengar för det här så får du i alla fall spela säsongen ut. Jo, tennis är ett dyrt intresse. Hon sa det inte för att vara elak, utan för att hon innerst inne visste att om jag bara kom dit, så tyckte jag ju alltid att det faktiskt var kul.
Sista gången hon körde upp mig till racketstadion och vinkade hej då, så gick jag inte ens in. Jag kunde inte.
Det var sen höst och jag gick och lade mig under en buske ute, och låg där under de två timmar träningspasset varade. Jag frös. Jag grät. Och så när mamma kom tillbaka för att hämta mig så hoppade jag fram, gick ner för gången och lät henne veta att det varit ett bra och roligt pass idag. Jag LJÖG!
Det kan ha varit finalen på min tenniskarriär. Fotbollen tog över i trettonårsåldern och där behövde jag aldrig några ursäkter. Jag var ju bäst...
Men så tokigt det faktiskt kan bli!
Idag gillar jag att spela tennis, även om det var länge sedan nu. Det är i alla fall den sport som kommer tvåa efter fotboll om jag måste ranka dem.
Nu ska jag gå och kolla klart på Sverige- Argentina, Davis Cup..
....
Jo, faktiskt. Och nu när jag sitter klistrad framför upplösningen av Sveriges möte med Argentina i Davis Cup, så minns jag tillbaka..
Mina föräldrar letade febrilt efter ett intresse som kunde tänkas passa mig i sju/åtta års åldern. Av välvilja. De tyckte jag skulle ha ett intresse och komma ut och träffa andra barn. Min några år äldre kusin var duktig i tennis, så tennis fick det bli.
Jag hade talang. Slog hårt. Vann en del. Spelade mellan åtta och fjorton års ålder.
Sedan sket det sig. Sista halvåret grät jag i stort sätt varenda gång det var dags att åka till träningen. Jag fick till och med näsblod (stress) ett par gånger.
Mamma menade att har vi nu betalt så mycket pengar för det här så får du i alla fall spela säsongen ut. Jo, tennis är ett dyrt intresse. Hon sa det inte för att vara elak, utan för att hon innerst inne visste att om jag bara kom dit, så tyckte jag ju alltid att det faktiskt var kul.
Sista gången hon körde upp mig till racketstadion och vinkade hej då, så gick jag inte ens in. Jag kunde inte.
Det var sen höst och jag gick och lade mig under en buske ute, och låg där under de två timmar träningspasset varade. Jag frös. Jag grät. Och så när mamma kom tillbaka för att hämta mig så hoppade jag fram, gick ner för gången och lät henne veta att det varit ett bra och roligt pass idag. Jag LJÖG!
Det kan ha varit finalen på min tenniskarriär. Fotbollen tog över i trettonårsåldern och där behövde jag aldrig några ursäkter. Jag var ju bäst...
Men så tokigt det faktiskt kan bli!
Idag gillar jag att spela tennis, även om det var länge sedan nu. Det är i alla fall den sport som kommer tvåa efter fotboll om jag måste ranka dem.
Nu ska jag gå och kolla klart på Sverige- Argentina, Davis Cup..
....
söndag 21 februari 2010
Självömkan
....
Stapplar ut i badrummet på ganska svaga ben och tittar mig i spegeln.
Ser ett spöke.
Ett blekt ansikte med ett mer än lovligt rödsprängt vänsteröga.
Det är jag!
Jag har vinterkräksjukan. Och inte någon lindrig variant, utan varianten där man sitter minst deltid på toaletten med en spann i famnen. För att gardera sig, så att säga.
Nu har jag inte spytt sedan igår morse, men så matt man blir! Helt slut.
Dessutom har jag feber, hosta och huvudvärk. Vet inte om det ingår, eller om det är någon annan bacill som passade på när jag ändå var mottaglig.
Jag som skulle till Stockholm i morgon. Årets första föreläsning, vilket betyder att jag varit "ledig" i flera månader. Och så prickar man in detta.
Det stör mig något enormt. Jag hatar att ställa in. Men vad gör man?
Igår var det snöstorm! Min mamma är livrädd att köra bil i taskigt väglag. Ändå satte hon sig i bilen och åkte. Dessutom hittade hon ingen närbelägen parkering, så hon gick flera hundra meter i snöstormen. Allt för att jag skulle få blåbärssoppa och smörgåsrån. Hon är för bra, min mamma!
Nu ska jag bara försöka hålla mig vaken...
....
Stapplar ut i badrummet på ganska svaga ben och tittar mig i spegeln.
Ser ett spöke.
Ett blekt ansikte med ett mer än lovligt rödsprängt vänsteröga.
Det är jag!
Jag har vinterkräksjukan. Och inte någon lindrig variant, utan varianten där man sitter minst deltid på toaletten med en spann i famnen. För att gardera sig, så att säga.
Nu har jag inte spytt sedan igår morse, men så matt man blir! Helt slut.
Dessutom har jag feber, hosta och huvudvärk. Vet inte om det ingår, eller om det är någon annan bacill som passade på när jag ändå var mottaglig.
Jag som skulle till Stockholm i morgon. Årets första föreläsning, vilket betyder att jag varit "ledig" i flera månader. Och så prickar man in detta.
Det stör mig något enormt. Jag hatar att ställa in. Men vad gör man?
Igår var det snöstorm! Min mamma är livrädd att köra bil i taskigt väglag. Ändå satte hon sig i bilen och åkte. Dessutom hittade hon ingen närbelägen parkering, så hon gick flera hundra meter i snöstormen. Allt för att jag skulle få blåbärssoppa och smörgåsrån. Hon är för bra, min mamma!
Nu ska jag bara försöka hålla mig vaken...
....
torsdag 18 februari 2010
Helt befängt, ju
....
Kollektivtrafiken.
