Just hemkommen från en drygt två timmar lång, auditiv mangling. Jag har varit på barnkalas, men jag kunde lika gärna ha fått huvudet överkört av en ångvält. Att gå på barnkalas är inte förenligt med mitt sätt att fungera som människa, men nu är det så att mina systrar ynglat av sig inte mindre än sex små Ericssons, varav två fyller på samma dag, så fem barnkalas per år blir det. Vare sig jag vill eller inte. Jag skulle såklart kunna låta bli att gå dit, men nu råkar det vara så att jag gillar ju de här ungarna. Tio timmar per år kan inte vara för mycket begärt, eller kan det vara det?Det är inte ungarna det är fel på heller, de är som ungar är mest antar jag. Det kanske är just det som är kruxet. Barn låter! De låter högt och hela tiden. Även när de faktiskt inte säger något vettigt, så låter de. Jag kan inte minnas att vi lät så mycket när vi var små. Gjorde vi det? Inte jag. Jag tror dagens barn är lite dagisskadade. De måste höras och synas för att få uppmärksamhet i stora grupper. Jag gick inte på dagis, tack och lov, för då hade jag varit utbränd innan jag ens börjat lekis.Men nu är vi en så här stor familj och på bemärkelsedagar och högtider är det bara att göra det bästa av situationen. När vi firade jul hos ena syrran förra året hade jag ett rum dit bara jag fick dra mig tillbaka, och under stora delar av kvällen hade jag öronproppar. Det fina med min familj är att de inte reagerar på sådant längre. Jag har upphört att förvåna, och nöden har ingen lag så jag sitter där och äter prinskorv med öronproppar... Men jag förstår inte hur de andra står ut med volymen. Allvarligt talat. Jag frågade både pappa och syrran idag och de sa att de "stängde av". De stängde av för att stå ut. Men när man inte kan stänga av, då? Ja, ni. Jag beundrar dem, men det är inte alltid jag förstår mig på dem...
Herre min Je! Såg ni den där bilden i morgontidningen på den där jättebäbisen på Sumatra? Killen var 62 cm lång och 8,7 kilo tung. När han kom ut ur magen alltså, vilket han såklart gjorde via snitt. Jag har alltid hört att barn som är stora vid födseln blir intelligenta och det håller jag så gärna fast vid eftersom jag var stor när jag kom till världen. Men vad ska han tro att han är nu då? :-)Min äldsta syster var ganska liten och näpen när hon föddes. Nästa syster får man väl klassa som alldeles normalstor, och så kom jag. Drygt 4 kilo tung och 54 cm lång. Nuförtiden är det alltfler som föds med de måtten, men för trettiotvå år sedan var jag nog ganska ensam om det. Jäkla tur att Mamma & Pappa Ericsson inte skaffade fler i alla fall, för nu när jag satte mig och sannolikhetsräknade utifrån mina och mina systrars siffror, så kom jag fram till att unge nummer fyra i vår klan skulle ha vägt ca 4571g och varit 57 cm....Men det fanns aldrig någon risk för en fjärde. Det var knappt att jag fick chansen heller. Pappa ville absolut inte ha fler barn än de två de hade. Mamma tjatade. Till slut gav pappa med sig och sa; Du får en månad på dig att bli gravid. Blir det inget så skiter vi i det sedan....Drygt nio månader senare dök jag upp. Envis har jag ju alltid varit...
Gårdagen började med att jag kliade sönder vänster fot redan innan jag hunnit kliva ur sängen. Jag gör ingenting med måtta. Kliar det, så kliar jag tills huden lossnar. Det var en sån dag. Jag vet vad de här konstiga klådorna beror på, det är ett av de första tecknen på hjärnstress. Hela dagen var en sån dag. Det kändes som om det fanns en massa saker jag inte hade kontroll över, och det är det värsta som kan hända. Att jag inte har kontroll. Beslut som ska fattas, jag som velar fram och tillbaka. När jag var ung (yngre) kunde jag inte hantera hjärnstress. Jag skadade mig själv på allehanda vis, för då återfick jag kontrollen. Trodde jag. Idag kan jag hantera det. Jag vandrar oroligt omkring, kan inte tänka klart, kan inte sitta still, håller på att hoppa ur kläderna när det smäller i brevinkastet, nerverna utanpå... Men jag gör inga dumheter! Och så länge jag inte gör det så vet jag att jag har övertaget. Det måste jag ha. Allt ordnar sig, det gör alltid det. Man får styra upp saker efter bästa förmåga, ringa mamma och gnälla av sig, ringa en god vän i samma "bransch" som får agera ställföreträdande psykolog. Och vet ni vad? Allt ordnade sig!På kvällen lämnade jag hjärnspökena hemma och gick på fotboll. Man behöver ingen hjärna för att titta på fotboll. Bara hjärta. Idag är en bättre dag, bara såret på foten vittnar om sämre stunder...
