Hjälp!

De började tjugo över åtta i morse. De håller på än, över tre timmar senare. Någon väldigt nära, här i huset borrar. Mycket och hela tiden. Stor borr mot betong, känner ni till det ljudet? Det är vedervärdigt och det känns som jag har en centrifugerande tvättmaskin i magen när de sätter igång. Och jag kommer inte undan, i mitt eget hem. Jag vill leta upp och slå sönder den där borrmaskinen. Jag får nästan panik. Morgonstund ska ha guld i mun. Min morgonstund idag hade inte guld någonstans...

Vännen

Idag hände något både oväntat OCH kul. Det är ytterst sällan jag kan få in dessa två ord i samma mening, då överraskningar överlag får mig att tappa fotfästet en smula. På ett negativt sätt.
Jag sprang på en gammal vän på Ica! Eller alltså, inte gammal i den bemärkelsen. Vi är i alla fall sprungna ur samma sjuttiotal. Men det måste vara minst sex, sju år sedan vi senast sågs. Det kändes som alldeles nyss. Vi bor inte ens femhundra meter ifrån varandra och jag tänker på henne ibland när jag går förbi. Men hon är väldigt mycket som jag. Om möjligt ännu mer osocial. Vi har kul när vi ses, lätt att prata. Men två människor vars dagsform avgör om det ens är möjligt att ta sig utanför dörren, kan inte göra upp stora planer. Så är det. Hon vet det. Jag vet det.
Men det är också så att om jag en gång tyckt genuint bra om en människa, så är han eller hon min vän för livet även om vi av någon orsak glider ifrån varandra och även om personen ifråga till och med glömt bort mig. Jag glömmer inte. Inte vänskap!
Det kanske dröjer ytterligare fem år innan vi springer på varandra igen, kanske hörs vi i morgon, kanske träffas vi aldrig mer. Men du, det var kul att ses!

Om en ramp

Det finns en liten petitess som förbryllat mig i ett par dagar nu. För porten bredvid min har försetts med en ramp. En sådan där ramp som underlättar för manuella rullfordon alltså. Jag förmodar att det är Någon med rullstol eller rollator som är i behov av denna ramp för att ta sig upp för det där lilla steget som är uppskattningsvis tolv cm högt. Och då är det ju jättebra att han/hon fått den hjälpen.

Vad jag undrar är: Vad sjutton händer sedan? För direkt när man kommit in så är det två trappsteg, tjugo cm höga skulle jag tippa, ner. Och där finns det ingen ramp. Dessutom bor jag i ett trevåningshus utan någon som helst tillstymmelse till hissanordningar, så var tar denna Någon vägen väl innanför porten? Ramlar de två trappstegen ner och huserar i cykelkällaren?

Förmodligen är det bara jag som har för mycket fritid och för lite viktigt att tänka på.
Näe, förresten. I min värld finns ingenting som är för oviktigt för att ägnas en tanke...

Shorts och täckjacka?

Nu är det en bra konstig årstid som inträtt, tycker jag. Eller konstig och konstig, det är ju samma sak varje år, men den ger mig huvudbry lik förbannat. Jag vet inte hur jag ska klä mig! Jag till och med undviker att gå ut om jag inte måste, för att jag inte vet hur jag ska klä mig.
Solen och den blå himlen säger: Ta på dig shortsen idag också du, Madde.
Löven på backen säger: Höst, höst, täckjacka.
Så jag tar på mig shorts och jacka, ungefär, och blir följaktligen uttittad av mina medmänniskor. Idag toppade jag dessutom med sandaler.
Det vore enkelt om den där inre termostaten fungerade, men nu gör den ju dessvärre inte det. Jag fryser inte om benen. Aldrig. Jag fryser däremot om överkroppen i alla grader under tjugo plus. Vilket är märkligt i sig, eftersom det är på överkroppen jag samlat på mig allt späck och alltså borde frysa mindre. Det finns ingen logik. Om bara ingen brydde sig, så skulle jag nog gå i shorts året om. Och täckjacka. Men ni tittar ju så snett...

1) Idag gratulerar jag Åslög, som har namnsdag. Jag känner ingen Åslög. Finns det över huvud taget någon Åslög? Är det i så fall en han eller en hon??

