Julen 09

Ja, nu tror jag att jag har landat.

Julen är över för denna gång. Det man planerat för, handlat till och pratat om i en månad tog slut snabbare än man hinner säga filippin...

Och det bestående intrycket är mättnad. På mat alltså. Och då äter jag ändå inte särskilt många saker från julbordet. Det mesta där är konstigt och... fiskigt. Det går inte ner. Jag äter bara köttbullar (med rödbetssallad), prinskorv (med mimosasallad), hårdkokt ägg och kex. Men mätt blir man ändå.

Jag firar jul två gånger nu för tiden. Vi bestämde någon gång för fem, sex år sedan att vi vuxna inte skulle köpa något till varandra utan lägga allt krut på barnen i stället. Det är bara jag och mina föräldrar som handlar till varandra. För jag blir aldrig något annat än deras "lillunge" och jag har ju inga barn som det där krutet kan läggas på. Och så vill jag ha en fridefull jul, och julafton tillsammans med "familjen Circus" är sällan särskilt fridefull.

Full av kärlek, absolut. Men lugn och tyst är den definitivt inte.

Så jag införde en egen tradition, antar jag.

Dagen innan dopparedagen ska alltid vara likadan. Jag åker gammelhem och äter gröt, sedan byter vi julklappar, jag och mina skapare, och sedan ska vi ha frågesport. Som jag naturligtvis ska vinna... :-D

Detta körschema ruckas icke på.

I år fick jag, bland mycket annat fint, en gryningslampa. Jag har länge velat ha en sådan. En väckarklocka som börjar lysa starkare och starkare för att sedan ge ifrån sig väckarsignal. Jag är ju så förbaskat morgontrött, så allt måste testas.

Men jag begriper mig inte på hur den fungerar. Jag begriper mig ännu mindre på manualen. Den talar inte till mig.

Efter första försöket ställde jag in prylen i ett skåp. Jag vill inget hellre än att plocka fram den igen och förstå mig på den. Men när jag har misslyckats en gång så blir jag rädd.

För vad? För att bli arg på den när den inte gör som jag vill. För att jag ska göra den illa. Jag måste vara vid väldigt gott mod nästa gång jag försöker för att det inte ska hända...


Julafton, den riktiga, var som vanligt kaotisk.
Förra året firade vi hos min ena syster och var ännu fler deltagande. Då hade jag öronproppar, men mina öron gillar inte öronproppar.

I år var vi gammelhemma (hos föräldrarna) allihop och det känns såklart tryggare. Jag hade hörselkåpor i stället för proppar. De satt upphasade strax över öronen hela kvällen, men jag behövde knappast använda dem. Bara vetskapen om att de fanns nära till hands var trygghet nog.

Tretton personer, Kalle Anka, mat, julklappsutdelning, julklappsspelet och tårta på det.

Idylliskt.

Sedan dess har jag varit helt slut, men nu är det vardag igen. Och snart är det nyår. Herregud, ett decennium har gått. Vad hände?

God fortsättning!

....