Norrköping - Stockholm - Norrköping

Det var alltså igår jag var tvungen att gå upp sådär, enligt mig omänskligt, tidigt.
Klockan nio var jag tvungen att gå upp om jag skulle hinna till tåget. Det innebar att mor min började ringa vid åtta och fortsatte sedan med det var tionde minut, medan jag låg och snoozade min väckarklocka gång på gång.
Men FEM I NIO gick jag upp! Jag hann vad jag skulle och fick med mig allt jag behövde innan jag kom iväg. Mot en föreläsning bar det, på S:t Görans Sjukhus på Kungsholmen i Stockholm. Tåg Norrköping - Stockholm. Lycka till, är du nervös? är mor mins sista ord innan hon vinkar av mig vid stationen.
Jag är inte nervös. Jag är aldrig nervös. Tror jag är för dum för att vara nervös. Men det är en enorm anspänning en hel vecka inför ett uppdrag. Och det tar så förbaskat mycket energi att jag inte landar som den människa jag är, förrän efter tre, fyra dagar. Men när jag väl sitter där i föreläsningslokalen, då är jag lugn som en filbunke.Nästan patetiskt lugn.
- När man kommit så långt så har uppenbarligen resan gått bra och jag har hittat rätt lokal... Allt det praktiska har jag då koll på. Då är allt utlämnat till mig och jag vet som alltid precis vad jag ska säga.... Och det gjorde jag! Och sedan kändes det som att jag fick väldigt fin respons, med mycket intresserade frågor och jag sålde inte mindre än tretton böcker, i en grupp med 25 - 30 åhörare. Och jag hörde även efteråt att jag fick positiva omdömen. Då är det på alla sätt värt det! Jag kan skriva, jag är inte rädd, Jag kan skriva, jag är inte rädd. Jag kan skriva, jag är inte rädd, Jag kan föreläsa, jag är inte rädd!!

Lite pömsigt på morgonkvisten

Det kan mycket väl vara så att jag är världens morgontröttaste människa. Det måste vara så, för det är en gren i vilken jag inte kan se någon kunna slå mig på fingrarna. Mina morgnar är obarmhärtiga! Det spelar ingen roll när den är tänkt att inträffa, för vare sig väckarklockan (och mamma) ringer klockan sex, sju, åtta eller nio så är det en segdragen dödskamp på uppemot en timma, i bästa fall, innan jag får fötterna över sängkanten.

Den där tröttheten man känner på morgonen när man måste gå upp, är den skönaste av alla tröttheter. Ögonen vill bara falla igen. Man känner att "ta mitt livs besparingar, bara jag får ligga kvar här och slumra ett par timmar till". Tänk om man kunde konservera den tröttheten, blåsa ut den i en petflaska och ställa i kylskåpet, för att sedan på kvällen suga i sig den igen och toksomna utan minsta inblandning av kemikalier, som ju de traditionella sömntabletterna består av.

Och pigg blir man ju inte av sig självt bara för att man lämnat sängen. Man lallar runt och gör det man måste. Får på sig linserna, så att man åtminstone kan avgöra vad det är för väder ute.
Och sedan, aaah, sedan kaffe!!! Jag är grav koffeinist. Det tar alltså minst en timma att ta sig ur sängen. Sedan tar det minst lika länge innan man börjar känna sig som en människa. Oj, oj, oj! Är det så för er också? Eller vad har ni för fungerande strategier...?

