Kanske en liten tant?

....

Det är en jäkla omsättning på folk i den lilla ettan, vägg i vägg med mitt vardagsrum. En typisk "förstagångslya" som ynglingarna snart växer ur.

Nu är det dags igen, för ny granne. Fjärde i den lägenheten sedan jag flyttade hit för drygt fem år sedan.

Det här med grannar är ett nödvändigt ont. Jag tillät mig att tyst för mig själv önska vad det skulle bli denna gång, efter att alla hittills varit unga och festbenägna.

Hur vore det med en liten tant?

En rundhylt, försynt liten tant som tycker om att virka och som har hörlurar till sin TV. Kanske kunde hon ha en kurrande liten katt som jag gärna skulle se efter om hon behövde resa bort några dagar. Hon får gärna leva på smörgåsar, så slipper jag matoset i trapphallen..

Eller varför inte en döv människa? Jag önskar nu inte hörseln av någon, för det finns mycket vackra ljud. Men faktum är att mina favoritgrannar är det döva paret två trappor upp. De kommunicerar med teckenspråk och gör inget väsen alls av sig.

Eller varför inte en Madde till? En till som jag alltså. Hörs inte, stör inte. Vi kunde ses ibland och titta på fotboll eller sitta i varsin ände av soffan och diskutera innehållet i dagens tidningar. Hon skulle ju såklart ha eminent musiksmak också, OM suget att skruva upp stereon lite extra en stund blev för starkt.

Det bidde ingetdera. Det bidde en ny yngling.

Hon kanske är en perfekt granne, det blir jag väl varse så småningom. Hittills är det bara hennes ihållande hosta som stör mig.

Men den stör med all sannolikhet henne mer...

....