2) Jag bor i en lägenhet på 60 kvadrat sedan 4 år tillbaka, men är sugen på att bo i hus igen. Nu har jag hittat det i en annons! En Patriciervilla på tre våningar och pool i Kneippen (Norrköpings Beverly Hills?). Utgångspris? Bara tolv och en halv mille...

Skitkul på insidan

Var hemma hos mamsen i dag för att äta frunchag (kombinerad frukost-lunch-middag, jag äter inte så ofta). Inget konstigt med det, men när jag stod där och fipplade med nyckelknippan så slog det mig att jag inte varit utanför dörren på ganska exakt sextionio och en halv timma. På nästan tre dygn har jag alltså inte lämnat mitt krypin och jag funderar på vad det säger om mig egentligen. Att jag är blek, glåmig, tjock, förtvinad och har ett torftigt liv?
Tro fanken att jag är blek och glåmig efter den här sommaren som aldrig kom. Tjock? Ja, ja, men det är väl jättebra i dessa tider då en samhällskollaps hänger som ett ständigt hot i luften. Ni vet, att när maten tar slut på hyllorna i affären för att alla ligger hemma med baconfeber så har jag "lite att ta av" som man brukar säga. Förtvinad? Näe, inte än faktiskt. Sanningen är att jag har en massa muskler, om än ganska inbäddade. Men de fungerar.
Och så det här med torftigt liv då. Det är ju en definitionsfråga förstås. Jag har faktiskt skitkul! Mitt yttre liv är ganska händelsefattigt, det får jag väl hålla med om. Men jag har ju ett inre liv också. Och där händer det grejor, banne mig!
Människor idag verkar få panik om det är en lucka i almanackan, om de inte vet vad de ska göra. Det är som om de är livrädda för att behöva umgås med sig själva en stund. Varför är ni så rädda för er? Vad har ni där inne som absolut inte får tränga ut? Eller har andra kanske ingenting därinne och är beroende av yttre stimulans för att känna att de existerar?
Åh, vad det är mycket som jag inte förstår här i livet. Människan är bra konstig...

För övrigt och på tal om ingenting alls, så gör den här cirkulerande baconfebern inte direkt livet lättare för oss hypokondriker...

Innan jag börjar analysera vardagen, eller vad det nu är jag ska göra här, så tänkte jag i denna del två av min bloggpresentation skriva lite om vad jag inte tänker skriva om. Så har vi fått det ur världen en gång för alla. Nu har jag ju aldrig läst en blogg i hela mitt liv, på ont och på gott. På ont därför att jag alltså inte vet hur man gör, vad jag borde skriva osv. Och på gott därför att jag följaktligen inte riskerar att apa efter någon annan och avskrivas som någon form av copycat. Men jag har läst min beskärda del OM bloggar och har koll på ungefär vilka kategorier av bloggare som rör sig därute. Ett betydande antal bloggar skrivs uppenbarligen av platinablonderade unghonor till hälften uppbyggda av syntetmaterial, som tycker att dagen är räddad om de hittar en Gucciväska på rea. Jag kommer inte att skriva om mode och skönhet! Herregud, hur skulle det se ut? Min klädsmak är obefintlig (tänk valfri baglady i valfri storstad) och mina hudvårdsprodukter, som inte är många, köper jag på Apoteket...

Så har vi ju kändisbloggarna, men där kvalar jag av naturliga skäl inte in tack och lov. Och jag kommer aldrig förstå vilka människorna är där ute som på fullt allvar är intresserade av vad "Kändis #1" äter till lunch eller var "Kändis #2" får sin manikyr. Men jag måste ändå säga att jag är glad för dessa människors skull, för att de är så lättroade och inte kräver mer här i livet...

Vad jag heller inte kommer att kunna göra är att hänga ut kändisar och deras upptåg åt höger och vänster, som det också verkar finnas en hel del bloggar som ägnar sig åt. Jag är ju från Norrköping och det finns liksom inte direkt några kändisar härifrån att hänga ut. Plura är härifrån minsann, men det var väl runt hundrafemtio år sedan han flydde staden.

