Jag hade en gång en tenniskarriär

....
Jo, faktiskt. Och nu när jag sitter klistrad framför upplösningen av Sveriges möte med Argentina i Davis Cup, så minns jag tillbaka..

Mina föräldrar letade febrilt efter ett intresse som kunde tänkas passa mig i sju/åtta års åldern. Av välvilja. De tyckte jag skulle ha ett intresse och komma ut och träffa andra barn. Min några år äldre kusin var duktig i tennis, så tennis fick det bli.

Jag hade talang. Slog hårt. Vann en del. Spelade mellan åtta och fjorton års ålder.

Sedan sket det sig. Sista halvåret grät jag i stort sätt varenda gång det var dags att åka till träningen. Jag fick till och med näsblod (stress) ett par gånger.
Mamma menade att har vi nu betalt så mycket pengar för det här så får du i alla fall spela säsongen ut. Jo, tennis är ett dyrt intresse. Hon sa det inte för att vara elak, utan för att hon innerst inne visste att om jag bara kom dit, så tyckte jag ju alltid att det faktiskt var kul.

Sista gången hon körde upp mig till racketstadion och vinkade hej då, så gick jag inte ens in. Jag kunde inte.

Det var sen höst och jag gick och lade mig under en buske ute, och låg där under de två timmar träningspasset varade. Jag frös. Jag grät. Och så när mamma kom tillbaka för att hämta mig så hoppade jag fram, gick ner för gången och lät henne veta att det varit ett bra och roligt pass idag. Jag LJÖG!

Det kan ha varit finalen på min tenniskarriär. Fotbollen tog över i trettonårsåldern och där behövde jag aldrig några ursäkter. Jag var ju bäst...

Men så tokigt det faktiskt kan bli!

Idag gillar jag att spela tennis, även om det var länge sedan nu. Det är i alla fall den sport som kommer tvåa efter fotboll om jag måste ranka dem.

Nu ska jag gå och kolla klart på Sverige- Argentina, Davis Cup..

....