De tre musketörerna

Nu har jag pratat bara om mig själv och mina förehavanden ett tag, men det finns ju faktiskt tre personligheter till i detta hushåll. Så jag tänkte att det vore på sin plats att ge er ett hum om vilka de fyrbenta representanterna faktiskt är:

ARAMIS är kungen. Röd och ståtlig. Mannen i hemmet. Och en riktig fjolla... Även kallad Puffen, Totte, Storsnopp... Ganska exakt 4 år gammal i skrivande stund. Han är den nyfikna och pratglada. Vi förstår inte alltid varandra, men han pratar på ändå. Tycker om än i dag att krypa upp på armen där jag sitter i soffan, och snutta! Far som en sugfisk över gäddhänget och har så gjort sedan jag först fick honom. Då var han åtta veckor. Han är lite knäpp också; sitter jag i vardagsrummet så går han in i sovrummet och ställer sig och skriker. Sitter jag på kontoret så springer han in i vardagsrummet och skriker. Först trodde jag att han hade ont någonstans, men när jag letade upp honom så slängde han sig bara på rygg och skulle ha gos. Han vill ha makten och tycker att det är jag som ska komma när han vill något. Dessutom älskar han äggula och godis. Hatar när tvättmaskinen centrifugerar, det har han efter mig.

COCOS är prinsessan och sprungen ur samma kull som Aramis, men de är extremt olika. Även kallad Kossan eller Cookie. Den mest självständiga och samtidigt mammigast. Där jag är, är Cocos. Även när jag sitter på toaletten. Vill helst äta ur min hand, alternativt att jag kliar henne på ryggen när hon ska äta. Vill bara bli borstad med min hårborste, trots att jag har en massa kattborstar. Egensinnig till max och den av de tre som skulle trivas utomhus. Hon skulle bli en exemplarisk jägare. Är inte så kelig, utan ligger helst någon meter ifrån och spinner högt och trampar i luften när jag pratar med henne i lågt tonläge... Hon är den klart påhittigaste och busigaste. Petig med maten, men gillar jordnötssmör. Extremt doftkänslig, det har hon efter mig.

KASPER är den två år yngre, svarta prinsen. Kallas också Tofsen, Trollet eller Lillsnopp. Han hade en taskig start i livet där han bodde i sin egen skit hos en psykiskt sjuk människa. Hade öronskabb och var livrädd för människor. Var ca fem månader när jag adopterade honom från katthemmet, trots att jag lovat mina föräldrar att inte skaffa fler katter. Idag är Kasper den klart keligaste av dem och ligger gärna och sover i knäet eller med mig i sängen. En kul och klantig kille i total avsaknad av självbevarelsedrift. Kastar man en leksaksboll i ansiktet på honom reagerar han inte. Femte gången man kastar bollen i ansiktet på honom, kommer han ihåg att stänga ögonen. Men ingen tillstymmelse till jaktinstinkt. Han skulle gå vilse på en slät gräsmatta om man släppte ut honom. Eller ramla ner i ett hål. Matvraket i familjen... Gillar inte när det ringer på dörren, det har han efter mig.

Åh, vilken fin liten familj vi är....

Manglad

Just hemkommen från en drygt två timmar lång, auditiv mangling. Jag har varit på barnkalas, men jag kunde lika gärna ha fått huvudet överkört av en ångvält. Att gå på barnkalas är inte förenligt med mitt sätt att fungera som människa, men nu är det så att mina systrar ynglat av sig inte mindre än sex små Ericssons, varav två fyller på samma dag, så fem barnkalas per år blir det. Vare sig jag vill eller inte. Jag skulle såklart kunna låta bli att gå dit, men nu råkar det vara så att jag gillar ju de här ungarna. Tio timmar per år kan inte vara för mycket begärt, eller kan det vara det?


Det är inte ungarna det är fel på heller, de är som ungar är mest antar jag. Det kanske är just det som är kruxet. Barn låter! De låter högt och hela tiden. Även när de faktiskt inte säger något vettigt, så låter de. Jag kan inte minnas att vi lät så mycket när vi var små. Gjorde vi det? Inte jag. Jag tror dagens barn är lite dagisskadade. De måste höras och synas för att få uppmärksamhet i stora grupper. Jag gick inte på dagis, tack och lov, för då hade jag varit utbränd innan jag ens börjat lekis.