Det bästa med söndagar är inte söndagsmiddag, gulligulltid med familjen eller skogsutflykter med korg under armen. Näe, söndagens höjdpunkt är, varje vecka utan undantag, Mats Olssons mittuppslag i Sportexpressen. Jag har redan skickat en subtil hyllning till karln i ett tidigare inlägg och ni undrar förstås varför jag tycker han är så himla bra.Så här är det: När jag var sjutton, arton år och fortfarande skulle bli både rockstjärna och fotbollsproffs, så var det en äldre musikerkollega som sa till mig att musiken minsann räddat honom från sporten. Han sa det spefullt, som om sport vore något väldigt fult. Jag förstod aldrig det där och jag förstår det tack och lov inte än idag. Att man förväntades välja. Så dök Mats Olsson upp och visade att man faktiskt kan älska idrott och litteratur/musik/kultur med samma passion. Samtidigt. Och jag insåg att jag inte var ensam och att det inte var fel av mig att viga mitt liv 50/50 till sport och kultur. Men när man hör vilken likriktad och intetsägande musiksmak idrottsstjärnor ofta har, och när man ser hur "osportiga" många musiker och författare är, så inser även jag att så jäkla vanligt är det inte att det finns plats för både och i en och samma person. Just därför måste jag hylla det när jag ser det.Jag blev aldrig rockstjärna eller fotbollsproffs och det är nog för sent nu. Men det hindrar mig inte från att fortsätta älska. Det är bara ur ett annat perspektiv nu.Dessutom verkar Olsson, på även andra plan, vara en synnerligen hyvens människa...
Det var väl själva f-n! Jag skriver detta i affekt. Jag skulle äta pannkakor till middag idag, allt väl så långt och inget ont om pannkakorna. Men syltflaskan! Jag har en syltflaska med "barnsäkert" lock, och jag tog mig inte in. För inte allt för länge sedan gjorde jag Mensas provtest och hade ynka ett fel, men jag tar mig inte in i en barnsäker syltflaska! Vad ska man med IQ och allmänbildning när man inte reder ut vardagens banaliteter? Jag fick upp locket till slut, men det var med ren ilska så jag är inte riktigt säker på hur jag gjorde. Vilket förmodligen betyder att jag kommer ha samma problem nästa gång. Sluta äta pannkakor? Eller köpa sylt på burk, kanske?
Aramis gör sin egen imitation av Buddha, efter att de bekantat sig lite...
Det debatteras ju en del nu om huruvida det borde bli lag på att ingripa om man ser en människa i nöd. En misshandel, en väskryckning eller dylikt. Behövs det en lag för att man ska hjälpa sina medmänniskor? Hur skulle man göra? Hur skulle Du göra?Jag är naiv, för att inte säga rent dumdristig, och lever i villfarelsen att ingen kan skada mig. Så jag ser framför mig hur jag på ren instinkt skulle springa efter den där snubben som tagit gamla tant Harriets väska. Snabbare än lightning Bolt skulle jag springa, få ut ett långt ben för den perfekta, fällande snarskanken och sätta mig på honom (för det är oftast en han) tills polisen kom till undsättning. Och jag lovar att om jag satt mig till rätta på någon så tar sig vederbörande ingenstans i första taget. Eller om man blev vittne till en misshandel, då? Jodå, jag skulle säkert lägga mig i där också. Förmodligen skulle jag överskatta min egen odödlighet och få en massa stryk. Jag har aldrig fått stryk men jag har fått för mig att jag skulle tåla ett par smällar ganska bra. Bara inte på näsan. Snälla, inte näsan! Den är dessutom redan lite sned, åt vänster, så OM du måste slå mig på näsan så slå för Guds skull lite snett från rätt håll så att den åtminstone raknar. Det läskiga är att om man skulle ingripa och få in en snyting på gärningsmannen, så skulle man själv åka dit för misshandel sedan. Näe, låt oss inte slåss. Jag är buddhist. Jag är pacifist. Jag har inte slagit någon sedan jag gick på lekis. Vi sätter oss och pratar igenom det här istället, tycker jag...
Man vet att hösten är här när man i stället för att sova halvnaken under en hysteriskt snurrande takfläkt, stänger alla fönster och säsongsdebuterar i flanellpyjamasen...
Så har det hänt igen. Det gör ju det med lite för jämna mellanrum nu för tiden. Att någon/några kastar saker på spelare eller springer in på planen och gör sig till åtlöje. (Jag pratar fotboll nu, DIF-MFF i måndags). Jag har funderat en del på det där. Vad det är som händer med män när de beträder en fotbollsarena. Exakt vilka synapser det är som kortsluter när de passerar entréspärren. Jag går allt som oftast på IFK Norrköpings hemmamatcher och även om det brukar gå förhållandevis lugnt till på Parken, så känner jag igen symptomen. Det brölas, skriks, svärs. Det är könsord som viner i luften. Jävla böög är en populär fras när domaren gör en taskig bedömning. Som om bög skulle vara det värsta man kan vara. Jag förstår inte vad det är som händer med de där männen. Jag har till och med vid något enstaka tillfälle hört min egen, lugna far utstöta ett och annat gutturalt läte, även om han nästan ser förvånad ut själv efteråt. För han är inte sådan egentligen. Jag har inga gutturala läten att tillgå. De finns inte i mig och jag har inget behov av att hetsa upp mig över nittio minuters underhållning. För det är ju vad det handlar om. Men man häpnar över omgivningen och undrar vad det är de har i sig som nödvändigtvis måste ut just där och just då. Hårt hållna hemma? Mobbade på jobbet? Sexuellt frustrerade? Eller vadan detta primitiva gorillabeteende? Och sedan när matchen är slut så lämnar de arenan och traskar därifrån som de civiliserade varelser de alltid borde vara, som om ingenting hänt. Nu klarar de sig ett par veckor till nästa hemmamatch, och det är nästan så att man vill gå fram och fråga; Var det skönt för dig också?
Jag har ju faktiskt skrivit en bok och insåg just att var, om inte här, borde jag göra lite reklam för den?Den heter "Flygfärdig" och handlar om hur det kan gå till att flytta hemifrån och lära sig att klara sig själv när man är (som) jag. Det är en rolig liten bok som du läser ut på två timmar, inklusive kisspaus (jag har klockat).Finns att beställa för en rimlig peng hos Riksföreningen Autism.
