Sport - Kultur 1 - 1

Det bästa med söndagar är inte söndagsmiddag, gulligulltid med familjen eller skogsutflykter med korg under armen. Näe, söndagens höjdpunkt är, varje vecka utan undantag, Mats Olssons mittuppslag i Sportexpressen. Jag har redan skickat en subtil hyllning till karln i ett tidigare inlägg och ni undrar förstås varför jag tycker han är så himla bra.

Så här är det: När jag var sjutton, arton år och fortfarande skulle bli både rockstjärna och fotbollsproffs, så var det en äldre musikerkollega som sa till mig att musiken minsann räddat honom från sporten. Han sa det spefullt, som om sport vore något väldigt fult. Jag förstod aldrig det där och jag förstår det tack och lov inte än idag. Att man förväntades välja. Så dök Mats Olsson upp och visade att man faktiskt kan älska idrott och litteratur/musik/kultur med samma passion. Samtidigt. Och jag insåg att jag inte var ensam och att det inte var fel av mig att viga mitt liv 50/50 till sport och kultur.
Men när man hör vilken likriktad och intetsägande musiksmak idrottsstjärnor ofta har, och när man ser hur "osportiga" många musiker och författare är, så inser även jag att så jäkla vanligt är det inte att det finns plats för både och i en och samma person. Just därför måste jag hylla det när jag ser det.
Jag blev aldrig rockstjärna eller fotbollsproffs och det är nog för sent nu. Men det hindrar mig inte från att fortsätta älska. Det är bara ur ett annat perspektiv nu.
Dessutom verkar Olsson, på även andra plan, vara en synnerligen hyvens människa...