Doris

Julen 09

Ja, nu tror jag att jag har landat.

Julen är över för denna gång. Det man planerat för, handlat till och pratat om i en månad tog slut snabbare än man hinner säga filippin...

Och det bestående intrycket är mättnad. På mat alltså. Och då äter jag ändå inte särskilt många saker från julbordet. Det mesta där är konstigt och... fiskigt. Det går inte ner. Jag äter bara köttbullar (med rödbetssallad), prinskorv (med mimosasallad), hårdkokt ägg och kex. Men mätt blir man ändå.

Jag firar jul två gånger nu för tiden. Vi bestämde någon gång för fem, sex år sedan att vi vuxna inte skulle köpa något till varandra utan lägga allt krut på barnen i stället. Det är bara jag och mina föräldrar som handlar till varandra. För jag blir aldrig något annat än deras "lillunge" och jag har ju inga barn som det där krutet kan läggas på. Och så vill jag ha en fridefull jul, och julafton tillsammans med "familjen Circus" är sällan särskilt fridefull.

Full av kärlek, absolut. Men lugn och tyst är den definitivt inte.

Så jag införde en egen tradition, antar jag.

Dagen innan dopparedagen ska alltid vara likadan. Jag åker gammelhem och äter gröt, sedan byter vi julklappar, jag och mina skapare, och sedan ska vi ha frågesport. Som jag naturligtvis ska vinna... :-D

Detta körschema ruckas icke på.

I år fick jag, bland mycket annat fint, en gryningslampa. Jag har länge velat ha en sådan. En väckarklocka som börjar lysa starkare och starkare för att sedan ge ifrån sig väckarsignal. Jag är ju så förbaskat morgontrött, så allt måste testas.

Men jag begriper mig inte på hur den fungerar. Jag begriper mig ännu mindre på manualen. Den talar inte till mig.

Efter första försöket ställde jag in prylen i ett skåp. Jag vill inget hellre än att plocka fram den igen och förstå mig på den. Men när jag har misslyckats en gång så blir jag rädd.

För vad? För att bli arg på den när den inte gör som jag vill. För att jag ska göra den illa. Jag måste vara vid väldigt gott mod nästa gång jag försöker för att det inte ska hända...


Julafton, den riktiga, var som vanligt kaotisk.
Förra året firade vi hos min ena syster och var ännu fler deltagande. Då hade jag öronproppar, men mina öron gillar inte öronproppar.

I år var vi gammelhemma (hos föräldrarna) allihop och det känns såklart tryggare. Jag hade hörselkåpor i stället för proppar. De satt upphasade strax över öronen hela kvällen, men jag behövde knappast använda dem. Bara vetskapen om att de fanns nära till hands var trygghet nog.

Tretton personer, Kalle Anka, mat, julklappsutdelning, julklappsspelet och tårta på det.

Idylliskt.

Sedan dess har jag varit helt slut, men nu är det vardag igen. Och snart är det nyår. Herregud, ett decennium har gått. Vad hände?

God fortsättning!

....

GOD JUL!

Vill bara passa på att önska alla som tittar in här ibland, EN RIKTIGT GOD JUL!
Det tänker nämligen jag ha, och jag tjuvstartar redan ikväll.

Längre rapport om mina julfiranden kommer här, så snart jag landat...

Älska nu varandra, det är vad julefrid handlar om.

Puss & kram Madde

....

Jag ser det snöar...

... jag ser det snöar, det var väl roligt. Hurra!

Ja, det är det faktiskt. Roligt alltså.

Jag gillar snö.
Att titta på inifrån...

Nu är det för övrigt klappat och klart. Samtliga julklappar inköpta.
Jag gjorde ett nytt försök förra veckan. Stängde av hörseln och näsan, tog på mig tunnelseendet och plöjde mig fram till där jag skulle välja mina klappar...

Det gick bra. Förutom att wow- känslorna uteblev. Ni vet hur man ibland tycker sig ha hittat den ultimata julklappen och tänker -Wow, vad glad han/hon ska bli för den här!

Mina wow- känslor uteblev alltså, så jag får förlita mig på en annan gammal klyscha, att det är tanken som räknas.

Mest nöjd är jag faktiskt med omslagspapperet. Jag kunde inte motstå detta guldpapper trots prislappen.

Ni vet ju, att bland mycket annat så är jag oxe också. Och vi oxar är lite svaga för vackra saker.

Som guldpapper....

Men färdighandlat är det och vackra blir paketen...

(Nästan så att jag vill behålla dom själv faktiskt...)

....

Klappjakt

Nu är det sådana tider.

Om nio dagar är det dopparedagen, och jag har kört fast lite kan man säga. På julklappsfronten.

Alla ungar är det lätt att köpa till. Jag ber helt enkelt deras mammor, tillika mina systrar, att köpa något som de vill ha. Och så får de pengar av mig i efterhand. Mycket bekvämt.

Men vad köper man till sina föräldrar? Vuxna människor som redan har allt de vill ha och på direkt fråga svarar att de ingenting vill ha. Eller att de önskar sig snälla barn. (Too late...)

Att köpa ingenting är inte ett alternativ. Pappa skulle det kanske funka på, han skulle nog vara lika glad om julen inte ens fanns. Men jag tror mamma skulle bli lite snopen. Hon gillar presenter, även om hon inte skulle erkänna det.