Vilket jättemysterium den utgör.
Det tjatas om att man ska åka mer kollektivt, framför allt ur miljösynpunkt, men man kan ju knappast beskylla SJ eller lokaltrafiken för att smöra för potentiella kunder.
På måndag ska jag fara till Stockholm över dagen, för att prata lite. Idag var jag på Centralstationen för att inhandla tågbiljetter (näe, jag har inte lärt mig göra det via nätet, ännu). Visserligen är jag ju inte ute i särskilt god tid, men vi snackar inte heller första klass eller några andra tillvalda bekvämligheter här.
Drygt elvahundra spänn! Jag tar det igen: Ettusenetthundratre kronor för att åka tur/retur mellan Norrköping och Stockholm. 17 mil.
För den pengen hade jag haft råd att ta bilen upp och dessutom ligga en natt på ett mindre centralt hotell. Jag tycker det är galet!
Galen är också lokaltrafiken. Jag bor nära både buss- och spårvagnshållplatser, och nu när min bil mest står kvar på landet (parkeringsproblem) så hade det varit ett smidigt alternativ att ta just buss eller spånka. Men det är precis hur krångligt som helst.
Jag klarar inte krångligt, alltså skiter jag i att åka med lokaltrafiken.
Man kan inte köpa sin biljett på plats i fordonet längre. Man måste vara väldigt förutseende och köpa biljett i särskilda automater eller i affären. Det är längre dit än till hållplatsen. Och när man sedan har ett färdbevis sägs det att det är väldigt trassligt att använda sig av det. Jag vet inte, har inte vågat testa.
Och så gnälls det på här att lokaltrafiken tappar kunder.
Det tror väl fan!
....
Kollektivtrafiken.
Vilket jättemysterium den utgör.
Det tjatas om att man ska åka mer kollektivt, framför allt ur miljösynpunkt, men man kan ju knappast beskylla SJ eller lokaltrafiken för att smöra för potentiella kunder.
På måndag ska jag fara till Stockholm över dagen, för att prata lite. Idag var jag på Centralstationen för att inhandla tågbiljetter (näe, jag har inte lärt mig göra det via nätet, ännu). Visserligen är jag ju inte ute i särskilt god tid, men vi snackar inte heller första klass eller några andra tillvalda bekvämligheter här.
Drygt elvahundra spänn! Jag tar det igen: Ettusenetthundratre kronor för att åka tur/retur mellan Norrköping och Stockholm. 17 mil.
För den pengen hade jag haft råd att ta bilen upp och dessutom ligga en natt på ett mindre centralt hotell. Jag tycker det är galet!
Galen är också lokaltrafiken. Jag bor nära både buss- och spårvagnshållplatser, och nu när min bil mest står kvar på landet (parkeringsproblem) så hade det varit ett smidigt alternativ att ta just buss eller spånka. Men det är precis hur krångligt som helst.
Jag klarar inte krångligt, alltså skiter jag i att åka med lokaltrafiken.
Man kan inte köpa sin biljett på plats i fordonet längre. Man måste vara väldigt förutseende och köpa biljett i särskilda automater eller i affären. Det är längre dit än till hållplatsen. Och när man sedan har ett färdbevis sägs det att det är väldigt trassligt att använda sig av det. Jag vet inte, har inte vågat testa.
Och så gnälls det på här att lokaltrafiken tappar kunder.
Det tror väl fan!
....
onsdag 17 februari 2010
Hemma och punkterad
....
Igår kväll kom jag hem igen efter veckan på vischan. Det känns som om det är jag som varit ute på resa och äventyr. Känner mig till och med jetlaggad, trots att vi snackar om en förflyttning på ca 5.7 km.
Katterna håller med. Kasper var den som tog "äventyret" hårdast och han somnade så djupt igår kväll att han inte gick att väcka. Idag har jag haft honom på magen under hela tidningsläsningstiden i soffan. De fattar inte att gammelhemma också är hemma. De har aldrig bott där på riktigt.
Jag har insett att jag sov betydligt bättre ute på landet och kom fram till fyra betydande faktorer:
Mörkare
Tystare
Tryggare
Hårdare kudde
Det där med kudden kan jag ju lösa. Köp en ny!
Dra ner persiennerna och sov med hörselkåpor.
Men tryggheten?
Jag är uppvuxen under snedtak. Jag tycker om att sova när jag känner mig "inträngd". När jag var liten häftade jag ibland upp överkastet i snedtaket så att min säng blev en koja. Det var tryggt! Jag tyckte om att åla in och ligga bakom soffan. Det var också tryggt.
Här finns inga sneda tak. Jag känner mig utlämnad i min egen säng. Det är öppet och kalt. Jag skulle vilja sova i en stor kartong...
Annars var största behållningen med veckan på vischan att jag fick umgås med Dorishunden. Jag älskar den hunden. Jag är också medveten om att hon snart är elva år. Förvisso fräsch för sin ålder, men man vet aldrig vilken vinter eller vilken sommar som blir hennes sista. Man vill ta vara på tiden.
Jag tycker att jag gjorde det.
Nu är det vardag igen.
Och jag har fortfarande ingenstans att ställa min bil här.
Gör snöröjarna verkligen sitt yttersta, eller är det jag som är en gnällkärring?
....
Igår kväll kom jag hem igen efter veckan på vischan. Det känns som om det är jag som varit ute på resa och äventyr. Känner mig till och med jetlaggad, trots att vi snackar om en förflyttning på ca 5.7 km.
Katterna håller med. Kasper var den som tog "äventyret" hårdast och han somnade så djupt igår kväll att han inte gick att väcka. Idag har jag haft honom på magen under hela tidningsläsningstiden i soffan. De fattar inte att gammelhemma också är hemma. De har aldrig bott där på riktigt.
