....
Som om jag inte redan vore nervös.
I morgon har jag ett möte på Försäkringskassan där vi ska diskutera "mina möjligheter att komma tillbaka i arbete". Tillbaka? Jag har ju aldrig haft något arbete.
Och tillbaka från vadå? Jag tycker att det är ett heltidsjobb att leva. Vakna på morgonen, komma ihåg att äta, duscha, tvätta, städa.... Jag ligger ju inte direkt i soffan och pillar mig i naveln hela dagarna.
Och igår rann badvattnet ut på badrumsgolvet, igen. Vilket brukar vara ett säkert tecken på att det är dags att rensa golvbrunnen. Och bara det är ett jäkla bök.
Men nu till det som försatt mig i upplösningstillstånd; min frys verkar ha pajat.
Först skrek den plötsligt åt mig. När jag fått tyst på fanskapet började det blinka rött. Det är illavarslande.
Vad gör jag nu? Kör hem maten till mammas frys? Se´n då?
Du får nog ta dit en reparatör, säger pappa.
Då blev jag rädd på riktigt. Ska jag släppa in en främmande människa? I min borg!!
Måste jag städa innan, eller har reparatörer sett "det mesta" redan? Måste jag prata med människan i fråga? Eller räcker det med att säga åt honom att fixa vad som nu är fel och sen stänga in mig i ett annat rum och låta honom hållas?
Tänk om jag måste köpa en ny frys. Snacka om ekonomiskt avbräck.
Det här är i-landsproblem och sånt som "normala" människor tar med en axelryckning och plockar fram Gula sidorna, jag fattar det.
Men för mig är det Mount Everest. Och det kom jävligt olägligt...
....
söndag 30 januari 2011
tisdag 18 januari 2011
Borrjävel!!
....
Det är inget annat än tortyr!
I veckor nu har någon i huset renoverat (jag antar att det är det de gör) När borr möter betong, uppstår ett vedervärdigt ljud som inte är av denna värld. Jag får panik. Hinner känna hur tvättmaskinen börjar centrifugera I MIN MAGE. Det gör ont, jag är rädd, jag springer och letar upp mina hörselskydd. Och jag är förbannad.
Hur länge ska detta få hålla på?
Borra i mig stället. I min kropp. Det skulle inte göra ondare.
Nu förstår jag plötsligt hur det kan "klicka" till i huvudet på människor som sedan gör dumma saker. För jag vill leta upp mannen (oftast en man) med borr och trycka ner denna borr i halsen på vederbörande.
Men jag är för snäll. Alldeles för väluppfostrad. Och så har jag spärrar.
Men att inte kunna komma undan detta ljud någonstans, ens i sitt eget hem.... Man blir galen.
Men eftersom jag inte heller tenderar att bli galen särskilt ofta... Så sitter jag här, med mina gigantiska hörselkåpor på mig, och lider....
....
Det är inget annat än tortyr!
I veckor nu har någon i huset renoverat (jag antar att det är det de gör) När borr möter betong, uppstår ett vedervärdigt ljud som inte är av denna värld. Jag får panik. Hinner känna hur tvättmaskinen börjar centrifugera I MIN MAGE. Det gör ont, jag är rädd, jag springer och letar upp mina hörselskydd. Och jag är förbannad.
Hur länge ska detta få hålla på?
Borra i mig stället. I min kropp. Det skulle inte göra ondare.
Nu förstår jag plötsligt hur det kan "klicka" till i huvudet på människor som sedan gör dumma saker. För jag vill leta upp mannen (oftast en man) med borr och trycka ner denna borr i halsen på vederbörande.
Men jag är för snäll. Alldeles för väluppfostrad. Och så har jag spärrar.
Men att inte kunna komma undan detta ljud någonstans, ens i sitt eget hem.... Man blir galen.
Men eftersom jag inte heller tenderar att bli galen särskilt ofta... Så sitter jag här, med mina gigantiska hörselkåpor på mig, och lider....
....
onsdag 5 januari 2011
Julklappen från mig, till mig
....
Jo jag köpte till, och fick av, mina nära och kära också. Men den största och i särklass dyraste klappen köpte jag till mig själv. Det är, måste jag säga, smått sensationellt.
Jag har nämligen ett lite annorlunda problem; jag kan inte spendera pengar.
Eller jo, det kan jag ju, på dagligvaror, mat och nödvändigheter. Men jag kan inte unna mig. Jag har aldrig kunnat unna mig saker utan att få dåligt samvete och ångra mig. Det bottnar i det där självföraktet som jag led av under så många år. Jag var helt enkelt inte värd att spenderas pengar på!
