...men jag gör ingenting åt det...

Häpp!

Klockan är bara fjorton och jag har redan kört en tvättmaskin och dammsugit mitt palä idag.

Piece of cake, säger ni. Det är sådant som min mamma och de flesta andra gör i förbifarten. Men här är det inte så enkelt...

I över en vecka har jag förbannat att jag varit tvungen att gräva underst i lådan efter de avlagda, missfärgade, trasiga underkläderna. Men jag har inte gjort någonting åt det.

Bra mycket längre än så har jag svurit över kattsanden jag fått under fötterna varje gång jag klivit in i badrummet. Och över katthårstussarna som virvlat omkring på vardagsrumsgolvet. Men jag har inte gjort någonting åt det.

Det är alltid så, av någon oförklarlig anledning.

Jag ser att soppåsen är full, men jag gör ingenting åt det.

Inte förrän jag tryckte ner ett bananskal i påsen med hushållsavfall och fick en rökpuff av mögel i ansiktet i gengäld, insåg jag att det var dags att ta tag i den saken.

Det är inte så att jag är lat. Eller, jo lite lat är jag, men det är inte anledningen till att jag "inte gör någonting åt det".

Det är bara det att steget från att registrera vad som behöver göras, till att faktiskt göra det, är så oändligt lååångt.

I mitt liv sker ingenting i förbifarten, minsann....