Man blir aldrig för gammal...

...för vissa saker!

Alldeles för sent blev jag varse att man firade nallens dag förra veckan. Det var väl mest en grej för dagisbarn kan jag tro, men jag hade gärna varit med och firat lite på ett hörn jag också. (Dock inte på ett dagis. Burr..)

Åh, vad jag var tokig i gosedjur när jag var liten. Jag minns de flesta än idag och de finns kvar någonstans eftersom det aldrig skulle falla mig in att kasta en kamrat. När jag tittar på dem kan jag berätta var och när våra vägar korsades första gången. Alla har de sin egen historia. Det var knappt att jag fick plats i min egen säng under perioder i barndomen, för den var redan upptagen av en liten gosedjurskoloni. En del hade namn, men det var inte särskilt viktigt.

Jag minns också en Valborg, jag tippar att jag var i sexårsåldern, då jag vann (eller köpte, det är lite oklart) en liten Rosa panter som man kunde "clipsa" fast i saker. Lyckan var gjord och jag bar den i handen med stolthet medan vi kikade på majbrasan och vad man nu gör på Valborg.

På väg hem stannade vi för att köpa med oss pizza. På den tiden var det något man gjorde bara vid festliga tillfällen.

Hur som helst, väl hemma inser jag att min Rosa panter är borta!!!
Hur? När? Var? Hur kunde jag vara så vårdslös??
Jag blev hysterisk. Jag grät och ville åka tillbaka till pizzerian, där pantern sannolikt blivit kvar.

Det gick inte för sig. Vi skulle äta. Maten var varm. Här åks ingenstans nu.
Vi köper en ny, sa mamma.

Åh, vad ont det gjorde!

Det här är ett jättestarkt minne för mig, medan mina föräldrar absolut inte kan dra sig till minnes att det hänt. Det är ofta så, att man minns känslostormar väldigt väl.

Vi köpte en ny likadan på tivolit dagen efter. Men största trösten för mig, idag, är att mina föräldrar sagt att om de bara förstått hur viktig den där lilla prylen var för mig, så hade vi naturligtvis åkt raka vägen tillbaka samma kväll, för att leta.
(Dvs om de bara kännt till hur jag såg på livet och hur jag fungerade. Med andra ord, om jag bara haft min diagnos redan då....)

Jag är fortfarande svag för gosedjur, framför allt de som är väldigt lena att ta på. Jag kan inte lämna exempelvis souvernirshopen på Kolmårdens djurpark utan en ny delfin eller apa. De talar till mig. Gör det väldigt klart för mig att just de ska följa med mig hem. Och så får de göra det...

....