Idag tycker jag lite bättre om mig själv, men det där beteendet hänger kvar. Jag unnar gärna andra. Till exempel så spontanhandlade jag en ny, stor ligg- och klöspelare till katterna i höstas. Tvåtusen pix. Det var de ju värda.
I och för sig så vill jag sällan ha något. Jag saknar inte prylar. Jag gillar inte att gå i affärer.
Jo, förresten! Medan män verkar dregla i teknikvaruhus och kvinnor går bananas i klädaffärer (grov generalisering), går jag igång på kattleksaker och kontorsmaterial.
Jag blir lycklig av att botanisera i välsorterade kontorsbutiker. Pärmar, plastfickor, block och pennor...
Men nu var det ju julklappen jag skulle berätta om. Jag har köpt ett löpband!
Köp ett löpband och bli smal och smärt och fast och alltihop... Well, det funkar ju i och för sig inte riktigt så. Man måste ANVÄNDA det också. Det ska jag göra, bara förkyldningen släpper. Det är ett så stort projekt att ta sig ut och röra på sig, så jag tänkte att det här med att promenera framför tv´n i hemmet måste vara optimalt.
Det var jag värd, tycker jag.
Så nu står det där i vardagsrummet, stort och ståtligt. Eller snarare som ett monster som stirrar uppfordrande på mig när jag sitter i soffan och äter glass, faktiskt.
Men bara den här jäkla förkyldningen släpper, så....
....
Jo jag köpte till, och fick av, mina nära och kära också. Men den största och i särklass dyraste klappen köpte jag till mig själv. Det är, måste jag säga, smått sensationellt.
Jag har nämligen ett lite annorlunda problem; jag kan inte spendera pengar.
Eller jo, det kan jag ju, på dagligvaror, mat och nödvändigheter. Men jag kan inte unna mig. Jag har aldrig kunnat unna mig saker utan att få dåligt samvete och ångra mig. Det bottnar i det där självföraktet som jag led av under så många år. Jag var helt enkelt inte värd att spenderas pengar på!
Idag tycker jag lite bättre om mig själv, men det där beteendet hänger kvar. Jag unnar gärna andra. Till exempel så spontanhandlade jag en ny, stor ligg- och klöspelare till katterna i höstas. Tvåtusen pix. Det var de ju värda.
I och för sig så vill jag sällan ha något. Jag saknar inte prylar. Jag gillar inte att gå i affärer.
Jo, förresten! Medan män verkar dregla i teknikvaruhus och kvinnor går bananas i klädaffärer (grov generalisering), går jag igång på kattleksaker och kontorsmaterial.
Jag blir lycklig av att botanisera i välsorterade kontorsbutiker. Pärmar, plastfickor, block och pennor...
Men nu var det ju julklappen jag skulle berätta om. Jag har köpt ett löpband!
Köp ett löpband och bli smal och smärt och fast och alltihop... Well, det funkar ju i och för sig inte riktigt så. Man måste ANVÄNDA det också. Det ska jag göra, bara förkyldningen släpper. Det är ett så stort projekt att ta sig ut och röra på sig, så jag tänkte att det här med att promenera framför tv´n i hemmet måste vara optimalt.
Det var jag värd, tycker jag.
Så nu står det där i vardagsrummet, stort och ståtligt. Eller snarare som ett monster som stirrar uppfordrande på mig när jag sitter i soffan och äter glass, faktiskt.
Men bara den här jäkla förkyldningen släpper, så....
....
tisdag 4 januari 2011
Nya tag!
....
Jo, jag lever. Och det här med snön är ju knappast någon chock längre.
Nytt år. Nya tag. Går inte tiden förbaskat fort?
Några uppmuntrande själar i min omgivning tjatar om att jag skriver här alldeles för sällan. Och det gör jag ju verkligen. Vet inte vad det beror på. Jag har så förfärligt mycket åsikter när jag sitter i soffan och läser och får tänka i fred. Men åsikterna rinner liksom aldrig ner i fingrarna för vidare färd ut på tangentbordet.
De stannar någonstans i armbågshöjd.
Det skulle kunna bero på någon form av prestationsångest. Att jag vill att det jag skriver ska vara någorlunda relevant. För jag lovar att ni inte är intresserade av min "outfit" för dagen, eller vad jag ätit till lunch.
Det skulle också kunna bero på att jag gått i ide/dvala.
Jag är ju orm, enligt den kinesiska kalendern. Och ja, jag är verkligen en orm.
Snäll och fredlig tills någon trampar på mig, då kan jag både fräsa och vara riktigt giftig. Och så blir jag tjock på hösten för att sedan slumra mig igenom vintern. Tyvärr är jag lika tjock när det börjar knoppas ute och jag vaknar till liv igen. Det är ju inte ormarna, men vi har väl inte riktigt samma kosthållning...
