Harmonin äter upp inspirationen

....
Ja, så är det! När jag tofflar omkring här hemma med mitt kaffe, min läsning och mina katter, så sköljs jag över av den där harmonin som jag berättat om tidigare.

Men som alla stora författare säger så; När man är lycklig åstadkommer man inget.
Nu är jag ju ingen stor författare, eller stor är jag ju, rent fysiskt, men man får väl klassa mig som glad amatör när vi kommer till skrivandet.

För ingenting har dykt upp under veckan som jag kännt att jag bara måste dela med mig av. Jag har mått för bra för att älta, antar jag. Och det borde ju vara något positivt.

En inblick i min vardag:

I tisdags var jag med mor på nån form av outlet och köpte på mig en massa pryttlar. Jag går igång på pryttlar. Block, pennor, gem, ryggborste, diskborste och allt vad det nu blev för över sjuhundra spänn... Roligast där var att jag träffade kusin Tommy, som jag nästan aldrig annars träffar. Han har börjat släktforska, så då hade vi mycket att prata om. Jag vill också släktforska. Jag tycker om kusin Tommy.

I mitten av veckan insåg jag att jag var insnöad. Jag stod i mitt vardagsrum och tittade ut på gatan. En bil. Under/bakom snön. Hade jag inte vetat var jag parkerat dagen innan så hade ingen kunnat se att det var just min bil där under.

Pappa kom och grävde och skottade fram den, tack för hjälpen! Sedan körde jag den gammelhem där den fick stå kvar. Så nu är jag billös också.

Igår fick jag stora nippran och storstädade mitt vardagsrum. Ett jäkla bök att håra av mattor och soffan och dammsuga och .... Tror inte att jag gjort det sedan i slutet av november. Men oj, vilket rent och välluktande vardagsrum jag har nu.

Idag blev jag hämtad av far, då jag var bjuden på köttfärspaj gammelhemma. Väldigt få rätter kan konkurrera ut mammas köttfärspaj. Och det ville sig så väl att det blev tre bitar över så jag kan jublande äta köttfärspaj fyra dagar i rad...:-)

Ja, i brist på "riktig" inspiration var detta vad jag hade att bjuda på idag. Och så håll nu en tumme att Arsenal i detta nu slår Manchester United, eller sjester najti, som mormor sa, då det begav sig. Hon var inte så bra på engelska. Inte bra alls.
Jag saknar min mormor!
....

Tröttvecka med felstuds

....

Det känns som att jag legat i ide en vecka. Det blir så ibland att energin bara inte finns och jag snittar tolv timmars sömn per dygn.

Jag antar att det är nödvändigt.

Oftast har man en viss mängd energi att hushålla med och man får väga saker emot varandra för att se var denna energi ska läggas. För att man måste hitta en balans.

Men så dyker det upp perioder då jag inte får någon energi alls utportionerad att ens försöka hushålla med. Då är det inte någon idé. Det är bara att rida ut perioden.

Sover jag mycket så får jag väl anta att det är just det jag måste göra.

Nu är jag vaken!


Och var kommer felstudsen in i sammanhanget, då?

Jo, jag hade verkligen sett fram emot handbolls- EM, som den sportnörd jag är. Och så är Sverige ute ur leken innan det ens börjat bli roligt. Snopet!

Det här med mitt sportnörderi har jag förstått rimmar lite illa med min AS, då det är som ett underförstått extrakriterie att har man AS så har man inget bollsinne och tycker inte om sport.

Men jag är en stor paradox, hela jag. Jag har överlevt på mitt sportintresse och mitt bollsinne. Jag var bland de bästa på bollsporter genom hela skoltiden, och är man bra på idrott så köper man sig lite respekt på något sätt.

Hade jag inte varit det, så hade jag "bara" varit konstig. Nu fanns det något som jag var bäst på. Jag blev aldrig vald sist. Jag blev inte ens vald först, för jag var den som fick välja. Hur många har JAG sårat genom att låta dem stå kvar till sist?

På tal om handboll, så var jag dessutom knäpp nog att frivilligt bli målvakt i skollaget. Handbollar är hårda...

