Jag har en gnällkärring i mig!

....

Hon har långa, vassa naglar och krafsar febrilt för att ta sig ut. Ta sig upp till ytan och ta kontrollen över mitt beteende.

Hon vill marschera in till grannarna och hytta med näven i vädret och säga att "Nu får det fan vara nog!"

Så här är det: Vägg i vägg med mitt vardagsrum, där jag oftast befinner mig, ligger en liten etta med kokvrå. Tills alldeles nyligen bodde en ung tjej där som var jobbig nog då hon hade fester någon/några gånger i månaden. Nu har hon flyttat och bytts ut mot ett ungt par. Väldigt ungt, de ser knappt könsmogna ut. Vad kan de vara? 18, 19? Tjugo år på sin höjd. Och de har stereon på för det mesta.

Det är bara någon decimeter vägg mellan min soffa och deras krypin.

Jag biter mig i tungan, håller mig i skinnet. Vill inte knacka i väggen. Vill inte gå in och klaga.

Vill inte vara en gnällkärring. Jag är för ung för det!

Men när omvärlden är kaotisk och högludd av naturen, så tycker man att är det någonstans man ska finna lugn och ro, så är det i sitt eget hem.

Jag finner det inte här. Inte ofta.

Jag kommer inte undan.

Jag kan ta på mig mina hörselskydd, men basen dunkar mig fortfarande i ryggen och med skydden på kan jag ju inte höra min tv.

Ett hus skulle man ha. Långt ute i skogen. Jag drömmer om det och när jag drömmer om det så är det tyst och lugnt och jag har en get i trädgården och allt jag hör är fågelkvitter. Kanske en porlande bäck.

Kan man ljudisolera en hel lägenhet?

....