Hur som helst så är jul och nyår överstökade kapitel nu.
Det är med andra ord dags för nya tag, även här.
Jag har varit förkyld i över en vecka nu och är rädd att jag snart hostar upp ett eller annat vitalt organ. Men om jag bara överlever så hoppas jag att jag haft mitt "skit" för den här säsongen.
Var kommer allt snor ifrån, förresten? Jag ställde den frågan till mamma tidigare idag, men det hade hon aldrig funderat över. Då undrade jag för mig själv vad hon brukar fundera på när hon är förkyld.
Bildas det i näsan eller finns det en hemlig depå nånstans därbakom?
Ja, ja. Bara för att peppa mig själv lite nu, så lovar jag att jag ska skriva om julklappen jag köpte till mig själv.
Det tänker jag göra i morgon...
....
Jo, jag lever. Och det här med snön är ju knappast någon chock längre.
Nytt år. Nya tag. Går inte tiden förbaskat fort?
Några uppmuntrande själar i min omgivning tjatar om att jag skriver här alldeles för sällan. Och det gör jag ju verkligen. Vet inte vad det beror på. Jag har så förfärligt mycket åsikter när jag sitter i soffan och läser och får tänka i fred. Men åsikterna rinner liksom aldrig ner i fingrarna för vidare färd ut på tangentbordet.
De stannar någonstans i armbågshöjd.
Det skulle kunna bero på någon form av prestationsångest. Att jag vill att det jag skriver ska vara någorlunda relevant. För jag lovar att ni inte är intresserade av min "outfit" för dagen, eller vad jag ätit till lunch.
Det skulle också kunna bero på att jag gått i ide/dvala.
Jag är ju orm, enligt den kinesiska kalendern. Och ja, jag är verkligen en orm.
Snäll och fredlig tills någon trampar på mig, då kan jag både fräsa och vara riktigt giftig. Och så blir jag tjock på hösten för att sedan slumra mig igenom vintern. Tyvärr är jag lika tjock när det börjar knoppas ute och jag vaknar till liv igen. Det är ju inte ormarna, men vi har väl inte riktigt samma kosthållning...
Hur som helst så är jul och nyår överstökade kapitel nu.
Det är med andra ord dags för nya tag, även här.
Jag har varit förkyld i över en vecka nu och är rädd att jag snart hostar upp ett eller annat vitalt organ. Men om jag bara överlever så hoppas jag att jag haft mitt "skit" för den här säsongen.
Var kommer allt snor ifrån, förresten? Jag ställde den frågan till mamma tidigare idag, men det hade hon aldrig funderat över. Då undrade jag för mig själv vad hon brukar fundera på när hon är förkyld.
Bildas det i näsan eller finns det en hemlig depå nånstans därbakom?
Ja, ja. Bara för att peppa mig själv lite nu, så lovar jag att jag ska skriva om julklappen jag köpte till mig själv.
Det tänker jag göra i morgon...
....
lördag 23 oktober 2010
Helt surrealistiskt
....
Det kom snö!
Natten till igår, strax efter midnatt. Jag plockade ljudboken ur öronen och gick upp för att göra min kvällstoalett.
Då snöar det! Jag undrar om jag kanske drömmer. Det gör jag inte.
Jag som efter mammas många, mer eller mindre subtila, hintar just börjat ta på mig långbyxor när jag går ut. OCH strumpor.
Nu har hon börjat prata helt öppet om vinterjackor.
Härom dagen såg jag en tant med mössa. Och idag drar alpina världscupen igång...
Går det inte lite för fort nu, eller är det bara jag som inte hänger med?
....
Det kom snö!
Natten till igår, strax efter midnatt. Jag plockade ljudboken ur öronen och gick upp för att göra min kvällstoalett.
Då snöar det! Jag undrar om jag kanske drömmer. Det gör jag inte.
Jag som efter mammas många, mer eller mindre subtila, hintar just börjat ta på mig långbyxor när jag går ut. OCH strumpor.
Nu har hon börjat prata helt öppet om vinterjackor.
Härom dagen såg jag en tant med mössa. Och idag drar alpina världscupen igång...
Går det inte lite för fort nu, eller är det bara jag som inte hänger med?
....
söndag 17 oktober 2010
Jag lider inte nödvändigtvis hela tiden
....
Är det någon som sett den där filmen "I rymden finns inga känslor"?
Är den bra?
Jag såg kortversionen i somras, novellfilmen med samma namn. Tyckte att den var charmig, men man får passa sig för att ta den för dokumentär. Det är underhållning, gjord med vinstintresse, som all kommersiell underhållning.
