Hyllning till en mor

....

Närmare bestämt till just min mor, dagen till ära.

Min kamrat Allinug är aldrig sen att påpeka att jag minsann är född ur rätt hål. Det är så fult uttryckt att det nästan blir poetiskt. Och väldigt typiskt Allinug.

Och väldigt, väldigt sant!

Inte nog med att det måste ha gjort väldigt ont att leverera mig, jag var en stor tös redan då, hon har fortsatt stå ut i över trettiotre år nu.

Alltid funnits där. Kanske inte alltid förstått, men alltid försökt förstå och aldrig dömt. Följt med på skolresor och läger, skjutsat och hämtat till förbannelse, stått i ur och skur för att heja och tjoa på tennis- och fotbollsmatcher.

Kramats när det behövts. Och det har verkligen behövts.

Jag tror hon till och med tolererar och har funnit någon form av charm i hur jag bitit henne i armarna och otaliga gånger nypt henne i benen med tårna (sånt jag gör när jag trivs....)

Jag har aldrig varit elak, uppkäftig och jobbig på det sättet. Jag väntar ju fortfarande på min tonårsrevolt. Men det kan nog ha varit en prövning ändå många gånger att vara min mamma. Det inser jag om inte annat nu i efterhand.

Så mamma, du har redan fått en blomma, en puss och en fnissande groda idag men här får du ett par ord också som jag kanske inte säger högt tillräckligt ofta, men du vet ändå vad jag tycker.

Det finns ingen bättre mamma än du!

....

Vad är grejen?

....

Det händer att jag tuggar tuggummi. Det är ytterst sällan, men det händer.

Jag gör det då ganska diskret. Tuggar litegrann, låter det vila mot tandköttet en stund, tar några tuggor till för att piffa upp smaken. Blåser kanske en liten bubbla om ingen ser.

Ungefär så. Jag gör det för min egen skull, så att säga.

Anledningen till att jag tänker tillägna ett helt inlägg åt gummituggande, är att jag just såg en fotbollsmatch på TV. Det var roligt fram till att någon kom på den mindre briljanta idén att zooma in tränaren.

Samma sak varje gång. Fotbollstränare tuggar febrilt som om det inte finns någon morgondag. Som om deras liv hängde på det där tuggandet. Som om det ingår i tränarutbildningen. Har ni sett det?

Och de gör det med öppen mun!!

Människor som svagglar tuggummi med öppen mun ser, enligt mig, per automatik alltid mycket dummare ut än de förmodligen är. Än vad jag hoppas att de är.

Varför gör de det?

Jag blir äcklad. Och upprörd. Och tappar all respekt för människan i fråga.

Vad vill de med sitt svagglande? Vad fyller det för funktion? Jag vill inte se, men samtidigt kan jag inte låta bli att titta. Som en martyr dras jag till det som jag vet förgör mig. Och sedan kan jag inte få bort bilden av smaskaren från näthinnan.

Så tack Erik Hamrén för att du solkade ner min upplevelse av Sveriges match mot Bosnien.

Vann vi?

....

Jo jag, ähum, fyllde år lite igår...

....

Nämligen 33 bast! Det innebär att jag nu passerat en viss gräns och är officiellt närmare 40 än 25. Det låter lite skrämmande tycker jag.

Att jag fyllde år just igår var inget jag direkt märkte av. Kalaset hade vi redan i söndags, då det är lättare att samla hela familjen Cirkus på en helgdag.

Då fick jag ett årskort på Kolmårdens djurpark (precis som varje år), körsbärstomatplanta, smultronplanta, hängblomster och en slant. Det gjorde mig mycket nöjd och belåten. Och mammas hembakade kakor och tårta gick inte heller av för hackor. (Ja, vi brukar fira mig hos föräldrarna, där utrymmet finns.)

Igår åkte jag dagen till ära och köpte en skiva, som jag inte ens visste att jag ville ha. Och sedan åkte jag till djuraffären och köpte cocosbollar. Näe, inte sådana man äter alltså. Det är bara det att min ena katt heter Cocos och hon älskar en viss typ av skumgummibollar, så jag har helt enkelt döpt dessa bollar efter henne.



När jag kom hem så kikade jag in på min Facebooksida och där hade jag fått inte mindre än tjugosex gratulationer. Man ska kanske passa sig för att klassificera kamratskap, men nu kunde jag inte låta bli.

Fem gratulationer kom från vad jag vill kalla Vänner, tre kom från släktingar som jag nästan aldrig träffar nu för tiden, åtta kom från "kollegor" (samlingsnamn för de jag träffar inom Aspergersfären), fem kom från gamla skolkamrater som jag inte sett/talat med på säkert femton år, tre kom från ytligt bekanta och två kom från människor som jag faktiskt inte har en aning om vilka det är.... Men jag blev lika glad för det. 26 människor tänkte på mig på min stora dag. Det har verkligen aldrig hänt förut....

På så sätt är Facebook ganska kul. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag har 117 Facebookvänner. Jag känner inte alla, men vänner ska man ju vara rädd om.

Tänk om man någonsin fått vara så populär in real life.....

....

Efterlängtad premiär

....

Ja nu har jag fått uppleva årets första åskväder, från första parkett därtill.

Det hände exakt klockan 22.19 onsdagkvällen den 12 maj.

Jag satt och kikade lite halvhjärtat på TVn, när jag tyckte att det "blekade" till utanför vardagsrumsfönstret. En nanosekund tänkte jag; Inte var väl det där en....??
Sedan kastade jag mig ur soffan. Stängde av ljudet på TVn och öppnade fönstret.

Och jag hann. Muller var det tvivelsutan. Årets första åska!!!

Jag stängde av TVn helt och släckte ner i hela lägenheten och fullkomligen hängav mig åt ovädret.

Det höll på i nästan två timmar, med varierande styrka.

Och jag? Jag gick omkring i ett lyckorus....

....

Har fått...

....

... en släng av idétorka. Eller om det är pollen som upptar för stor plats i huvudet.

Men jag lever och är snart tillbaka :-)

....