Men nu är vi en så här stor familj och på bemärkelsedagar och högtider är det bara att göra det bästa av situationen. När vi firade jul hos ena syrran förra året hade jag ett rum dit bara jag fick dra mig tillbaka, och under stora delar av kvällen hade jag öronproppar. Det fina med min familj är att de inte reagerar på sådant längre. Jag har upphört att förvåna, och nöden har ingen lag så jag sitter där och äter prinskorv med öronproppar...

Men jag förstår inte hur de andra står ut med volymen. Allvarligt talat. Jag frågade både pappa och syrran idag och de sa att de "stängde av". De stängde av för att stå ut. Men när man inte kan stänga av, då?

Ja, ni. Jag beundrar dem, men det är inte alltid jag förstår mig på dem...

Dunderklumpar

Herre min Je! Såg ni den där bilden i morgontidningen på den där jättebäbisen på Sumatra? Killen var 62 cm lång och 8,7 kilo tung. När han kom ut ur magen alltså, vilket han såklart gjorde via snitt. Jag har alltid hört att barn som är stora vid födseln blir intelligenta och det håller jag så gärna fast vid eftersom jag var stor när jag kom till världen. Men vad ska han tro att han är nu då? :-)
Min äldsta syster var ganska liten och näpen när hon föddes. Nästa syster får man väl klassa som alldeles normalstor, och så kom jag. Drygt 4 kilo tung och 54 cm lång.
Nuförtiden är det alltfler som föds med de måtten, men för trettiotvå år sedan var jag nog ganska ensam om det.
Jäkla tur att Mamma & Pappa Ericsson inte skaffade fler i alla fall, för nu när jag satte mig och sannolikhetsräknade utifrån mina och mina systrars siffror, så kom jag fram till att unge nummer fyra i vår klan skulle ha vägt ca 4571g och varit 57 cm....

Men det fanns aldrig någon risk för en fjärde. Det var knappt att jag fick chansen heller. Pappa ville absolut inte ha fler barn än de två de hade. Mamma tjatade. Till slut gav pappa med sig och sa; Du får en månad på dig att bli gravid. Blir det inget så skiter vi i det sedan....
Drygt nio månader senare dök jag upp. Envis har jag ju alltid varit...

Ur balans

Gårdagen började med att jag kliade sönder vänster fot redan innan jag hunnit kliva ur sängen. Jag gör ingenting med måtta. Kliar det, så kliar jag tills huden lossnar. Det var en sån dag. Jag vet vad de här konstiga klådorna beror på, det är ett av de första tecknen på hjärnstress. Hela dagen var en sån dag. Det kändes som om det fanns en massa saker jag inte hade kontroll över, och det är det värsta som kan hända. Att jag inte har kontroll. Beslut som ska fattas, jag som velar fram och tillbaka. När jag var ung (yngre) kunde jag inte hantera hjärnstress. Jag skadade mig själv på allehanda vis, för då återfick jag kontrollen. Trodde jag. Idag kan jag hantera det. Jag vandrar oroligt omkring, kan inte tänka klart, kan inte sitta still, håller på att hoppa ur kläderna när det smäller i brevinkastet, nerverna utanpå... Men jag gör inga dumheter! Och så länge jag inte gör det så vet jag att jag har övertaget. Det måste jag ha. Allt ordnar sig, det gör alltid det. Man får styra upp saker efter bästa förmåga, ringa mamma och gnälla av sig, ringa en god vän i samma "bransch" som får agera ställföreträdande psykolog. Och vet ni vad? Allt ordnade sig!
På kvällen lämnade jag hjärnspökena hemma och gick på fotboll. Man behöver ingen hjärna för att titta på fotboll. Bara hjärta.
Idag är en bättre dag, bara såret på foten vittnar om sämre stunder...

