Vemod. Och snor.

Det är Knut idag.

Då ska julen dansas ut.

Dansat har jag inte gjort, men jag har pussat mina tomtar, stjärnor och stakar adjö för den här gången. Det är lika vemodigt som alltid.

Hela hösten ser man fram emot att få plocka fram de gemytliga små ljuskällorna och december i skenet av desamma är så tryggt och vackert på något sätt. Och så bara tar allt slut.

Förr om åren kunde jag ha grejorna uppe enda fram i mars, men vemodet är ju detsamma när jag än plockar undan, så det är lika bra att få det gjort när alla andra gör det.

Nu är det våren man får se fram emot.


För övrigt är jag genomförkyld. Jag tror inte att den där frossan hade någon koppling till förkyldningen eftersom den drabbade mig flera dagar innan, men med mig vet man aldrig. Jag reagerar konstigt på allt kroppsligt och medicinskt.

Men jag är glad att bacillen tog mig just nu, då jag har tid att ligga och tycka lite synd om mig själv.

Jag har feber. Lite. Äger ingen febertermometer, men jag vet att jag har lite feber då det svallar i huvudet när jag kniper med ögonen.

Nu går jag och snyter mig...

....