Julklappen från mig, till mig

....

Jo jag köpte till, och fick av, mina nära och kära också. Men den största och i särklass dyraste klappen köpte jag till mig själv. Det är, måste jag säga, smått sensationellt.

Jag har nämligen ett lite annorlunda problem; jag kan inte spendera pengar.
Eller jo, det kan jag ju, på dagligvaror, mat och nödvändigheter. Men jag kan inte unna mig. Jag har aldrig kunnat unna mig saker utan att få dåligt samvete och ångra mig. Det bottnar i det där självföraktet som jag led av under så många år. Jag var helt enkelt inte värd att spenderas pengar på!

Idag tycker jag lite bättre om mig själv, men det där beteendet hänger kvar. Jag unnar gärna andra. Till exempel så spontanhandlade jag en ny, stor ligg- och klöspelare till katterna i höstas. Tvåtusen pix. Det var de ju värda.

I och för sig så vill jag sällan ha något. Jag saknar inte prylar. Jag gillar inte att gå i affärer.

Jo, förresten! Medan män verkar dregla i teknikvaruhus och kvinnor går bananas i klädaffärer (grov generalisering), går jag igång på kattleksaker och kontorsmaterial.
Jag blir lycklig av att botanisera i välsorterade kontorsbutiker. Pärmar, plastfickor, block och pennor...

Men nu var det ju julklappen jag skulle berätta om. Jag har köpt ett löpband!

Köp ett löpband och bli smal och smärt och fast och alltihop... Well, det funkar ju i och för sig inte riktigt så. Man måste ANVÄNDA det också. Det ska jag göra, bara förkyldningen släpper. Det är ett så stort projekt att ta sig ut och röra på sig, så jag tänkte att det här med att promenera framför tv´n i hemmet måste vara optimalt.

Det var jag värd, tycker jag.

Så nu står det där i vardagsrummet, stort och ståtligt. Eller snarare som ett monster som stirrar uppfordrande på mig när jag sitter i soffan och äter glass, faktiskt.

Men bara den här jäkla förkyldningen släpper, så....

....