Lite pömsigt på morgonkvisten

Det kan mycket väl vara så att jag är världens morgontröttaste människa. Det måste vara så, för det är en gren i vilken jag inte kan se någon kunna slå mig på fingrarna. Mina morgnar är obarmhärtiga! Det spelar ingen roll när den är tänkt att inträffa, för vare sig väckarklockan (och mamma) ringer klockan sex, sju, åtta eller nio så är det en segdragen dödskamp på uppemot en timma, i bästa fall, innan jag får fötterna över sängkanten.

Den där tröttheten man känner på morgonen när man måste gå upp, är den skönaste av alla tröttheter. Ögonen vill bara falla igen. Man känner att "ta mitt livs besparingar, bara jag får ligga kvar här och slumra ett par timmar till". Tänk om man kunde konservera den tröttheten, blåsa ut den i en petflaska och ställa i kylskåpet, för att sedan på kvällen suga i sig den igen och toksomna utan minsta inblandning av kemikalier, som ju de traditionella sömntabletterna består av.

Och pigg blir man ju inte av sig självt bara för att man lämnat sängen. Man lallar runt och gör det man måste. Får på sig linserna, så att man åtminstone kan avgöra vad det är för väder ute.
Och sedan, aaah, sedan kaffe!!! Jag är grav koffeinist. Det tar alltså minst en timma att ta sig ur sängen. Sedan tar det minst lika länge innan man börjar känna sig som en människa. Oj, oj, oj! Är det så för er också? Eller vad har ni för fungerande strategier...?