Sport - Kultur 1 - 1

Det bästa med söndagar är inte söndagsmiddag, gulligulltid med familjen eller skogsutflykter med korg under armen. Näe, söndagens höjdpunkt är, varje vecka utan undantag, Mats Olssons mittuppslag i Sportexpressen. Jag har redan skickat en subtil hyllning till karln i ett tidigare inlägg och ni undrar förstås varför jag tycker han är så himla bra.

Så här är det: När jag var sjutton, arton år och fortfarande skulle bli både rockstjärna och fotbollsproffs, så var det en äldre musikerkollega som sa till mig att musiken minsann räddat honom från sporten. Han sa det spefullt, som om sport vore något väldigt fult. Jag förstod aldrig det där och jag förstår det tack och lov inte än idag. Att man förväntades välja. Så dök Mats Olsson upp och visade att man faktiskt kan älska idrott och litteratur/musik/kultur med samma passion. Samtidigt. Och jag insåg att jag inte var ensam och att det inte var fel av mig att viga mitt liv 50/50 till sport och kultur.
Men när man hör vilken likriktad och intetsägande musiksmak idrottsstjärnor ofta har, och när man ser hur "osportiga" många musiker och författare är, så inser även jag att så jäkla vanligt är det inte att det finns plats för både och i en och samma person. Just därför måste jag hylla det när jag ser det.
Jag blev aldrig rockstjärna eller fotbollsproffs och det är nog för sent nu. Men det hindrar mig inte från att fortsätta älska. Det är bara ur ett annat perspektiv nu.
Dessutom verkar Olsson, på även andra plan, vara en synnerligen hyvens människa...

IQ vs. barnsäkrat...

Det var väl själva f-n! Jag skriver detta i affekt. Jag skulle äta pannkakor till middag idag, allt väl så långt och inget ont om pannkakorna. Men syltflaskan! Jag har en syltflaska med "barnsäkert" lock, och jag tog mig inte in. För inte allt för länge sedan gjorde jag Mensas provtest och hade ynka ett fel, men jag tar mig inte in i en barnsäker syltflaska! Vad ska man med IQ och allmänbildning när man inte reder ut vardagens banaliteter? Jag fick upp locket till slut, men det var med ren ilska så jag är inte riktigt säker på hur jag gjorde. Vilket förmodligen betyder att jag kommer ha samma problem nästa gång.
Sluta äta pannkakor? Eller köpa sylt på burk, kanske?

Aramis gör sin egen imitation av Buddha, efter att de bekantat sig lite...

Vit flagg

Det debatteras ju en del nu om huruvida det borde bli lag på att ingripa om man ser en människa i nöd. En misshandel, en väskryckning eller dylikt. Behövs det en lag för att man ska hjälpa sina medmänniskor? Hur skulle man göra? Hur skulle Du göra?

Jag är naiv, för att inte säga rent dumdristig, och lever i villfarelsen att ingen kan skada mig. Så jag ser framför mig hur jag på ren instinkt skulle springa efter den där snubben som tagit gamla tant Harriets väska. Snabbare än lightning Bolt skulle jag springa, få ut ett långt ben för den perfekta, fällande snarskanken och sätta mig på honom (för det är oftast en han) tills polisen kom till undsättning. Och jag lovar att om jag satt mig till rätta på någon så tar sig vederbörande ingenstans i första taget.

Eller om man blev vittne till en misshandel, då? Jodå, jag skulle säkert lägga mig i där också. Förmodligen skulle jag överskatta min egen odödlighet och få en massa stryk. Jag har aldrig fått stryk men jag har fått för mig att jag skulle tåla ett par smällar ganska bra. Bara inte på näsan. Snälla, inte näsan! Den är dessutom redan lite sned, åt vänster, så OM du måste slå mig på näsan så slå för Guds skull lite snett från rätt håll så att den åtminstone raknar.

