Ur balans

Gårdagen började med att jag kliade sönder vänster fot redan innan jag hunnit kliva ur sängen. Jag gör ingenting med måtta. Kliar det, så kliar jag tills huden lossnar. Det var en sån dag. Jag vet vad de här konstiga klådorna beror på, det är ett av de första tecknen på hjärnstress. Hela dagen var en sån dag. Det kändes som om det fanns en massa saker jag inte hade kontroll över, och det är det värsta som kan hända. Att jag inte har kontroll. Beslut som ska fattas, jag som velar fram och tillbaka. När jag var ung (yngre) kunde jag inte hantera hjärnstress. Jag skadade mig själv på allehanda vis, för då återfick jag kontrollen. Trodde jag. Idag kan jag hantera det. Jag vandrar oroligt omkring, kan inte tänka klart, kan inte sitta still, håller på att hoppa ur kläderna när det smäller i brevinkastet, nerverna utanpå... Men jag gör inga dumheter! Och så länge jag inte gör det så vet jag att jag har övertaget. Det måste jag ha. Allt ordnar sig, det gör alltid det. Man får styra upp saker efter bästa förmåga, ringa mamma och gnälla av sig, ringa en god vän i samma "bransch" som får agera ställföreträdande psykolog. Och vet ni vad? Allt ordnade sig!
På kvällen lämnade jag hjärnspökena hemma och gick på fotboll. Man behöver ingen hjärna för att titta på fotboll. Bara hjärta.
Idag är en bättre dag, bara såret på foten vittnar om sämre stunder...