....
Det kom snö!
Natten till igår, strax efter midnatt. Jag plockade ljudboken ur öronen och gick upp för att göra min kvällstoalett.
Då snöar det! Jag undrar om jag kanske drömmer. Det gör jag inte.
Jag som efter mammas många, mer eller mindre subtila, hintar just börjat ta på mig långbyxor när jag går ut. OCH strumpor.
Nu har hon börjat prata helt öppet om vinterjackor.
Härom dagen såg jag en tant med mössa. Och idag drar alpina världscupen igång...
Går det inte lite för fort nu, eller är det bara jag som inte hänger med?
....
lördag 23 oktober 2010
söndag 17 oktober 2010
Jag lider inte nödvändigtvis hela tiden
....
Är det någon som sett den där filmen "I rymden finns inga känslor"?
Är den bra?
Jag såg kortversionen i somras, novellfilmen med samma namn. Tyckte att den var charmig, men man får passa sig för att ta den för dokumentär. Det är underhållning, gjord med vinstintresse, som all kommersiell underhållning.
Det jag vänder mig lite emot dock, är det faktum att i varje presentation eller recension av den här filmen så har det stått att det handlar om den här killen som lider av Aspergers syndrom. Och så står det faktiskt överallt i media också, om någon har AS så står det att han eller hon lider av AS...
Lider man nödvändigtvis av det? Hela tiden? Är det verkligen diagnosen i sig man lider av? Är det inte så att diagnosen gör att man lättare lider av diverse omständigheter?
Jag lider inte av min ljudkänslighet när det är knäpptyst omkring mig. Och jag lider inte av min beslutsångest om där inte finns ett beslut som måste fattas, om ingen lägger en massa alternativ framför näsan på mig och uppmanar mig att välja.
Förstår ni hur jag tänker?
När jag tofflar runt i tystnaden i min lägenhet med mina katter, mitt kaffe och mina böcker/tidningar, där allt är anpassat efter mig - då mår jag faktiskt ganska förträffligt, även om jag fortfarande har en hjärna som "avviker" lite.
Jag känner att mitt lidande börjar, av varierande styrka, när jag tvingas kliva ut genom dörren. Ut i det okända och oförutsägbara. Då något förväntas av mig.
Här i min skyddade miljö, i min vardag, lider jag faktiskt mer av ryggontet, närsyntheten och eksem i hörselgångarna...
....
Är det någon som sett den där filmen "I rymden finns inga känslor"?
Är den bra?
Jag såg kortversionen i somras, novellfilmen med samma namn. Tyckte att den var charmig, men man får passa sig för att ta den för dokumentär. Det är underhållning, gjord med vinstintresse, som all kommersiell underhållning.
Det jag vänder mig lite emot dock, är det faktum att i varje presentation eller recension av den här filmen så har det stått att det handlar om den här killen som lider av Aspergers syndrom. Och så står det faktiskt överallt i media också, om någon har AS så står det att han eller hon lider av AS...
Lider man nödvändigtvis av det? Hela tiden? Är det verkligen diagnosen i sig man lider av? Är det inte så att diagnosen gör att man lättare lider av diverse omständigheter?
Jag lider inte av min ljudkänslighet när det är knäpptyst omkring mig. Och jag lider inte av min beslutsångest om där inte finns ett beslut som måste fattas, om ingen lägger en massa alternativ framför näsan på mig och uppmanar mig att välja.
Förstår ni hur jag tänker?
När jag tofflar runt i tystnaden i min lägenhet med mina katter, mitt kaffe och mina böcker/tidningar, där allt är anpassat efter mig - då mår jag faktiskt ganska förträffligt, även om jag fortfarande har en hjärna som "avviker" lite.
Jag känner att mitt lidande börjar, av varierande styrka, när jag tvingas kliva ut genom dörren. Ut i det okända och oförutsägbara. Då något förväntas av mig.
Här i min skyddade miljö, i min vardag, lider jag faktiskt mer av ryggontet, närsyntheten och eksem i hörselgångarna...
....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)