Därför gör sommaren så ont

....

Varje år i januari, februari får jag för mig att jag längtar till och ser fram emot sommaren. Det är en villfarelse.

Det börjar nån gång i slutet av april, med överkörda igelkottar på vägarna och sedan bara fortsätter det. Och jag klarar det inte. Jag mår genuint dåligt.

För det är på sommaren jag ser alla döda och skadade djur. Jag vet, och har nämnt förut, att mitt känsloliv är oproportionerligt, oförutsägbart, obegripligt... Hur jag har svårt att känna något alls om jag ser krigsbilder på tv. Lemlästade kroppar, offer för naturkatastrofer eller svältande barn. Jag vill såklart känna, men det når inte fram.

Men det gör djuren. Deras lidande, och orättvisan i att när de klarat en stenhård vinter så kommer människan framåt vårkanten och mosar dem med sina bilar.

Fjärilen som fastnat och dött i spindelnätet. Fågeln som flyger i ett fönster och bryter nacken. Grävlingarna som ligger och ruttnar på vägrenen.

Det gör så ont.

Igår var jag hemma hos mina föräldrar när Disakatten kom farandes med en fågelunge i munnen. Tätt efter flög fågelmamman (eller pappan) och skrek hysteriskt. För en sekund är Disakatten all världens ondska samlad i en liten hårig kropp, som jag annars älskar gränslöst.

Jag tog fågelungen ifrån henne. Svårt att bedöma eventuella skador, men det fanns inga synliga. Jag satte den lilla dunbollen i päronträdet och stängde in katten. Jag ville ge den en chans. Hur det gick sedan vet jag inte. Jag sa till mamma att titta till den, sätta upp den igen om den ramlar ner. Jag sa också; Jag vill inte veta hur det går!

Jag klarar inte av dödsbesked.

Det är också på sommaren man läser om ungdomar som "spelat fotboll" med en igelkott, eller tänt eld på en kanin och jag får mord i sinnet på riktigt.

Eller när morgontidningen envisas med att fläka upp en stor bild på framsidan som visar åtta får, rivna av vargen. Jag vill inte se!

Och sen kommer rapporterna om katterna och kaninerna som lämnas vind för våg i skogen eller vid sommarstugan när familjen åker tillbaka till stan. Hur kan dessa människor leva med sig själva?

Två år i rad nu har någon i min familj hittat tama, kärlekstörstande kaniner i skogen. Vem sätter ut dem där? Vad säger han/hon till sina barn som undrar var "Stampe" tagit vägen?

Jag är för svag, för mentalt vek.

Och jag ser fram emot hösten, då jag åtminstone slipper se...

....