Jag har insett att jag sov betydligt bättre ute på landet och kom fram till fyra betydande faktorer:
Mörkare
Tystare
Tryggare
Hårdare kudde
Det där med kudden kan jag ju lösa. Köp en ny!
Dra ner persiennerna och sov med hörselkåpor.
Men tryggheten?
Jag är uppvuxen under snedtak. Jag tycker om att sova när jag känner mig "inträngd". När jag var liten häftade jag ibland upp överkastet i snedtaket så att min säng blev en koja. Det var tryggt! Jag tyckte om att åla in och ligga bakom soffan. Det var också tryggt.
Här finns inga sneda tak. Jag känner mig utlämnad i min egen säng. Det är öppet och kalt. Jag skulle vilja sova i en stor kartong...
Annars var största behållningen med veckan på vischan att jag fick umgås med Dorishunden. Jag älskar den hunden. Jag är också medveten om att hon snart är elva år. Förvisso fräsch för sin ålder, men man vet aldrig vilken vinter eller vilken sommar som blir hennes sista. Man vill ta vara på tiden.
Jag tycker att jag gjorde det.
Nu är det vardag igen.
Och jag har fortfarande ingenstans att ställa min bil här.
Gör snöröjarna verkligen sitt yttersta, eller är det jag som är en gnällkärring?
....
söndag 14 februari 2010
Glädja små hjärtan
....
Alla hjärtans dag idag. Vackert? Eller kommersiellt trams?
Jag tycker det är vackert, men att varje dag borde vara alla hjärtans dag. Såklart.
Jag spenderar nu min sjätte dag i rad gammelhemma, ute på landet. Och på en mulen kanarieholme sitter mina föräldrar i ytterligare ett par dagar. Så jag blir kvar här. Jag var nervös över böket att flytta hit en vecka. Nu börjar jag bli nervös över böket att flytta hem igen...
Det är lugnt och skönt här. Framför allt är det tyst! Det har jag saknat.
På nätterna fläker jag ut mig i en gigantisk dubbelsäng, det är jag inte heller bortskämd med. Dorishunden som ligger bredvid snarkar som en hel karl. Det gör eventuellt jag också, men det slipper jag ju hur som helst att höra.
Kissarna mina har eget rum i källaren. De tycker det är småtrist där nere, men Disakatten som ju faktiskt bor här har vetorätt, och hon vill inte ha några främmande katter på sina domäner. Jag far som ett jehu mellan etagen...
Alla hjärtans dag! Jag har ju ingen regelrätt hjärtevän i mänsklig skepnad, så jag får försöka älska vad jag har i min närhet lite extra idag. Det blir typ lite rufs i pälsen och levergodis...
Doris och jag var på en lång skogspromenad. Det var hennes present och hon blev påtagligt glad. Jag blev mest blöt om fötterna. Ingen har bemödat sig om att skotta i skogen...
Koltrastarna här utanför har fått äpplen och småpipporna (jag behärskar inte det grammatiska mysteriet pippi i plural..) har fått mängder av frön och nötter.
Alla har fått. Alla är glada. Stora som små.
Själv ska jag ta och tina en bit paj. Man måste ju fira :-)
<3 <3 <3 <3
Alla hjärtans dag idag. Vackert? Eller kommersiellt trams?
Jag tycker det är vackert, men att varje dag borde vara alla hjärtans dag. Såklart.
Jag spenderar nu min sjätte dag i rad gammelhemma, ute på landet. Och på en mulen kanarieholme sitter mina föräldrar i ytterligare ett par dagar. Så jag blir kvar här. Jag var nervös över böket att flytta hit en vecka. Nu börjar jag bli nervös över böket att flytta hem igen...
Det är lugnt och skönt här. Framför allt är det tyst! Det har jag saknat.
På nätterna fläker jag ut mig i en gigantisk dubbelsäng, det är jag inte heller bortskämd med. Dorishunden som ligger bredvid snarkar som en hel karl. Det gör eventuellt jag också, men det slipper jag ju hur som helst att höra.
Kissarna mina har eget rum i källaren. De tycker det är småtrist där nere, men Disakatten som ju faktiskt bor här har vetorätt, och hon vill inte ha några främmande katter på sina domäner. Jag far som ett jehu mellan etagen...
Alla hjärtans dag! Jag har ju ingen regelrätt hjärtevän i mänsklig skepnad, så jag får försöka älska vad jag har i min närhet lite extra idag. Det blir typ lite rufs i pälsen och levergodis...
Doris och jag var på en lång skogspromenad. Det var hennes present och hon blev påtagligt glad. Jag blev mest blöt om fötterna. Ingen har bemödat sig om att skotta i skogen...
Koltrastarna här utanför har fått äpplen och småpipporna (jag behärskar inte det grammatiska mysteriet pippi i plural..) har fått mängder av frön och nötter.
Alla har fått. Alla är glada. Stora som små.
Själv ska jag ta och tina en bit paj. Man måste ju fira :-)
<3 <3 <3 <3
söndag 7 februari 2010
Sporrad!
....
Sporrad, ja. Det låter ju onekligen som något positivt. Som att man ligger i pipeline och väntar på att få göra något riktigt kul, typ.
Min sporre är inte ett dugg positiv. Det är en hälsporre!
Det låter ju på namnet som att något ska växa ut bak på hälen som man kan sticka in i sidorna för att få fart på hästen. Men nu är det ju inget som sticker ut. Och inte rider jag heller.
Men det gör väldigt ont. Precis under hälen, trampdynan kan vi kalla den. Någonting därinne växer och skaver om jag förstått symtomen på Vårdguiden rätt. Benet eller brosk eller vad det är. Det har jäklats med mig i månader nu och blir faktiskt bara värre, så - Nån som vet hur man går skilda vägar med sin hälsporre?
