Klockan nio var jag tvungen att gå upp om jag skulle hinna till tåget. Det innebar att mor min började ringa vid åtta och fortsatte sedan med det var tionde minut, medan jag låg och snoozade min väckarklocka gång på gång.
Men FEM I NIO gick jag upp! Jag hann vad jag skulle och fick med mig allt jag behövde innan jag kom iväg. Mot en föreläsning bar det, på S:t Görans Sjukhus på Kungsholmen i Stockholm. Tåg Norrköping - Stockholm. Lycka till, är du nervös? är mor mins sista ord innan hon vinkar av mig vid stationen.
Jag är inte nervös. Jag är aldrig nervös. Tror jag är för dum för att vara nervös. Men det är en enorm anspänning en hel vecka inför ett uppdrag. Och det tar så förbaskat mycket energi att jag inte landar som den människa jag är, förrän efter tre, fyra dagar. Men när jag väl sitter där i föreläsningslokalen, då är jag lugn som en filbunke.Nästan patetiskt lugn.
- När man kommit så långt så har uppenbarligen resan gått bra och jag har hittat rätt lokal... Allt det praktiska har jag då koll på. Då är allt utlämnat till mig och jag vet som alltid precis vad jag ska säga.... Och det gjorde jag! Och sedan kändes det som att jag fick väldigt fin respons, med mycket intresserade frågor och jag sålde inte mindre än tretton böcker, i en grupp med 25 - 30 åhörare. Och jag hörde även efteråt att jag fick positiva omdömen. Då är det på alla sätt värt det! Jag kan skriva, jag är inte rädd, Jag kan skriva, jag är inte rädd. Jag kan skriva, jag är inte rädd, Jag kan föreläsa, jag är inte rädd!!
Hej, jag måste bara få säga: vad bra du skriver!
SvaraRadera