Det läskiga är att om man skulle ingripa och få in en snyting på gärningsmannen, så skulle man själv åka dit för misshandel sedan. Näe, låt oss inte slåss. Jag är buddhist. Jag är pacifist. Jag har inte slagit någon sedan jag gick på lekis. Vi sätter oss och pratar igenom det här istället, tycker jag...

Hösttecken

Man vet att hösten är här när man i stället för att sova halvnaken under en hysteriskt snurrande takfläkt, stänger alla fönster och säsongsdebuterar i flanellpyjamasen...

Manlig kortslutning

Så har det hänt igen. Det gör ju det med lite för jämna mellanrum nu för tiden. Att någon/några kastar saker på spelare eller springer in på planen och gör sig till åtlöje. (Jag pratar fotboll nu, DIF-MFF i måndags). Jag har funderat en del på det där. Vad det är som händer med män när de beträder en fotbollsarena. Exakt vilka synapser det är som kortsluter när de passerar entréspärren. Jag går allt som oftast på IFK Norrköpings hemmamatcher och även om det brukar gå förhållandevis lugnt till på Parken, så känner jag igen symptomen. Det brölas, skriks, svärs. Det är könsord som viner i luften. Jävla böög är en populär fras när domaren gör en taskig bedömning. Som om bög skulle vara det värsta man kan vara. Jag förstår inte vad det är som händer med de där männen. Jag har till och med vid något enstaka tillfälle hört min egen, lugna far utstöta ett och annat gutturalt läte, även om han nästan ser förvånad ut själv efteråt. För han är inte sådan egentligen. Jag har inga gutturala läten att tillgå. De finns inte i mig och jag har inget behov av att hetsa upp mig över nittio minuters underhållning. För det är ju vad det handlar om. Men man häpnar över omgivningen och undrar vad det är de har i sig som nödvändigtvis måste ut just där och just då. Hårt hållna hemma? Mobbade på jobbet? Sexuellt frustrerade? Eller vadan detta primitiva gorillabeteende? Och sedan när matchen är slut så lämnar de arenan och traskar därifrån som de civiliserade varelser de alltid borde vara, som om ingenting hänt. Nu klarar de sig ett par veckor till nästa hemmamatch, och det är nästan så att man vill gå fram och fråga; Var det skönt för dig också?

PR

Jag har ju faktiskt skrivit en bok och insåg just att var, om inte här, borde jag göra lite reklam för den?
Den heter "Flygfärdig" och handlar om hur det kan gå till att flytta hemifrån och lära sig att klara sig själv när man är (som) jag. Det är en rolig liten bok som du läser ut på två timmar, inklusive kisspaus (jag har klockat).
Finns att beställa för en rimlig peng hos Riksföreningen Autism.

Hjälp!

De började tjugo över åtta i morse. De håller på än, över tre timmar senare. Någon väldigt nära, här i huset borrar. Mycket och hela tiden. Stor borr mot betong, känner ni till det ljudet? Det är vedervärdigt och det känns som jag har en centrifugerande tvättmaskin i magen när de sätter igång. Och jag kommer inte undan, i mitt eget hem. Jag vill leta upp och slå sönder den där borrmaskinen. Jag får nästan panik. Morgonstund ska ha guld i mun. Min morgonstund idag hade inte guld någonstans...

Vännen

Idag hände något både oväntat OCH kul. Det är ytterst sällan jag kan få in dessa två ord i samma mening, då överraskningar överlag får mig att tappa fotfästet en smula. På ett negativt sätt.
Jag sprang på en gammal vän på Ica! Eller alltså, inte gammal i den bemärkelsen. Vi är i alla fall sprungna ur samma sjuttiotal. Men det måste vara minst sex, sju år sedan vi senast sågs. Det kändes som alldeles nyss. Vi bor inte ens femhundra meter ifrån varandra och jag tänker på henne ibland när jag går förbi. Men hon är väldigt mycket som jag. Om möjligt ännu mer osocial. Vi har kul när vi ses, lätt att prata. Men två människor vars dagsform avgör om det ens är möjligt att ta sig utanför dörren, kan inte göra upp stora planer. Så är det. Hon vet det. Jag vet det.
Men det är också så att om jag en gång tyckt genuint bra om en människa, så är han eller hon min vän för livet även om vi av någon orsak glider ifrån varandra och även om personen ifråga till och med glömt bort mig. Jag glömmer inte. Inte vänskap!
Det kanske dröjer ytterligare fem år innan vi springer på varandra igen, kanske hörs vi i morgon, kanske träffas vi aldrig mer. Men du, det var kul att ses!

