....
Varje år i januari, februari får jag för mig att jag längtar till och ser fram emot sommaren. Det är en villfarelse.
Det börjar nån gång i slutet av april, med överkörda igelkottar på vägarna och sedan bara fortsätter det. Och jag klarar det inte. Jag mår genuint dåligt.
För det är på sommaren jag ser alla döda och skadade djur. Jag vet, och har nämnt förut, att mitt känsloliv är oproportionerligt, oförutsägbart, obegripligt... Hur jag har svårt att känna något alls om jag ser krigsbilder på tv. Lemlästade kroppar, offer för naturkatastrofer eller svältande barn. Jag vill såklart känna, men det når inte fram.
Men det gör djuren. Deras lidande, och orättvisan i att när de klarat en stenhård vinter så kommer människan framåt vårkanten och mosar dem med sina bilar.
Fjärilen som fastnat och dött i spindelnätet. Fågeln som flyger i ett fönster och bryter nacken. Grävlingarna som ligger och ruttnar på vägrenen.
Det gör så ont.
Igår var jag hemma hos mina föräldrar när Disakatten kom farandes med en fågelunge i munnen. Tätt efter flög fågelmamman (eller pappan) och skrek hysteriskt. För en sekund är Disakatten all världens ondska samlad i en liten hårig kropp, som jag annars älskar gränslöst.
Jag tog fågelungen ifrån henne. Svårt att bedöma eventuella skador, men det fanns inga synliga. Jag satte den lilla dunbollen i päronträdet och stängde in katten. Jag ville ge den en chans. Hur det gick sedan vet jag inte. Jag sa till mamma att titta till den, sätta upp den igen om den ramlar ner. Jag sa också; Jag vill inte veta hur det går!
Jag klarar inte av dödsbesked.
Det är också på sommaren man läser om ungdomar som "spelat fotboll" med en igelkott, eller tänt eld på en kanin och jag får mord i sinnet på riktigt.
Eller när morgontidningen envisas med att fläka upp en stor bild på framsidan som visar åtta får, rivna av vargen. Jag vill inte se!
Och sen kommer rapporterna om katterna och kaninerna som lämnas vind för våg i skogen eller vid sommarstugan när familjen åker tillbaka till stan. Hur kan dessa människor leva med sig själva?
Två år i rad nu har någon i min familj hittat tama, kärlekstörstande kaniner i skogen. Vem sätter ut dem där? Vad säger han/hon till sina barn som undrar var "Stampe" tagit vägen?
Jag är för svag, för mentalt vek.
Och jag ser fram emot hösten, då jag åtminstone slipper se...
....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du kommer förmodligen aldrig att läsa detta, men oj vad detta inlägg berörde mig, direkt träff rakt i hjärtat.
SvaraRaderaJag reagerar precis som du, särskilt när det gäller djur. Jag klarar snart inte av att åka bil längre, blir helt förstörd av att se alla döda djur längs vägkanten. Jag blundar eller tittar medvetet så lite som möjligt på omgivningen när jag åker bil.
För många år sedan höll jag på att ta körkort och hade bara uppkörningen och teoriprovet kvar. Då insåg jag att jag aldrig skulle kunna leva med mig själv om jag körde på ett djur, speciellt en hund eller katt. Sedan dess har jag inte kört bil.
Numera försöker jag även att inte läsa nyheter och titta på tv, alla negativa känslor strömmar in i min kropp och det känns som jag bär hela världens ondska på mina axlar.
Jag fick för ett år sedan diagnoserna ADD och Asperger, det förklarar väl en del av det hela. Men jag har inte tidigare stött på någon som reagerar som du och jag gör. Ibland känns det skönt att inte vara alldeles ensam i denna vidriga värld...