Jag sprang på en gammal vän på Ica! Eller alltså, inte gammal i den bemärkelsen. Vi är i alla fall sprungna ur samma sjuttiotal. Men det måste vara minst sex, sju år sedan vi senast sågs. Det kändes som alldeles nyss. Vi bor inte ens femhundra meter ifrån varandra och jag tänker på henne ibland när jag går förbi. Men hon är väldigt mycket som jag. Om möjligt ännu mer osocial. Vi har kul när vi ses, lätt att prata. Men två människor vars dagsform avgör om det ens är möjligt att ta sig utanför dörren, kan inte göra upp stora planer. Så är det. Hon vet det. Jag vet det.
Men det är också så att om jag en gång tyckt genuint bra om en människa, så är han eller hon min vän för livet även om vi av någon orsak glider ifrån varandra och även om personen ifråga till och med glömt bort mig. Jag glömmer inte. Inte vänskap!
Det kanske dröjer ytterligare fem år innan vi springer på varandra igen, kanske hörs vi i morgon, kanske träffas vi aldrig mer. Men du, det var kul att ses!
Åh, det där känner jag igen. De är vänner för livet dessa. Fast jag vet inte om det är motsatt förhållande alltid... Å andra sidan...så är det för mig. Måste man träffas jämt och höras jämt så för att vara en vän? Inte för mig. Fast jag har förstått, med åren, att andra ser annorlunda på detta. För mig kan det räcka att de en gång rört mig sådär ändå långt in i hjärtegropen...
SvaraRadera