Om en ramp

Det finns en liten petitess som förbryllat mig i ett par dagar nu. För porten bredvid min har försetts med en ramp. En sådan där ramp som underlättar för manuella rullfordon alltså. Jag förmodar att det är Någon med rullstol eller rollator som är i behov av denna ramp för att ta sig upp för det där lilla steget som är uppskattningsvis tolv cm högt. Och då är det ju jättebra att han/hon fått den hjälpen.

Vad jag undrar är: Vad sjutton händer sedan? För direkt när man kommit in så är det två trappsteg, tjugo cm höga skulle jag tippa, ner. Och där finns det ingen ramp. Dessutom bor jag i ett trevåningshus utan någon som helst tillstymmelse till hissanordningar, så var tar denna Någon vägen väl innanför porten? Ramlar de två trappstegen ner och huserar i cykelkällaren?

Förmodligen är det bara jag som har för mycket fritid och för lite viktigt att tänka på.
Näe, förresten. I min värld finns ingenting som är för oviktigt för att ägnas en tanke...

Shorts och täckjacka?

Nu är det en bra konstig årstid som inträtt, tycker jag. Eller konstig och konstig, det är ju samma sak varje år, men den ger mig huvudbry lik förbannat. Jag vet inte hur jag ska klä mig! Jag till och med undviker att gå ut om jag inte måste, för att jag inte vet hur jag ska klä mig.
Solen och den blå himlen säger: Ta på dig shortsen idag också du, Madde.
Löven på backen säger: Höst, höst, täckjacka.
Så jag tar på mig shorts och jacka, ungefär, och blir följaktligen uttittad av mina medmänniskor. Idag toppade jag dessutom med sandaler.
Det vore enkelt om den där inre termostaten fungerade, men nu gör den ju dessvärre inte det. Jag fryser inte om benen. Aldrig. Jag fryser däremot om överkroppen i alla grader under tjugo plus. Vilket är märkligt i sig, eftersom det är på överkroppen jag samlat på mig allt späck och alltså borde frysa mindre. Det finns ingen logik. Om bara ingen brydde sig, så skulle jag nog gå i shorts året om. Och täckjacka. Men ni tittar ju så snett...

1) Idag gratulerar jag Åslög, som har namnsdag. Jag känner ingen Åslög. Finns det över huvud taget någon Åslög? Är det i så fall en han eller en hon??

2) Jag bor i en lägenhet på 60 kvadrat sedan 4 år tillbaka, men är sugen på att bo i hus igen. Nu har jag hittat det i en annons! En Patriciervilla på tre våningar och pool i Kneippen (Norrköpings Beverly Hills?). Utgångspris? Bara tolv och en halv mille...

