Innan jag börjar analysera vardagen, eller vad det nu är jag ska göra här, så tänkte jag i denna del två av min bloggpresentation skriva lite om vad jag inte tänker skriva om. Så har vi fått det ur världen en gång för alla. Nu har jag ju aldrig läst en blogg i hela mitt liv, på ont och på gott. På ont därför att jag alltså inte vet hur man gör, vad jag borde skriva osv. Och på gott därför att jag följaktligen inte riskerar att apa efter någon annan och avskrivas som någon form av copycat. Men jag har läst min beskärda del OM bloggar och har koll på ungefär vilka kategorier av bloggare som rör sig därute. Ett betydande antal bloggar skrivs uppenbarligen av platinablonderade unghonor till hälften uppbyggda av syntetmaterial, som tycker att dagen är räddad om de hittar en Gucciväska på rea. Jag kommer inte att skriva om mode och skönhet! Herregud, hur skulle det se ut? Min klädsmak är obefintlig (tänk valfri baglady i valfri storstad) och mina hudvårdsprodukter, som inte är många, köper jag på Apoteket...

Så har vi ju kändisbloggarna, men där kvalar jag av naturliga skäl inte in tack och lov. Och jag kommer aldrig förstå vilka människorna är där ute som på fullt allvar är intresserade av vad "Kändis #1" äter till lunch eller var "Kändis #2" får sin manikyr. Men jag måste ändå säga att jag är glad för dessa människors skull, för att de är så lättroade och inte kräver mer här i livet...

Vad jag heller inte kommer att kunna göra är att hänga ut kändisar och deras upptåg åt höger och vänster, som det också verkar finnas en hel del bloggar som ägnar sig åt. Jag är ju från Norrköping och det finns liksom inte direkt några kändisar härifrån att hänga ut. Plura är härifrån minsann, men det var väl runt hundrafemtio år sedan han flydde staden.

Min kändisspotting sträcker sig inte mycket längre än till att jag satt på samma plan till London som Anne Wibble våren -95. Samma vår råkade jag springa rätt in i Rikard Wolff. Det blev tvärstopp och motlägg, den killen är LÅNG. Och på hösten fick jag Dan Malmers flottiga hår i munnen när vi studsade lite för nära varandra under en Globenkonsert med Soundgarden. Allt detta 1995 alltså, Herre min Je vilket händelserikt år det var! Men Wibble är ju numera väldigt död och Dan Malmer kommer ingen längre ihåg, så jag vet inte riktigt hur högt värderade de här anekdoterna är idag..

Förresten så gick jag på toaletten direkt efter prinsessan Madeleine på Öland i tidernas begynnelse. Hon var ungefär två äpplen hög då, och jag var väl ett par äpplen högre eftersom jag är några år äldre. Den omvälvande händelsen var nog hur som helst mer kittlande för min mamma, rojalisten...

Har ni fått rätsida på vad den här bloggen kommer att handla om och inte handla om, nu? I så fall saluterar jag er, för själv är jag fortfarande lika förvirrad och kvar på ruta ett. Men vad fanken, det visar sig nog. Vi säger så, för nu är jag hungrig. Tror jag...