Klappjakt

Nu är det sådana tider.

Om nio dagar är det dopparedagen, och jag har kört fast lite kan man säga. På julklappsfronten.

Alla ungar är det lätt att köpa till. Jag ber helt enkelt deras mammor, tillika mina systrar, att köpa något som de vill ha. Och så får de pengar av mig i efterhand. Mycket bekvämt.

Men vad köper man till sina föräldrar? Vuxna människor som redan har allt de vill ha och på direkt fråga svarar att de ingenting vill ha. Eller att de önskar sig snälla barn. (Too late...)

Att köpa ingenting är inte ett alternativ. Pappa skulle det kanske funka på, han skulle nog vara lika glad om julen inte ens fanns. Men jag tror mamma skulle bli lite snopen. Hon gillar presenter, även om hon inte skulle erkänna det.

Jag gjorde ett tappert försök förra veckan och for ner till Mediamarkt en kväll för att kika på filmer och musik och dylikt som kunde tänkas passa. Det var hemskt!
Jag hatar att gå i affärer och blir fullständigt förvirrad av utbudet. Jag pillade lite på prylarna bara för att inse att jag inte hade en aning om vad jag letade efter. Så det bidde inget.

Jag måste göra ett nytt försök.

Själv är jag väldigt lätt att köpa presenter till. Jag blir överlycklig vad jag än får om jag bara vet att det ges av välvilja och kärlek. Det har alltid varit så. Jag skulle bli glad om jag så fick en hemsnickrad ladugård med kottdjur i julklapp. Jag skulle kanske inte leka med den, jag leker liksom inte längre, men den skulle betyda något.

Men vad köper man till sina föräldrar?

Jag kanske ska pilla ihop några kottdjur....?

....