Skitkul på insidan

Var hemma hos mamsen i dag för att äta frunchag (kombinerad frukost-lunch-middag, jag äter inte så ofta). Inget konstigt med det, men när jag stod där och fipplade med nyckelknippan så slog det mig att jag inte varit utanför dörren på ganska exakt sextionio och en halv timma. På nästan tre dygn har jag alltså inte lämnat mitt krypin och jag funderar på vad det säger om mig egentligen. Att jag är blek, glåmig, tjock, förtvinad och har ett torftigt liv?
Tro fanken att jag är blek och glåmig efter den här sommaren som aldrig kom. Tjock? Ja, ja, men det är väl jättebra i dessa tider då en samhällskollaps hänger som ett ständigt hot i luften. Ni vet, att när maten tar slut på hyllorna i affären för att alla ligger hemma med baconfeber så har jag "lite att ta av" som man brukar säga. Förtvinad? Näe, inte än faktiskt. Sanningen är att jag har en massa muskler, om än ganska inbäddade. Men de fungerar.
Och så det här med torftigt liv då. Det är ju en definitionsfråga förstås. Jag har faktiskt skitkul! Mitt yttre liv är ganska händelsefattigt, det får jag väl hålla med om. Men jag har ju ett inre liv också. Och där händer det grejor, banne mig!
Människor idag verkar få panik om det är en lucka i almanackan, om de inte vet vad de ska göra. Det är som om de är livrädda för att behöva umgås med sig själva en stund. Varför är ni så rädda för er? Vad har ni där inne som absolut inte får tränga ut? Eller har andra kanske ingenting därinne och är beroende av yttre stimulans för att känna att de existerar?
Åh, vad det är mycket som jag inte förstår här i livet. Människan är bra konstig...

För övrigt och på tal om ingenting alls, så gör den här cirkulerande baconfebern inte direkt livet lättare för oss hypokondriker...

Innan jag börjar analysera vardagen, eller vad det nu är jag ska göra här, så tänkte jag i denna del två av min bloggpresentation skriva lite om vad jag inte tänker skriva om. Så har vi fått det ur världen en gång för alla. Nu har jag ju aldrig läst en blogg i hela mitt liv, på ont och på gott. På ont därför att jag alltså inte vet hur man gör, vad jag borde skriva osv. Och på gott därför att jag följaktligen inte riskerar att apa efter någon annan och avskrivas som någon form av copycat. Men jag har läst min beskärda del OM bloggar och har koll på ungefär vilka kategorier av bloggare som rör sig därute. Ett betydande antal bloggar skrivs uppenbarligen av platinablonderade unghonor till hälften uppbyggda av syntetmaterial, som tycker att dagen är räddad om de hittar en Gucciväska på rea. Jag kommer inte att skriva om mode och skönhet! Herregud, hur skulle det se ut? Min klädsmak är obefintlig (tänk valfri baglady i valfri storstad) och mina hudvårdsprodukter, som inte är många, köper jag på Apoteket...

Så har vi ju kändisbloggarna, men där kvalar jag av naturliga skäl inte in tack och lov. Och jag kommer aldrig förstå vilka människorna är där ute som på fullt allvar är intresserade av vad "Kändis #1" äter till lunch eller var "Kändis #2" får sin manikyr. Men jag måste ändå säga att jag är glad för dessa människors skull, för att de är så lättroade och inte kräver mer här i livet...

Vad jag heller inte kommer att kunna göra är att hänga ut kändisar och deras upptåg åt höger och vänster, som det också verkar finnas en hel del bloggar som ägnar sig åt. Jag är ju från Norrköping och det finns liksom inte direkt några kändisar härifrån att hänga ut. Plura är härifrån minsann, men det var väl runt hundrafemtio år sedan han flydde staden.

Min kändisspotting sträcker sig inte mycket längre än till att jag satt på samma plan till London som Anne Wibble våren -95. Samma vår råkade jag springa rätt in i Rikard Wolff. Det blev tvärstopp och motlägg, den killen är LÅNG. Och på hösten fick jag Dan Malmers flottiga hår i munnen när vi studsade lite för nära varandra under en Globenkonsert med Soundgarden. Allt detta 1995 alltså, Herre min Je vilket händelserikt år det var! Men Wibble är ju numera väldigt död och Dan Malmer kommer ingen längre ihåg, så jag vet inte riktigt hur högt värderade de här anekdoterna är idag..