Helt frivilligt var det egentligen inte, det handlade om att jag hade små händer.

Jag var helt okej som utespelare, men varje gång jag kom springande fri med målvakten och gjorde ett sånt där snyggt upphopp som man gör innan man stänker in ett mål, så rann bollen ur näven bakom ryggen på mig. Den var för stor.

Så jag blev målvakt i stället. Det gör ont att täcka ett skott. Jag tror i alla fall att det är ont det gör. Eller om det bara är lite obehagligt. Fast i och för sig var det ju ganska behagligt ändå eftersom det betydde att man gjort en räddning.

Men både min näsa och några fingrar är sneda idag, och jag kan inte minnas att så var fallet innan jag ställde mig i det där målet...

Men jag hade åtminstone roligt under tiden.

....

Och så lite PR

Jaha!

Min hittills enda spikade "öppna" föreläsning i vår , går av stapeln den 21 april i Västerås. Där ska jag hålla låda några timmar och berätta om hur det kan vara att växa upp och leva med Aspergers syndrom.

Info och anmälan via Pedagogiskt Perspektivs hemsida.

Vi kanske ses där!?

/Madde

Vemod. Och snor.

Det är Knut idag.

Då ska julen dansas ut.

Dansat har jag inte gjort, men jag har pussat mina tomtar, stjärnor och stakar adjö för den här gången. Det är lika vemodigt som alltid.

Hela hösten ser man fram emot att få plocka fram de gemytliga små ljuskällorna och december i skenet av desamma är så tryggt och vackert på något sätt. Och så bara tar allt slut.

Förr om åren kunde jag ha grejorna uppe enda fram i mars, men vemodet är ju detsamma när jag än plockar undan, så det är lika bra att få det gjort när alla andra gör det.

Nu är det våren man får se fram emot.


För övrigt är jag genomförkyld. Jag tror inte att den där frossan hade någon koppling till förkyldningen eftersom den drabbade mig flera dagar innan, men med mig vet man aldrig. Jag reagerar konstigt på allt kroppsligt och medicinskt.

Men jag är glad att bacillen tog mig just nu, då jag har tid att ligga och tycka lite synd om mig själv.

Jag har feber. Lite. Äger ingen febertermometer, men jag vet att jag har lite feber då det svallar i huvudet när jag kniper med ögonen.

Nu går jag och snyter mig...

....

Tokfrossa

Jag vet inte var den kommer ifrån, men flera kvällar i rad har jag drabbats av tokfrossa när jag gått till sängs.

Det är inte kallt inne, snittar på tjugotre grader, och hela dagarna går jag i shorts och t:shirt. Det gör jag året om.
Men så fort jag krupit ner i sängen bara väller den över mig.

Och eftersom det är så pass varmt i rummet så måste det ju vara något som kommer inifrån. Då spelar det ju föga roll hur mycket jag bylsar på mig.

Härom natten låg jag iklädd strumpor, tofflor, pyjamasbyxor, två långärmade tröjor och vantar. Under täcket. Och frös ändå så att hela sängen skakade.

Tog för givet att jag fångat någon trist bacill och att jag skulle vakna febrig och krasslig. Men på morgonen var jag frisk. Och på kvällen var det dags igen.

Jag fattar ingenting, men jag har börjat ta förebyggande, väldigt varma bad på senkvällen. Mycket välgörande, men igår gick det väl sådär med badet måste jag säga.

Hade precis sjunkit ner och börjat vänja mig när stor, röd katt kom in för att göra sin... kvällstoalett. Jo, kattlådan står strategiskt placerad i just badrummet. Bäst att samla all skit på ett ställe så att säga.

Men nu kom det lite olämpligt. Hur ska jag kunna ligga där och koppla av när det sticker i näsan av nylevererad kattpoop?

Funderade en stund och kom fram till att jag ligger kvar så länge jag kan låta bli att andas med näsan. Två minuter senare blev jag kissnödig...

Bara att kliva upp. Det var helt enkelt inte min baddag.

Jag gör ett nytt försök ikväll.

....

Error!

Jag är ju typen som vill att allt ska flyta på, smärtfritt och precis som vanligt.

