Vad är grejen?

....

Det händer att jag tuggar tuggummi. Det är ytterst sällan, men det händer.

Jag gör det då ganska diskret. Tuggar litegrann, låter det vila mot tandköttet en stund, tar några tuggor till för att piffa upp smaken. Blåser kanske en liten bubbla om ingen ser.

Ungefär så. Jag gör det för min egen skull, så att säga.

Anledningen till att jag tänker tillägna ett helt inlägg åt gummituggande, är att jag just såg en fotbollsmatch på TV. Det var roligt fram till att någon kom på den mindre briljanta idén att zooma in tränaren.

Samma sak varje gång. Fotbollstränare tuggar febrilt som om det inte finns någon morgondag. Som om deras liv hängde på det där tuggandet. Som om det ingår i tränarutbildningen. Har ni sett det?

Och de gör det med öppen mun!!

Människor som svagglar tuggummi med öppen mun ser, enligt mig, per automatik alltid mycket dummare ut än de förmodligen är. Än vad jag hoppas att de är.

Varför gör de det?

Jag blir äcklad. Och upprörd. Och tappar all respekt för människan i fråga.

Vad vill de med sitt svagglande? Vad fyller det för funktion? Jag vill inte se, men samtidigt kan jag inte låta bli att titta. Som en martyr dras jag till det som jag vet förgör mig. Och sedan kan jag inte få bort bilden av smaskaren från näthinnan.

Så tack Erik Hamrén för att du solkade ner min upplevelse av Sveriges match mot Bosnien.

Vann vi?

....