Bara är

Jag var i Linköping igår och höll en föreläsning. Jag tycker att Linköping är en ganska konstig stad, att hitta i. Det spelar ingen roll att det ligger nästgårds, att jag har ganska bra lokalsinne eller att jag gillar kartor och vägbeskrivningar. Jag hamnade lite vilse i alla fall och fick hejda en tös på cykel för att fråga var fanken jag var någonstans. Och var jag skulle. Då visade det sig att jag var ungefär tvåhundra meter därifrån. Så är det alltid...

Föreläsningen gick bra. De gör ju ofta det, hur mycket tvivel jag än må ha inför vareviga tillfälle.

Nu har anspänningen släppt. Jag håller på att landa och det är alltid lika skönt.
Jag bara är.
Tofflar omkring hemma, dricker kaffe, läser och känner mig nöjd och fri. Rufsar i pälsen på mina fyrbenta barn som alltid är snäppet mammigare än vanligt dagen efter att jag varit borta. Jag har inga måsten.

Jag har satt upp en liten lista hemma på köksdörren med överskriften "När jag inga krav har, kan jag:...." Där står en del saker jag kan ägna mig åt och längst ner på den listan finns punkten "Röja ur flickrummet". Oj, oj, oj, ja. Det är ganska exakt fyra år sedan nu i oktober som jag flyttade hemifrån och hemma i päronens villa står flickrummet kvar nästan som jag lämnade det. Fyra år!
Jag har plockat en del, det har jag. Men det är så vemodigt. Jag drar mig för att ta tag i det där. Saker ska kastas, stuvas undan för att kanske aldrig hittas igen och det är en fruktansvärt jobbig uppgift som jag skjuter framför mig. Men det ska bli av, jag lovar. Bara inte idag.

För idag ska jag bara vara...