Jag gjorde ett tappert försök förra veckan och for ner till Mediamarkt en kväll för att kika på filmer och musik och dylikt som kunde tänkas passa. Det var hemskt!
Jag hatar att gå i affärer och blir fullständigt förvirrad av utbudet. Jag pillade lite på prylarna bara för att inse att jag inte hade en aning om vad jag letade efter. Så det bidde inget.

Jag måste göra ett nytt försök.

Själv är jag väldigt lätt att köpa presenter till. Jag blir överlycklig vad jag än får om jag bara vet att det ges av välvilja och kärlek. Det har alltid varit så. Jag skulle bli glad om jag så fick en hemsnickrad ladugård med kottdjur i julklapp. Jag skulle kanske inte leka med den, jag leker liksom inte längre, men den skulle betyda något.

Men vad köper man till sina föräldrar?

Jag kanske ska pilla ihop några kottdjur....?

....

Skov

Jag har just genomlevt ett sjuhelvetes skov.

Vet inte om det är den medicinskt korrekta termen i det här fallet, men jag kallar dem för det, de här perioderna då jag har så förbannat ont i ryggen att jag vill skrika rakt ut.

Då jag vaknar tio gånger varje natt för att jag behöver vända mig i sängen. Det tar en minut och en lång harang av svordomar att ta sig runt.

Då jag ska plocka upp morgontidningen från golvet och fastnar någonstans halvvägs för att sedan varken tar mig upp eller ner igen.

Då det känns som att någon gräver runt med en skruvmejsel bland mina nerver.

Då det är som värst går jag som en gorilla. När det är som bäst har jag en hållning som min gamla farfar. Nu är han förvisso inte i livet längre, men när han var det så hade han en hållning och jag måste säga att den klädde honom betydligt bättre än mig.

Så här har jag det i perioder. Jag vet när det pajade.
Det var under den årliga fotbollsturneringen i sjuan. Jag var fortfarande ganska kort och sprang ihop med en betydligt större tjej, fick mig en luftfärd och landade konstigt på svanken/ryggen. Sedan dess har jag mina skov.

Det komiska är att den där tjejen jag krockade med blev sedan min bästa (enda) kamrat på gymnasiet och då hade jag rusat iväg och var närmare en decimeter längre. Jag sköt i höjden sent.

Så något i min rygg är fel och jag skulle behöva en massör eller kiropraktor eller dylikt, men jag vågar inte.

Jag klarar inte tanken på att en okänd människa ska ta på mig, på det sättet.

Nu är det värsta över för den här gången, men jag vet ju att det kommer att hända igen. Det gör ju det 2- 3 gånger per år. Och blir det lika jävligt då, så får jag nog bita ihop och göra något åt det.

Tandvårdsrädda kan få lustgas, kan man få det för massageskräck också....?

....

De kongeliga ger mig huvudbry

Jag vaknade väldigt, väldigt tidigt en morgon. Och när jag gör det och inte kan somna om, så kommer tankar av allehanda slag som små missiler och borrar sig in i mitt medvetande och vägrar sedan lämna mig ifred.

Den här morgonen var det kronprinsessan som vägrade lämna mig ifred.

Alla vet ju att hon gifter sig om ett halvår, och sedan ska det väl inte dröja allt för länge innan nya små kungakottar trampar stigarna kring Haga Slott.

Och det är just där jag börjar fundera!

Först och främst vill jag påpeka att jag hävdar, alltid har hävdat och alltid kommer att hävda alla människors lika värde.

Men ser det verkligen ut så överallt i samhället?

Vad händer om Kronsessans förstfödda visar sig ha Downs syndrom eller utvecklingsstörning och aldrig tar sig förbi en femårings mentala nivå?
Blir han/hon tronföljare?

Eller om den förste föds gravt CP- skadad. Eller kortväxt. Det vill säga; fullt normala på insidan men med ett i dessa kretsar "ofördelaktigt" yttre?

Om den förstfödde har Aspergers syndrom, då? Ser normal ut, är begåvad och intelligent, men samtidigt en katastrof på vissa områden (läs: sociala)

Kan dessa bli tronföljare?

Om den förstfödde visar sig vara två, sprungna ur samma ägg. Vem blir tronföljare då?

Eller om det visar sig att Vickan och Danne faktiskt inte kan få barn, utan bestämmer sig för att adoptera en söt lite tös från Korea. Kan hon bli tronföljare?


Ja. Oj, oj, oj.

Förstår ni att jag ligger vaken...


....

Pensionärsfadder, kanske?

Jag läste ett fint reportage om ett äldreboende här i staden, i min morgontidning.

Jag har ingen sjukvårdsutbildning av något slag, men jag har alltid kännt att jag gärna skulle vilja arbeta med äldre.
Som "sällskapsdam" (lät det där ekivokt?), eller som hustomte på en sådan där avdelning.
Hjälpa till där det behövs. Underhålla de gamla, gå på promenader i fina vädret osv.

Kanske vore något för mig?

Jag har inga mor- eller farföräldrar kvar i livet, men jag gillar gamla människor.

De har så mycket att berätta om hur det var förr.
Många gamla är glada bara de får prata lite, och jag skulle så gärna lyssna.
Kan man bli någon form av bonusperson, tro. Som går omkring där på avdelningarna och gör livet lite roligare för de som bor där?

Och vore i så fall jag rätt person?

....