Manglad

Just hemkommen från en drygt två timmar lång, auditiv mangling. Jag har varit på barnkalas, men jag kunde lika gärna ha fått huvudet överkört av en ångvält. Att gå på barnkalas är inte förenligt med mitt sätt att fungera som människa, men nu är det så att mina systrar ynglat av sig inte mindre än sex små Ericssons, varav två fyller på samma dag, så fem barnkalas per år blir det. Vare sig jag vill eller inte. Jag skulle såklart kunna låta bli att gå dit, men nu råkar det vara så att jag gillar ju de här ungarna. Tio timmar per år kan inte vara för mycket begärt, eller kan det vara det?


Det är inte ungarna det är fel på heller, de är som ungar är mest antar jag. Det kanske är just det som är kruxet. Barn låter! De låter högt och hela tiden. Även när de faktiskt inte säger något vettigt, så låter de. Jag kan inte minnas att vi lät så mycket när vi var små. Gjorde vi det? Inte jag. Jag tror dagens barn är lite dagisskadade. De måste höras och synas för att få uppmärksamhet i stora grupper. Jag gick inte på dagis, tack och lov, för då hade jag varit utbränd innan jag ens börjat lekis.

Men nu är vi en så här stor familj och på bemärkelsedagar och högtider är det bara att göra det bästa av situationen. När vi firade jul hos ena syrran förra året hade jag ett rum dit bara jag fick dra mig tillbaka, och under stora delar av kvällen hade jag öronproppar. Det fina med min familj är att de inte reagerar på sådant längre. Jag har upphört att förvåna, och nöden har ingen lag så jag sitter där och äter prinskorv med öronproppar...

Men jag förstår inte hur de andra står ut med volymen. Allvarligt talat. Jag frågade både pappa och syrran idag och de sa att de "stängde av". De stängde av för att stå ut. Men när man inte kan stänga av, då?

Ja, ni. Jag beundrar dem, men det är inte alltid jag förstår mig på dem...