Lite extra orolig just nu också eftersom jag ju ska ha hunden en vecka och hon vill helst ha 2-3 promenader varje dag...
Ja,ja.
På tal om något helt annat så har jag förstått att det är Superbowl i USA i natt. Det vill säga finalen i Amerikansk fotboll.
Jag gillar ju sport, men det som de kallar sport på andra sidan pölen talar inte till mig. Jag har försökt se någon match på Viasat sport, men jag fattar absolut ingenting av Amerikansk fotboll. Det är likadant med baseball.
Men, men låt dem ha sina nationalsporter ifred, så kan vi fortsätta kasta varpa och spela innebandy....
....
Sporrad, ja. Det låter ju onekligen som något positivt. Som att man ligger i pipeline och väntar på att få göra något riktigt kul, typ.
Min sporre är inte ett dugg positiv. Det är en hälsporre!
Det låter ju på namnet som att något ska växa ut bak på hälen som man kan sticka in i sidorna för att få fart på hästen. Men nu är det ju inget som sticker ut. Och inte rider jag heller.
Men det gör väldigt ont. Precis under hälen, trampdynan kan vi kalla den. Någonting därinne växer och skaver om jag förstått symtomen på Vårdguiden rätt. Benet eller brosk eller vad det är. Det har jäklats med mig i månader nu och blir faktiskt bara värre, så - Nån som vet hur man går skilda vägar med sin hälsporre?
Lite extra orolig just nu också eftersom jag ju ska ha hunden en vecka och hon vill helst ha 2-3 promenader varje dag...
Ja,ja.
På tal om något helt annat så har jag förstått att det är Superbowl i USA i natt. Det vill säga finalen i Amerikansk fotboll.
Jag gillar ju sport, men det som de kallar sport på andra sidan pölen talar inte till mig. Jag har försökt se någon match på Viasat sport, men jag fattar absolut ingenting av Amerikansk fotboll. Det är likadant med baseball.
Men, men låt dem ha sina nationalsporter ifred, så kan vi fortsätta kasta varpa och spela innebandy....
....
lördag 6 februari 2010
Lite bök runt hörnet...
....
Jo, så är det. Mina föräldrar smiter till någon Kanarieholme på tisdag. Jag har uppmuntrat dem att åka, för det är de värda. Skönt, mycket skönt, för dem.
Men jag ljuger om jag säger att det inte blir väldigt bökigt för mig. Och ljuger gör jag ju inte.
På landet bor hunden Doris och katten Disa, (egentligen mina båda två..) och de kan inte vara ensamma i en vecka.
Så jag får ta mitt pick och pack, tre katter inkluderat, och flytta ut på landet en vecka. Det är där det bökiga kommer in. Att flytta mina tre hårbollar, som ska få bo i källaren ute på landet. Jag får väl sova varannan natt uppe hos Doris och Disa, och varannan natt i källaren hos mina tre bebisar.
Kräver mycket både mentala och praktiska förberedelser detta. Men det måste gå.
Och jag ljuger som sagt om jag säger att det går enkelt och smidigt att byta hemmaplan under en vecka. Men jag ska göra mitt yttersta.
Självklart förnekar jag mina föräldrar inte en välbehövlig semester
Lite bök blir det, jo. Men när jag och mina hårbollar väl är på plats kan det nog bli riktigt trevligt att bo på landet en vecka...
Men lite bökigt. Jo, det kommer det att bli...
....
Jo, så är det. Mina föräldrar smiter till någon Kanarieholme på tisdag. Jag har uppmuntrat dem att åka, för det är de värda. Skönt, mycket skönt, för dem.
Men jag ljuger om jag säger att det inte blir väldigt bökigt för mig. Och ljuger gör jag ju inte.
På landet bor hunden Doris och katten Disa, (egentligen mina båda två..) och de kan inte vara ensamma i en vecka.
Så jag får ta mitt pick och pack, tre katter inkluderat, och flytta ut på landet en vecka. Det är där det bökiga kommer in. Att flytta mina tre hårbollar, som ska få bo i källaren ute på landet. Jag får väl sova varannan natt uppe hos Doris och Disa, och varannan natt i källaren hos mina tre bebisar.
Kräver mycket både mentala och praktiska förberedelser detta. Men det måste gå.
Och jag ljuger som sagt om jag säger att det går enkelt och smidigt att byta hemmaplan under en vecka. Men jag ska göra mitt yttersta.
Självklart förnekar jag mina föräldrar inte en välbehövlig semester
Lite bök blir det, jo. Men när jag och mina hårbollar väl är på plats kan det nog bli riktigt trevligt att bo på landet en vecka...
Men lite bökigt. Jo, det kommer det att bli...
....
söndag 31 januari 2010
Harmonin äter upp inspirationen
....
Ja, så är det! När jag tofflar omkring här hemma med mitt kaffe, min läsning och mina katter, så sköljs jag över av den där harmonin som jag berättat om tidigare.
Men som alla stora författare säger så; När man är lycklig åstadkommer man inget.
Nu är jag ju ingen stor författare, eller stor är jag ju, rent fysiskt, men man får väl klassa mig som glad amatör när vi kommer till skrivandet.
För ingenting har dykt upp under veckan som jag kännt att jag bara måste dela med mig av. Jag har mått för bra för att älta, antar jag. Och det borde ju vara något positivt.
En inblick i min vardag:
I tisdags var jag med mor på nån form av outlet och köpte på mig en massa pryttlar. Jag går igång på pryttlar. Block, pennor, gem, ryggborste, diskborste och allt vad det nu blev för över sjuhundra spänn... Roligast där var att jag träffade kusin Tommy, som jag nästan aldrig annars träffar. Han har börjat släktforska, så då hade vi mycket att prata om. Jag vill också släktforska. Jag tycker om kusin Tommy.
