Manlig kortslutning

Så har det hänt igen. Det gör ju det med lite för jämna mellanrum nu för tiden. Att någon/några kastar saker på spelare eller springer in på planen och gör sig till åtlöje. (Jag pratar fotboll nu, DIF-MFF i måndags). Jag har funderat en del på det där. Vad det är som händer med män när de beträder en fotbollsarena. Exakt vilka synapser det är som kortsluter när de passerar entréspärren. Jag går allt som oftast på IFK Norrköpings hemmamatcher och även om det brukar gå förhållandevis lugnt till på Parken, så känner jag igen symptomen. Det brölas, skriks, svärs. Det är könsord som viner i luften. Jävla böög är en populär fras när domaren gör en taskig bedömning. Som om bög skulle vara det värsta man kan vara. Jag förstår inte vad det är som händer med de där männen. Jag har till och med vid något enstaka tillfälle hört min egen, lugna far utstöta ett och annat gutturalt läte, även om han nästan ser förvånad ut själv efteråt. För han är inte sådan egentligen. Jag har inga gutturala läten att tillgå. De finns inte i mig och jag har inget behov av att hetsa upp mig över nittio minuters underhållning. För det är ju vad det handlar om. Men man häpnar över omgivningen och undrar vad det är de har i sig som nödvändigtvis måste ut just där och just då. Hårt hållna hemma? Mobbade på jobbet? Sexuellt frustrerade? Eller vadan detta primitiva gorillabeteende? Och sedan när matchen är slut så lämnar de arenan och traskar därifrån som de civiliserade varelser de alltid borde vara, som om ingenting hänt. Nu klarar de sig ett par veckor till nästa hemmamatch, och det är nästan så att man vill gå fram och fråga; Var det skönt för dig också?