Men när det ska jävlas ska det såklart jävlas i kvadrat.

Igår skulle jag åka gammelhem för att få lite mat i magen. Jag gör ju det ibland. Och så går inte bilskrället igång. Inte alls! Den småmurrar inte ens innan den dör, den visar inga som helst livstecken.

Jag fastnar en stund på trottoaren med blicken i horisonten medan tusen tankar mal genom huvudet. Vad gör jag nu?

Går hem igen och ringer pappa, min räddande ängel, som släpper vad han har och kommer farandes med startkablar. Det gick ju bra det där.

När jag sedan har ätit och har tagit på mig jackan för att åka hem igen, så böjer jag på mig för att ge Dorishunden en sista puss. På något vis får jag ner jackan över benet och när jag ska resa mig upp igen så går dragkedjan åt h- e. Inte så att den bara hoppar ur spår alltså, utan den pajar verkligen.

Jag fastnar igen medan ytterligare tusen tankar far genom huvudet. Vad gör jag nu?

Jag ser massa hemska scenarion framför mig. Hur jag måste köpa, och vänja mig vid, en ny jacka...

Mor min fångar upp mig.
- Den där lämnar du bara in hos skomakaren så fixar han en ny dragkedja.

Så vis hon är.

Visst är det två fåniga problem jag just beskrivit? Lättlösta när allt kommer omkring.

Men precis när något oväntat och störande inträffar så fastnar jag. Det syns inte på mig, men egentligen blir det kaos i huvudet. Ibland väldigt snabbt övergående kaos, men dock kaos.

Och att det inte syns på mig kan nog vara minst lika mycket till nackdel som fördel. Inombords skriker jag av rädsla, ilska och uppgivenhet men utåt blir jag i stället kolugnare än någonsin och alldeles slätstruken. Vilket får folk att tänka att "den där människan klarar allt".

Så galet.

Och vilka lyxproblem man har, medan miljoner svälter...

....

Ka- boom!!

Ja, ungefär så lät det när det nya året smälldes in.

Jag satt här ensam på tolvslaget. (Om man bortser från fyrfotingarna, vilket man såklart inte ska göra)

Vad det säger om mig eller mitt liv vet jag inte riktigt. Jag hade alternativ. Var bjuden till kamrat Tobias som skulle ha några gemensamma vänner på middag. Men jag klarar det inte. Han bor på betydligt avstånd och att somna borta, vakna borta... Alla sängar som inte innehåller mina katter är fel sängar.

Tidigare under kvällen var jag på trerättersmiddag hos mina föräldrar. Bara jag och de, mat och frågesport. Så har de senaste fyra, fem nyårsaftnarna sett ut. Likadan mat varje år. Det kan mycket väl vara mitt fel...

Toast, oxfilé med potatisgratäng, chokladmousse med grädde och mandariner.

I år hade mamma gjort fel sallad till varmrätten. Där stod en vanlig sallad i stället för den specifika tomatsallad som hör nyårsaftonsmiddagen till.
Jag kom över det efter ett par minuter...

Framåt nio var jag hemma igen. Jag och katterna firade in det nya året.

Det har som sagt sett likadant ut, i detalj, de senaste fyra eller fem åren. Jag har förstått att en del tycker det låter sorgligt eller tragiskt att jag sitter här själv.

Men åh, vad det är självvalt! Jag gillar mina nyårsaftnar och det är väl det viktigaste?

Dessutom var jag väl en av relativt få, åtminstone i min egen och kringliggande generationer, som vaknade upp till det nya året utan minsta antydan till baksmälla.

Nu får vi se vad detta nya år kan tänkas ha att bjuda på. Jag ger inga invecklade nyårslöften. Senaste femton åren har jag varje nyår bara sagt till mig själv att kommande år ska bli bättre än föregående. Jag har inga storslagna drömmar, det var länge sedan jag hade det. Jag vill bara må bra. Helst varje dag och ibland vill jag få känna den där totala harmonin som kan skölja över en när man minst anar...

Händer det något bra och positivt utöver det, är det bara en bonus.

God fortsättning på er!

....