I mitten av veckan insåg jag att jag var insnöad. Jag stod i mitt vardagsrum och tittade ut på gatan. En bil. Under/bakom snön. Hade jag inte vetat var jag parkerat dagen innan så hade ingen kunnat se att det var just min bil där under.
Pappa kom och grävde och skottade fram den, tack för hjälpen! Sedan körde jag den gammelhem där den fick stå kvar. Så nu är jag billös också.
Igår fick jag stora nippran och storstädade mitt vardagsrum. Ett jäkla bök att håra av mattor och soffan och dammsuga och .... Tror inte att jag gjort det sedan i slutet av november. Men oj, vilket rent och välluktande vardagsrum jag har nu.
Idag blev jag hämtad av far, då jag var bjuden på köttfärspaj gammelhemma. Väldigt få rätter kan konkurrera ut mammas köttfärspaj. Och det ville sig så väl att det blev tre bitar över så jag kan jublande äta köttfärspaj fyra dagar i rad...:-)
Ja, i brist på "riktig" inspiration var detta vad jag hade att bjuda på idag. Och så håll nu en tumme att Arsenal i detta nu slår Manchester United, eller sjester najti, som mormor sa, då det begav sig. Hon var inte så bra på engelska. Inte bra alls.
Jag saknar min mormor!
....
Ja, så är det! När jag tofflar omkring här hemma med mitt kaffe, min läsning och mina katter, så sköljs jag över av den där harmonin som jag berättat om tidigare.
Men som alla stora författare säger så; När man är lycklig åstadkommer man inget.
Nu är jag ju ingen stor författare, eller stor är jag ju, rent fysiskt, men man får väl klassa mig som glad amatör när vi kommer till skrivandet.
För ingenting har dykt upp under veckan som jag kännt att jag bara måste dela med mig av. Jag har mått för bra för att älta, antar jag. Och det borde ju vara något positivt.
En inblick i min vardag:
I tisdags var jag med mor på nån form av outlet och köpte på mig en massa pryttlar. Jag går igång på pryttlar. Block, pennor, gem, ryggborste, diskborste och allt vad det nu blev för över sjuhundra spänn... Roligast där var att jag träffade kusin Tommy, som jag nästan aldrig annars träffar. Han har börjat släktforska, så då hade vi mycket att prata om. Jag vill också släktforska. Jag tycker om kusin Tommy.
I mitten av veckan insåg jag att jag var insnöad. Jag stod i mitt vardagsrum och tittade ut på gatan. En bil. Under/bakom snön. Hade jag inte vetat var jag parkerat dagen innan så hade ingen kunnat se att det var just min bil där under.
Pappa kom och grävde och skottade fram den, tack för hjälpen! Sedan körde jag den gammelhem där den fick stå kvar. Så nu är jag billös också.
Igår fick jag stora nippran och storstädade mitt vardagsrum. Ett jäkla bök att håra av mattor och soffan och dammsuga och .... Tror inte att jag gjort det sedan i slutet av november. Men oj, vilket rent och välluktande vardagsrum jag har nu.
Idag blev jag hämtad av far, då jag var bjuden på köttfärspaj gammelhemma. Väldigt få rätter kan konkurrera ut mammas köttfärspaj. Och det ville sig så väl att det blev tre bitar över så jag kan jublande äta köttfärspaj fyra dagar i rad...:-)
Ja, i brist på "riktig" inspiration var detta vad jag hade att bjuda på idag. Och så håll nu en tumme att Arsenal i detta nu slår Manchester United, eller sjester najti, som mormor sa, då det begav sig. Hon var inte så bra på engelska. Inte bra alls.
Jag saknar min mormor!
....
måndag 25 januari 2010
Tröttvecka med felstuds
....
Det känns som att jag legat i ide en vecka. Det blir så ibland att energin bara inte finns och jag snittar tolv timmars sömn per dygn.
Jag antar att det är nödvändigt.
Oftast har man en viss mängd energi att hushålla med och man får väga saker emot varandra för att se var denna energi ska läggas. För att man måste hitta en balans.
Men så dyker det upp perioder då jag inte får någon energi alls utportionerad att ens försöka hushålla med. Då är det inte någon idé. Det är bara att rida ut perioden.
Sover jag mycket så får jag väl anta att det är just det jag måste göra.
Nu är jag vaken!
Och var kommer felstudsen in i sammanhanget, då?
Jo, jag hade verkligen sett fram emot handbolls- EM, som den sportnörd jag är. Och så är Sverige ute ur leken innan det ens börjat bli roligt. Snopet!
Det här med mitt sportnörderi har jag förstått rimmar lite illa med min AS, då det är som ett underförstått extrakriterie att har man AS så har man inget bollsinne och tycker inte om sport.
Men jag är en stor paradox, hela jag. Jag har överlevt på mitt sportintresse och mitt bollsinne. Jag var bland de bästa på bollsporter genom hela skoltiden, och är man bra på idrott så köper man sig lite respekt på något sätt.
Hade jag inte varit det, så hade jag "bara" varit konstig. Nu fanns det något som jag var bäst på. Jag blev aldrig vald sist. Jag blev inte ens vald först, för jag var den som fick välja. Hur många har JAG sårat genom att låta dem stå kvar till sist?
På tal om handboll, så var jag dessutom knäpp nog att frivilligt bli målvakt i skollaget. Handbollar är hårda...
Helt frivilligt var det egentligen inte, det handlade om att jag hade små händer.
Jag var helt okej som utespelare, men varje gång jag kom springande fri med målvakten och gjorde ett sånt där snyggt upphopp som man gör innan man stänker in ett mål, så rann bollen ur näven bakom ryggen på mig. Den var för stor.
