Han har fel, fel, fel...

Senaste veckan har jag haft sällskap i sängen på nätterna. Näe, låt inte fantasin skena iväg med er nu. För jag pratar om kattsällskap.

Kasperkatten sover förvisso nästan alltid i min säng åtminstone periodvis under "de mörka timmarna". Men nu är det så att Aramiskatten legat hos mig varje natt den senaste veckan.
Och Aramis är vanligtvis allt annat än en sängkatt. Det är jättemysigt såklart, tills jag drar mig till minnes en artikel jag läste vid något tillfälle. Ganska länge sedan nu.

Den handlade om en katt som bodde på ett "ålderdomshem", eller vad de kallas idag. Och den katten gick alltid och lade sig hos den gamla människa som stod på tur att kila vidare, så att säga. Dö, alltså. Och det slog aldrig fel. Han hoppade upp och lade sig hos en gammal farbror eller tant och så låg han där tills han/hon dog, vilket vanligen skedde inom ett par dagar. Om det är så att vi luktar annorlunda när vi håller på att dö, eller om katter är ena jäklar på att uppfatta vibbar i luften, låter jag vara osagt. Men det slog alltså aldrig fel!

Och nu har då Aramis plötsligt börjat sova i min säng varenda kväll sedan över en vecka tillbaka. Och jag är både skrockfull, hypokondrisk och tror stenhårt på att djur har förmågor som människan saknar.

Alltså tänker jag: Jaha, nu är det min tur. Jag som känner mig så frisk, vital och välmående på alla sätt. Fan, jag är inte klar här ännu! Självklart måste Aramis ha fått det här om bakfoten. Han har fel, fel, fel....

Eller kan det vara så att Aramiskatten slutligen har insett hur mysigt det är att ligga i sängen och bli kliad hela nätterna?

Jag vet inte vad jag ska tro.
Vad tror du?