Min kändisspotting sträcker sig inte mycket längre än till att jag satt på samma plan till London som Anne Wibble våren -95. Samma vår råkade jag springa rätt in i Rikard Wolff. Det blev tvärstopp och motlägg, den killen är LÅNG. Och på hösten fick jag Dan Malmers flottiga hår i munnen när vi studsade lite för nära varandra under en Globenkonsert med Soundgarden. Allt detta 1995 alltså, Herre min Je vilket händelserikt år det var! Men Wibble är ju numera väldigt död och Dan Malmer kommer ingen längre ihåg, så jag vet inte riktigt hur högt värderade de här anekdoterna är idag..

Förresten så gick jag på toaletten direkt efter prinsessan Madeleine på Öland i tidernas begynnelse. Hon var ungefär två äpplen hög då, och jag var väl ett par äpplen högre eftersom jag är några år äldre. Den omvälvande händelsen var nog hur som helst mer kittlande för min mamma, rojalisten...

Har ni fått rätsida på vad den här bloggen kommer att handla om och inte handla om, nu? I så fall saluterar jag er, för själv är jag fortfarande lika förvirrad och kvar på ruta ett. Men vad fanken, det visar sig nog. Vi säger så, för nu är jag hungrig. Tror jag...

Nytt försök, då. Vad är det jag tänker lufta i den här bloggen? Ingen aning faktiskt. Men det är så förbaskat mycket som rör sig i mitt huvud och jag behöver en ventil eftersom katterna jag bor med är fullständigt ointresserade av att diskutera allt som inte har med Friskies och håriga leksaker att göra. Och ska jag inte stagnera helt som tänkande varelse, så behöver jag tänka på annat än just Friskies och håriga leksaker. Åtminstone emellanåt. Jag försökte till exempel få Aramis att förstå vilken briljant framspelning Thordarsson gjorde till Telos 1-0 mål då IFK Norrköping slog Sirius häromsistens, men han var mest intresserad av att få smaka mer av min frukost. Jag försökte även förklara för Cocos exakt varför Expressens Mats Olsson är en av Sveriges bästa skribenter, men hon gäspade och gick och lade sig i kojan som jag byggt av trasiga lakan i vardagsrummet. Kasper ska vi inte ens tala om, han vill bara leka med mina svettiga strumpor medan jag anstränger mig för att lägga fram argument för varför Revolver är Beatles mest underskattade skiva och bättre än både Sgt.Pepper och Abbey Road. Ja, ni fattar. Jag behöver en ventil! Och jag tänker på intet sätt nischa mig då det är fullkomligt omöjligt för mig att rikta tankarna på beställning. Vad jag vet är att jag inte kommer att kunna låta bli att skriva om fotboll. Jag kommer heller inte att kunna låta bli att skriva om litteratur. Eller att kommentera det jag läser under den dagliga plöjningen av dags- och kvällstidningar. Musik blir det tveklöst en del. Och så kommer ni att få en och annan inblick i min hjärna som kan vara både en mycket spännande och en mycket skrämmande kroppsdel att dras med. Eller, är det en kroppsdel? Ett organ? Mitt spännande och skrämmande organ? Det låter ju lite... hm, näe vi kallar den kroppsdel tycker jag. Sa jag förresten att jag har Aspergers syndrom? Det innebär att jag förmodligen varken tänker, reagerar eller agerar riktigt som Du. Men det beror ju såklart lite på vad och vem Du är. Det är hur som helst inte det jag primärt kommer att älta här, men faktum kvarstår att jag föddes med det, jag kommer att dö med det och det ligger på ett eller annat sätt som en slöja över allt jag tänker och allt jag gör. Så låt mig guida er genom vardagen ur ett Aspergerperspektiv. Ur MITT perspektiv...!

Okej, här sitter jag i färd med att författa mitt livs första blogginlägg. Funderar och vrider och vänder på tankarna för att komma på något fyndigt som kan tänkas snärja en eventuell läsare, eller två. Och allt jag kan tänka på är hur jag rapar djuphavstorsk. Jo, det blir lätt så när man inte ens under pistolhot kan tänka sig att inmundiga fisk, men ständigt läser om hur nyttigt det är och hur intelligent man blir (och DET vill man ju bli), och därför tvingar i sig Omega-3 kapslar vareviga morgonkvist. Och det är just djuphavstorsk minsann, det står klart och tydligt i innehållsförteckningen. På väg ner smakar det inget alls, på väg upp smakar det desto mer. Och jag tycker inte om det. Jag tycker inte om det alls!