Så jag blev målvakt i stället. Det gör ont att täcka ett skott. Jag tror i alla fall att det är ont det gör. Eller om det bara är lite obehagligt. Fast i och för sig var det ju ganska behagligt ändå eftersom det betydde att man gjort en räddning.
Men både min näsa och några fingrar är sneda idag, och jag kan inte minnas att så var fallet innan jag ställde mig i det där målet...
Men jag hade åtminstone roligt under tiden.
....
Det känns som att jag legat i ide en vecka. Det blir så ibland att energin bara inte finns och jag snittar tolv timmars sömn per dygn.
Jag antar att det är nödvändigt.
Oftast har man en viss mängd energi att hushålla med och man får väga saker emot varandra för att se var denna energi ska läggas. För att man måste hitta en balans.
Men så dyker det upp perioder då jag inte får någon energi alls utportionerad att ens försöka hushålla med. Då är det inte någon idé. Det är bara att rida ut perioden.
Sover jag mycket så får jag väl anta att det är just det jag måste göra.
Nu är jag vaken!
Och var kommer felstudsen in i sammanhanget, då?
Jo, jag hade verkligen sett fram emot handbolls- EM, som den sportnörd jag är. Och så är Sverige ute ur leken innan det ens börjat bli roligt. Snopet!
Det här med mitt sportnörderi har jag förstått rimmar lite illa med min AS, då det är som ett underförstått extrakriterie att har man AS så har man inget bollsinne och tycker inte om sport.
Men jag är en stor paradox, hela jag. Jag har överlevt på mitt sportintresse och mitt bollsinne. Jag var bland de bästa på bollsporter genom hela skoltiden, och är man bra på idrott så köper man sig lite respekt på något sätt.
Hade jag inte varit det, så hade jag "bara" varit konstig. Nu fanns det något som jag var bäst på. Jag blev aldrig vald sist. Jag blev inte ens vald först, för jag var den som fick välja. Hur många har JAG sårat genom att låta dem stå kvar till sist?
På tal om handboll, så var jag dessutom knäpp nog att frivilligt bli målvakt i skollaget. Handbollar är hårda...
Helt frivilligt var det egentligen inte, det handlade om att jag hade små händer.
Jag var helt okej som utespelare, men varje gång jag kom springande fri med målvakten och gjorde ett sånt där snyggt upphopp som man gör innan man stänker in ett mål, så rann bollen ur näven bakom ryggen på mig. Den var för stor.
Så jag blev målvakt i stället. Det gör ont att täcka ett skott. Jag tror i alla fall att det är ont det gör. Eller om det bara är lite obehagligt. Fast i och för sig var det ju ganska behagligt ändå eftersom det betydde att man gjort en räddning.
Men både min näsa och några fingrar är sneda idag, och jag kan inte minnas att så var fallet innan jag ställde mig i det där målet...
Men jag hade åtminstone roligt under tiden.
....
tisdag 19 januari 2010
Och så lite PR
Jaha!
Min hittills enda spikade "öppna" föreläsning i vår , går av stapeln den 21 april i Västerås. Där ska jag hålla låda några timmar och berätta om hur det kan vara att växa upp och leva med Aspergers syndrom.
Info och anmälan via Pedagogiskt Perspektivs hemsida.
Vi kanske ses där!?
/Madde
Min hittills enda spikade "öppna" föreläsning i vår , går av stapeln den 21 april i Västerås. Där ska jag hålla låda några timmar och berätta om hur det kan vara att växa upp och leva med Aspergers syndrom.
Info och anmälan via Pedagogiskt Perspektivs hemsida.
Vi kanske ses där!?
/Madde
onsdag 13 januari 2010
Vemod. Och snor.
Det är Knut idag.
Då ska julen dansas ut.
Dansat har jag inte gjort, men jag har pussat mina tomtar, stjärnor och stakar adjö för den här gången. Det är lika vemodigt som alltid.
Hela hösten ser man fram emot att få plocka fram de gemytliga små ljuskällorna och december i skenet av desamma är så tryggt och vackert på något sätt. Och så bara tar allt slut.
Förr om åren kunde jag ha grejorna uppe enda fram i mars, men vemodet är ju detsamma när jag än plockar undan, så det är lika bra att få det gjort när alla andra gör det.
Nu är det våren man får se fram emot.
För övrigt är jag genomförkyld. Jag tror inte att den där frossan hade någon koppling till förkyldningen eftersom den drabbade mig flera dagar innan, men med mig vet man aldrig. Jag reagerar konstigt på allt kroppsligt och medicinskt.
Men jag är glad att bacillen tog mig just nu, då jag har tid att ligga och tycka lite synd om mig själv.
Jag har feber. Lite. Äger ingen febertermometer, men jag vet att jag har lite feber då det svallar i huvudet när jag kniper med ögonen.
Nu går jag och snyter mig...
....
Då ska julen dansas ut.
Dansat har jag inte gjort, men jag har pussat mina tomtar, stjärnor och stakar adjö för den här gången. Det är lika vemodigt som alltid.
Hela hösten ser man fram emot att få plocka fram de gemytliga små ljuskällorna och december i skenet av desamma är så tryggt och vackert på något sätt. Och så bara tar allt slut.
Förr om åren kunde jag ha grejorna uppe enda fram i mars, men vemodet är ju detsamma när jag än plockar undan, så det är lika bra att få det gjort när alla andra gör det.
Nu är det våren man får se fram emot.
För övrigt är jag genomförkyld. Jag tror inte att den där frossan hade någon koppling till förkyldningen eftersom den drabbade mig flera dagar innan, men med mig vet man aldrig. Jag reagerar konstigt på allt kroppsligt och medicinskt.
Men jag är glad att bacillen tog mig just nu, då jag har tid att ligga och tycka lite synd om mig själv.