Förresten så gick jag på toaletten direkt efter prinsessan Madeleine på Öland i tidernas begynnelse. Hon var ungefär två äpplen hög då, och jag var väl ett par äpplen högre eftersom jag är några år äldre. Den omvälvande händelsen var nog hur som helst mer kittlande för min mamma, rojalisten...

Har ni fått rätsida på vad den här bloggen kommer att handla om och inte handla om, nu? I så fall saluterar jag er, för själv är jag fortfarande lika förvirrad och kvar på ruta ett. Men vad fanken, det visar sig nog. Vi säger så, för nu är jag hungrig. Tror jag...

Nytt försök, då. Vad är det jag tänker lufta i den här bloggen? Ingen aning faktiskt. Men det är så förbaskat mycket som rör sig i mitt huvud och jag behöver en ventil eftersom katterna jag bor med är fullständigt ointresserade av att diskutera allt som inte har med Friskies och håriga leksaker att göra. Och ska jag inte stagnera helt som tänkande varelse, så behöver jag tänka på annat än just Friskies och håriga leksaker. Åtminstone emellanåt. Jag försökte till exempel få Aramis att förstå vilken briljant framspelning Thordarsson gjorde till Telos 1-0 mål då IFK Norrköping slog Sirius häromsistens, men han var mest intresserad av att få smaka mer av min frukost. Jag försökte även förklara för Cocos exakt varför Expressens Mats Olsson är en av Sveriges bästa skribenter, men hon gäspade och gick och lade sig i kojan som jag byggt av trasiga lakan i vardagsrummet. Kasper ska vi inte ens tala om, han vill bara leka med mina svettiga strumpor medan jag anstränger mig för att lägga fram argument för varför Revolver är Beatles mest underskattade skiva och bättre än både Sgt.Pepper och Abbey Road. Ja, ni fattar. Jag behöver en ventil! Och jag tänker på intet sätt nischa mig då det är fullkomligt omöjligt för mig att rikta tankarna på beställning. Vad jag vet är att jag inte kommer att kunna låta bli att skriva om fotboll. Jag kommer heller inte att kunna låta bli att skriva om litteratur. Eller att kommentera det jag läser under den dagliga plöjningen av dags- och kvällstidningar. Musik blir det tveklöst en del. Och så kommer ni att få en och annan inblick i min hjärna som kan vara både en mycket spännande och en mycket skrämmande kroppsdel att dras med. Eller, är det en kroppsdel? Ett organ? Mitt spännande och skrämmande organ? Det låter ju lite... hm, näe vi kallar den kroppsdel tycker jag. Sa jag förresten att jag har Aspergers syndrom? Det innebär att jag förmodligen varken tänker, reagerar eller agerar riktigt som Du. Men det beror ju såklart lite på vad och vem Du är. Det är hur som helst inte det jag primärt kommer att älta här, men faktum kvarstår att jag föddes med det, jag kommer att dö med det och det ligger på ett eller annat sätt som en slöja över allt jag tänker och allt jag gör. Så låt mig guida er genom vardagen ur ett Aspergerperspektiv. Ur MITT perspektiv...!

Okej, här sitter jag i färd med att författa mitt livs första blogginlägg. Funderar och vrider och vänder på tankarna för att komma på något fyndigt som kan tänkas snärja en eventuell läsare, eller två. Och allt jag kan tänka på är hur jag rapar djuphavstorsk. Jo, det blir lätt så när man inte ens under pistolhot kan tänka sig att inmundiga fisk, men ständigt läser om hur nyttigt det är och hur intelligent man blir (och DET vill man ju bli), och därför tvingar i sig Omega-3 kapslar vareviga morgonkvist. Och det är just djuphavstorsk minsann, det står klart och tydligt i innehållsförteckningen. På väg ner smakar det inget alls, på väg upp smakar det desto mer. Och jag tycker inte om det. Jag tycker inte om det alls!