DET kallar jag vårtecken!

....

Jag läste just att det varit ett rejält åskväder igår, någonstans i Växjötrakten, och blev alldeles upprymd!

Jag vet inte hur det kommer sig, men jag älskar åska. Tyvärr är det snålt med det i mina hemtrakter. Förra året till exempel, hörde jag första knallen den 21 juni. (Ja, jag för väderkalender och ja, jag är lite konstig på så sätt).

Och jag kan inte minnas att det någonsin åskar före juni månad här.

För ett antal år sedan, förmodligen i samma veva som jag fick körkortet, hade jag långt gångna planer på att spendera sommaren som åskjägare. Sätta mig i bilen och bara åka dit det spåddes oväder. Det blev inte av. Då. Jag kanske gör slag i saken någon annan gång.

Det är någon form av skräckblandad förtjusning. Som bäst är åskvädret när det ligger någon kilometer bort. Det smäller rejält, vibrerar lite, men är ändå på säkert avstånd. När det blixtrar och smäller samtidigt tycker till och med jag att det är lite väl närgånget.

Jag lyser som ett barn i ögonen när det åskar. Jag får adrenalinpåslag. Mamma är tillsagd att så fort hon hör minsta muller så måste hon ringa och varsko. Då går jag ut på balkongen och spejar.

Det är något galet fascinerande med vädrets makter och moder natur. Hon gör som hon vill, och på något sätt vinner hon alltid.

Tänk alla jordbävningar, vulkanutbrott, orkaner, tsunamis och allt vad det är. När människan överskattar sig själv och tror att det är denne som har makten, så ryter hon, moder natur, ifrån och visar vem som bestämmer.

Jag har all respekt för henne!

....

En alldeles vanlig fredagskväll

....

Kliver ur duschen. Aramis nyser högljutt. Tre gånger på raken.

- Prosit! säger jag.

- Prrrrrr! säger han.

- Varsågod, säger jag.

En alldeles vanlig konversation så här på fredagskvisten.

Fredag, ja. Då ska det ju vara fredagsmys.
Jag går en räd i skåpen för att se vad jag kan ha för gott hemma.

Inget godis. Inget bröd. Inget festligt alls. Jag hittar två tacoskal som jag knaprar i mig som de är, till Let´s Dance.

En alldeles vanlig fredagskväll en casa de Ericssons på Reenstiernagatan...

....

Det är ju i alla fall skönt efteråt...

....

Jag gjorde det!

Jag har rastat monstret idag.

Enklare uttryckt: Dammsugningen är avverkad.

Usch, vad tråkigt det är. Bland det värsta jag vet. När dammsugaren står här i hörnet, tyst och lugn, verkar den så timid. Men så fort den får lite ström och man trycker på "On" så får den hybris och tar över allt som kommer i dess väg.

Frustar, väsnas, brottar ner allt möblemang som inte klarar att stå emot dess urkraft. För det kan väl inte vara jag som kör illa?

Det händer inte ofta att jag släpper lös det här vidundret, eftersom jag springer med en liten handdammsugare när jag tycker det behövs. Men så har det gått så långt en dag att man plötsligt äcklas av alla virvlande katthårstussar. Katthår är jättemysigt - så länge det sitter på en katt. Varför kan det inte bara stanna där?

Och man drar sig för att gå på toaletten därför att man vet att man får ett halvkilo kattsand under fötterna varje gång man går in i badrummet.

Men! Nu är det gjort för den här gången.

Och, ursäkta uttrycket, men fan vad nöjd jag är!!

....

Jag har en gnällkärring i mig!

....

Hon har långa, vassa naglar och krafsar febrilt för att ta sig ut. Ta sig upp till ytan och ta kontrollen över mitt beteende.

Hon vill marschera in till grannarna och hytta med näven i vädret och säga att "Nu får det fan vara nog!"

Så här är det: Vägg i vägg med mitt vardagsrum, där jag oftast befinner mig, ligger en liten etta med kokvrå. Tills alldeles nyligen bodde en ung tjej där som var jobbig nog då hon hade fester någon/några gånger i månaden. Nu har hon flyttat och bytts ut mot ett ungt par. Väldigt ungt, de ser knappt könsmogna ut. Vad kan de vara? 18, 19? Tjugo år på sin höjd. Och de har stereon på för det mesta.

Det är bara någon decimeter vägg mellan min soffa och deras krypin.

Jag biter mig i tungan, håller mig i skinnet. Vill inte knacka i väggen. Vill inte gå in och klaga.

Vill inte vara en gnällkärring. Jag är för ung för det!

Men när omvärlden är kaotisk och högludd av naturen, så tycker man att är det någonstans man ska finna lugn och ro, så är det i sitt eget hem.

Jag finner det inte här. Inte ofta.

Jag kommer inte undan.

Jag kan ta på mig mina hörselskydd, men basen dunkar mig fortfarande i ryggen och med skydden på kan jag ju inte höra min tv.

Ett hus skulle man ha. Långt ute i skogen. Jag drömmer om det och när jag drömmer om det så är det tyst och lugnt och jag har en get i trädgården och allt jag hör är fågelkvitter. Kanske en porlande bäck.

Kan man ljudisolera en hel lägenhet?

....

Jag hade en gång en tenniskarriär

....
Jo, faktiskt. Och nu när jag sitter klistrad framför upplösningen av Sveriges möte med Argentina i Davis Cup, så minns jag tillbaka..

Mina föräldrar letade febrilt efter ett intresse som kunde tänkas passa mig i sju/åtta års åldern. Av välvilja. De tyckte jag skulle ha ett intresse och komma ut och träffa andra barn. Min några år äldre kusin var duktig i tennis, så tennis fick det bli.

Jag hade talang. Slog hårt. Vann en del. Spelade mellan åtta och fjorton års ålder.

Sedan sket det sig. Sista halvåret grät jag i stort sätt varenda gång det var dags att åka till träningen. Jag fick till och med näsblod (stress) ett par gånger.
Mamma menade att har vi nu betalt så mycket pengar för det här så får du i alla fall spela säsongen ut. Jo, tennis är ett dyrt intresse. Hon sa det inte för att vara elak, utan för att hon innerst inne visste att om jag bara kom dit, så tyckte jag ju alltid att det faktiskt var kul.

Sista gången hon körde upp mig till racketstadion och vinkade hej då, så gick jag inte ens in. Jag kunde inte.

Det var sen höst och jag gick och lade mig under en buske ute, och låg där under de två timmar träningspasset varade. Jag frös. Jag grät. Och så när mamma kom tillbaka för att hämta mig så hoppade jag fram, gick ner för gången och lät henne veta att det varit ett bra och roligt pass idag. Jag LJÖG!

Det kan ha varit finalen på min tenniskarriär. Fotbollen tog över i trettonårsåldern och där behövde jag aldrig några ursäkter. Jag var ju bäst...

Men så tokigt det faktiskt kan bli!

Idag gillar jag att spela tennis, även om det var länge sedan nu. Det är i alla fall den sport som kommer tvåa efter fotboll om jag måste ranka dem.

Nu ska jag gå och kolla klart på Sverige- Argentina, Davis Cup..

....