Jag har feber. Lite. Äger ingen febertermometer, men jag vet att jag har lite feber då det svallar i huvudet när jag kniper med ögonen.
Nu går jag och snyter mig...
....
måndag 11 januari 2010
Tokfrossa
Jag vet inte var den kommer ifrån, men flera kvällar i rad har jag drabbats av tokfrossa när jag gått till sängs.
Det är inte kallt inne, snittar på tjugotre grader, och hela dagarna går jag i shorts och t:shirt. Det gör jag året om.
Men så fort jag krupit ner i sängen bara väller den över mig.
Och eftersom det är så pass varmt i rummet så måste det ju vara något som kommer inifrån. Då spelar det ju föga roll hur mycket jag bylsar på mig.
Härom natten låg jag iklädd strumpor, tofflor, pyjamasbyxor, två långärmade tröjor och vantar. Under täcket. Och frös ändå så att hela sängen skakade.
Tog för givet att jag fångat någon trist bacill och att jag skulle vakna febrig och krasslig. Men på morgonen var jag frisk. Och på kvällen var det dags igen.
Jag fattar ingenting, men jag har börjat ta förebyggande, väldigt varma bad på senkvällen. Mycket välgörande, men igår gick det väl sådär med badet måste jag säga.
Hade precis sjunkit ner och börjat vänja mig när stor, röd katt kom in för att göra sin... kvällstoalett. Jo, kattlådan står strategiskt placerad i just badrummet. Bäst att samla all skit på ett ställe så att säga.
Men nu kom det lite olämpligt. Hur ska jag kunna ligga där och koppla av när det sticker i näsan av nylevererad kattpoop?
Funderade en stund och kom fram till att jag ligger kvar så länge jag kan låta bli att andas med näsan. Två minuter senare blev jag kissnödig...
Bara att kliva upp. Det var helt enkelt inte min baddag.
Jag gör ett nytt försök ikväll.
....
Det är inte kallt inne, snittar på tjugotre grader, och hela dagarna går jag i shorts och t:shirt. Det gör jag året om.
Men så fort jag krupit ner i sängen bara väller den över mig.
Och eftersom det är så pass varmt i rummet så måste det ju vara något som kommer inifrån. Då spelar det ju föga roll hur mycket jag bylsar på mig.
Härom natten låg jag iklädd strumpor, tofflor, pyjamasbyxor, två långärmade tröjor och vantar. Under täcket. Och frös ändå så att hela sängen skakade.
Tog för givet att jag fångat någon trist bacill och att jag skulle vakna febrig och krasslig. Men på morgonen var jag frisk. Och på kvällen var det dags igen.
Jag fattar ingenting, men jag har börjat ta förebyggande, väldigt varma bad på senkvällen. Mycket välgörande, men igår gick det väl sådär med badet måste jag säga.
Hade precis sjunkit ner och börjat vänja mig när stor, röd katt kom in för att göra sin... kvällstoalett. Jo, kattlådan står strategiskt placerad i just badrummet. Bäst att samla all skit på ett ställe så att säga.
Men nu kom det lite olämpligt. Hur ska jag kunna ligga där och koppla av när det sticker i näsan av nylevererad kattpoop?
Funderade en stund och kom fram till att jag ligger kvar så länge jag kan låta bli att andas med näsan. Två minuter senare blev jag kissnödig...
Bara att kliva upp. Det var helt enkelt inte min baddag.
Jag gör ett nytt försök ikväll.
....
tisdag 5 januari 2010
Error!
Jag är ju typen som vill att allt ska flyta på, smärtfritt och precis som vanligt.
Men när det ska jävlas ska det såklart jävlas i kvadrat.
Igår skulle jag åka gammelhem för att få lite mat i magen. Jag gör ju det ibland. Och så går inte bilskrället igång. Inte alls! Den småmurrar inte ens innan den dör, den visar inga som helst livstecken.
Jag fastnar en stund på trottoaren med blicken i horisonten medan tusen tankar mal genom huvudet. Vad gör jag nu?
Går hem igen och ringer pappa, min räddande ängel, som släpper vad han har och kommer farandes med startkablar. Det gick ju bra det där.
När jag sedan har ätit och har tagit på mig jackan för att åka hem igen, så böjer jag på mig för att ge Dorishunden en sista puss. På något vis får jag ner jackan över benet och när jag ska resa mig upp igen så går dragkedjan åt h- e. Inte så att den bara hoppar ur spår alltså, utan den pajar verkligen.
Jag fastnar igen medan ytterligare tusen tankar far genom huvudet. Vad gör jag nu?
Jag ser massa hemska scenarion framför mig. Hur jag måste köpa, och vänja mig vid, en ny jacka...
Mor min fångar upp mig.
- Den där lämnar du bara in hos skomakaren så fixar han en ny dragkedja.
Så vis hon är.
Visst är det två fåniga problem jag just beskrivit? Lättlösta när allt kommer omkring.
Men precis när något oväntat och störande inträffar så fastnar jag. Det syns inte på mig, men egentligen blir det kaos i huvudet. Ibland väldigt snabbt övergående kaos, men dock kaos.
Och att det inte syns på mig kan nog vara minst lika mycket till nackdel som fördel. Inombords skriker jag av rädsla, ilska och uppgivenhet men utåt blir jag i stället kolugnare än någonsin och alldeles slätstruken. Vilket får folk att tänka att "den där människan klarar allt".
Så galet.
Och vilka lyxproblem man har, medan miljoner svälter...
....
Men när det ska jävlas ska det såklart jävlas i kvadrat.
Igår skulle jag åka gammelhem för att få lite mat i magen. Jag gör ju det ibland. Och så går inte bilskrället igång. Inte alls! Den småmurrar inte ens innan den dör, den visar inga som helst livstecken.
Jag fastnar en stund på trottoaren med blicken i horisonten medan tusen tankar mal genom huvudet. Vad gör jag nu?
