Skitkul på insidan

Var hemma hos mamsen i dag för att äta frunchag (kombinerad frukost-lunch-middag, jag äter inte så ofta). Inget konstigt med det, men när jag stod där och fipplade med nyckelknippan så slog det mig att jag inte varit utanför dörren på ganska exakt sextionio och en halv timma. På nästan tre dygn har jag alltså inte lämnat mitt krypin och jag funderar på vad det säger om mig egentligen. Att jag är blek, glåmig, tjock, förtvinad och har ett torftigt liv?
Tro fanken att jag är blek och glåmig efter den här sommaren som aldrig kom. Tjock? Ja, ja, men det är väl jättebra i dessa tider då en samhällskollaps hänger som ett ständigt hot i luften. Ni vet, att när maten tar slut på hyllorna i affären för att alla ligger hemma med baconfeber så har jag "lite att ta av" som man brukar säga. Förtvinad? Näe, inte än faktiskt. Sanningen är att jag har en massa muskler, om än ganska inbäddade. Men de fungerar.
Och så det här med torftigt liv då. Det är ju en definitionsfråga förstås. Jag har faktiskt skitkul! Mitt yttre liv är ganska händelsefattigt, det får jag väl hålla med om. Men jag har ju ett inre liv också. Och där händer det grejor, banne mig!
Människor idag verkar få panik om det är en lucka i almanackan, om de inte vet vad de ska göra. Det är som om de är livrädda för att behöva umgås med sig själva en stund. Varför är ni så rädda för er? Vad har ni där inne som absolut inte får tränga ut? Eller har andra kanske ingenting därinne och är beroende av yttre stimulans för att känna att de existerar?
Åh, vad det är mycket som jag inte förstår här i livet. Människan är bra konstig...