Går hem igen och ringer pappa, min räddande ängel, som släpper vad han har och kommer farandes med startkablar. Det gick ju bra det där.
När jag sedan har ätit och har tagit på mig jackan för att åka hem igen, så böjer jag på mig för att ge Dorishunden en sista puss. På något vis får jag ner jackan över benet och när jag ska resa mig upp igen så går dragkedjan åt h- e. Inte så att den bara hoppar ur spår alltså, utan den pajar verkligen.
Jag fastnar igen medan ytterligare tusen tankar far genom huvudet. Vad gör jag nu?
Jag ser massa hemska scenarion framför mig. Hur jag måste köpa, och vänja mig vid, en ny jacka...
Mor min fångar upp mig.
- Den där lämnar du bara in hos skomakaren så fixar han en ny dragkedja.
Så vis hon är.
Visst är det två fåniga problem jag just beskrivit? Lättlösta när allt kommer omkring.
Men precis när något oväntat och störande inträffar så fastnar jag. Det syns inte på mig, men egentligen blir det kaos i huvudet. Ibland väldigt snabbt övergående kaos, men dock kaos.
Och att det inte syns på mig kan nog vara minst lika mycket till nackdel som fördel. Inombords skriker jag av rädsla, ilska och uppgivenhet men utåt blir jag i stället kolugnare än någonsin och alldeles slätstruken. Vilket får folk att tänka att "den där människan klarar allt".
Så galet.
Och vilka lyxproblem man har, medan miljoner svälter...
....
söndag 3 januari 2010
Ka- boom!!
Ja, ungefär så lät det när det nya året smälldes in.
Jag satt här ensam på tolvslaget. (Om man bortser från fyrfotingarna, vilket man såklart inte ska göra)
Vad det säger om mig eller mitt liv vet jag inte riktigt. Jag hade alternativ. Var bjuden till kamrat Tobias som skulle ha några gemensamma vänner på middag. Men jag klarar det inte. Han bor på betydligt avstånd och att somna borta, vakna borta... Alla sängar som inte innehåller mina katter är fel sängar.
Tidigare under kvällen var jag på trerättersmiddag hos mina föräldrar. Bara jag och de, mat och frågesport. Så har de senaste fyra, fem nyårsaftnarna sett ut. Likadan mat varje år. Det kan mycket väl vara mitt fel...
Toast, oxfilé med potatisgratäng, chokladmousse med grädde och mandariner.
I år hade mamma gjort fel sallad till varmrätten. Där stod en vanlig sallad i stället för den specifika tomatsallad som hör nyårsaftonsmiddagen till.
Jag kom över det efter ett par minuter...
Framåt nio var jag hemma igen. Jag och katterna firade in det nya året.
Det har som sagt sett likadant ut, i detalj, de senaste fyra eller fem åren. Jag har förstått att en del tycker det låter sorgligt eller tragiskt att jag sitter här själv.
Men åh, vad det är självvalt! Jag gillar mina nyårsaftnar och det är väl det viktigaste?
Dessutom var jag väl en av relativt få, åtminstone i min egen och kringliggande generationer, som vaknade upp till det nya året utan minsta antydan till baksmälla.
Nu får vi se vad detta nya år kan tänkas ha att bjuda på. Jag ger inga invecklade nyårslöften. Senaste femton åren har jag varje nyår bara sagt till mig själv att kommande år ska bli bättre än föregående. Jag har inga storslagna drömmar, det var länge sedan jag hade det. Jag vill bara må bra. Helst varje dag och ibland vill jag få känna den där totala harmonin som kan skölja över en när man minst anar...
Händer det något bra och positivt utöver det, är det bara en bonus.
God fortsättning på er!
....
Jag satt här ensam på tolvslaget. (Om man bortser från fyrfotingarna, vilket man såklart inte ska göra)
Vad det säger om mig eller mitt liv vet jag inte riktigt. Jag hade alternativ. Var bjuden till kamrat Tobias som skulle ha några gemensamma vänner på middag. Men jag klarar det inte. Han bor på betydligt avstånd och att somna borta, vakna borta... Alla sängar som inte innehåller mina katter är fel sängar.
Tidigare under kvällen var jag på trerättersmiddag hos mina föräldrar. Bara jag och de, mat och frågesport. Så har de senaste fyra, fem nyårsaftnarna sett ut. Likadan mat varje år. Det kan mycket väl vara mitt fel...
Toast, oxfilé med potatisgratäng, chokladmousse med grädde och mandariner.
I år hade mamma gjort fel sallad till varmrätten. Där stod en vanlig sallad i stället för den specifika tomatsallad som hör nyårsaftonsmiddagen till.
Jag kom över det efter ett par minuter...
Framåt nio var jag hemma igen. Jag och katterna firade in det nya året.
Det har som sagt sett likadant ut, i detalj, de senaste fyra eller fem åren. Jag har förstått att en del tycker det låter sorgligt eller tragiskt att jag sitter här själv.
Men åh, vad det är självvalt! Jag gillar mina nyårsaftnar och det är väl det viktigaste?
Dessutom var jag väl en av relativt få, åtminstone i min egen och kringliggande generationer, som vaknade upp till det nya året utan minsta antydan till baksmälla.
Nu får vi se vad detta nya år kan tänkas ha att bjuda på. Jag ger inga invecklade nyårslöften. Senaste femton åren har jag varje nyår bara sagt till mig själv att kommande år ska bli bättre än föregående. Jag har inga storslagna drömmar, det var länge sedan jag hade det. Jag vill bara må bra. Helst varje dag och ibland vill jag få känna den där totala harmonin som kan skölja över en när man minst anar...
Händer det något bra och positivt utöver det, är det bara en bonus.
God fortsättning på er!
....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)