Det jag vänder mig lite emot dock, är det faktum att i varje presentation eller recension av den här filmen så har det stått att det handlar om den här killen som lider av Aspergers syndrom. Och så står det faktiskt överallt i media också, om någon har AS så står det att han eller hon lider av AS...
Lider man nödvändigtvis av det? Hela tiden? Är det verkligen diagnosen i sig man lider av? Är det inte så att diagnosen gör att man lättare lider av diverse omständigheter?
Jag lider inte av min ljudkänslighet när det är knäpptyst omkring mig. Och jag lider inte av min beslutsångest om där inte finns ett beslut som måste fattas, om ingen lägger en massa alternativ framför näsan på mig och uppmanar mig att välja.
Förstår ni hur jag tänker?
När jag tofflar runt i tystnaden i min lägenhet med mina katter, mitt kaffe och mina böcker/tidningar, där allt är anpassat efter mig - då mår jag faktiskt ganska förträffligt, även om jag fortfarande har en hjärna som "avviker" lite.
Jag känner att mitt lidande börjar, av varierande styrka, när jag tvingas kliva ut genom dörren. Ut i det okända och oförutsägbara. Då något förväntas av mig.
Här i min skyddade miljö, i min vardag, lider jag faktiskt mer av ryggontet, närsyntheten och eksem i hörselgångarna...
....
Är det någon som sett den där filmen "I rymden finns inga känslor"?
Är den bra?
Jag såg kortversionen i somras, novellfilmen med samma namn. Tyckte att den var charmig, men man får passa sig för att ta den för dokumentär. Det är underhållning, gjord med vinstintresse, som all kommersiell underhållning.
Det jag vänder mig lite emot dock, är det faktum att i varje presentation eller recension av den här filmen så har det stått att det handlar om den här killen som lider av Aspergers syndrom. Och så står det faktiskt överallt i media också, om någon har AS så står det att han eller hon lider av AS...
Lider man nödvändigtvis av det? Hela tiden? Är det verkligen diagnosen i sig man lider av? Är det inte så att diagnosen gör att man lättare lider av diverse omständigheter?
Jag lider inte av min ljudkänslighet när det är knäpptyst omkring mig. Och jag lider inte av min beslutsångest om där inte finns ett beslut som måste fattas, om ingen lägger en massa alternativ framför näsan på mig och uppmanar mig att välja.
Förstår ni hur jag tänker?
När jag tofflar runt i tystnaden i min lägenhet med mina katter, mitt kaffe och mina böcker/tidningar, där allt är anpassat efter mig - då mår jag faktiskt ganska förträffligt, även om jag fortfarande har en hjärna som "avviker" lite.
Jag känner att mitt lidande börjar, av varierande styrka, när jag tvingas kliva ut genom dörren. Ut i det okända och oförutsägbara. Då något förväntas av mig.
Här i min skyddade miljö, i min vardag, lider jag faktiskt mer av ryggontet, närsyntheten och eksem i hörselgångarna...
....
tisdag 28 september 2010
Och så lite PR
....
Jag gillar den här krispiga luften, och att kunna plocka gudomligt goda päron direkt från trädet. Jag gillar hösten väldigt mycket. "De starka själarnas vår" var det väl Erik- Axel Karlfeldt som sa? Vis kille!
I höst kommer jag och föreläser i Jönköping (21 okt.) och Katrineholm (16 nov.)
Info och anmälan via pedagogisktperspektiv.se
Vi kanske ses där!?
....
Jag gillar den här krispiga luften, och att kunna plocka gudomligt goda päron direkt från trädet. Jag gillar hösten väldigt mycket. "De starka själarnas vår" var det väl Erik- Axel Karlfeldt som sa? Vis kille!
I höst kommer jag och föreläser i Jönköping (21 okt.) och Katrineholm (16 nov.)
Info och anmälan via pedagogisktperspektiv.se
Vi kanske ses där!?
....
onsdag 15 september 2010
Jag kör ju som en gudinna! Eller??
....
Läste i min morgontidning idag en artikel med rubriken "Fler borde bli av med körkortet".
Så långt allt väl. Det skrevs att människor med epilepsi, strokedrabbade med flera kanske borde omprövas som bilförare. Det kan jag förstå.
Men lite längre ner stog det: "...jag tänker också på diagnoser som ADHD, Asperger och utvecklingsstörningar. Det är viktigt att vara vaksam för att de kan vara riskgrupper..."
Ungefär där kände jag hur min kropp krummade ihop sig till ett stort frågetecken.
Jag har haft körkort i tretton år nu. Ingen har klagat. Jo, EN gång har jag torskat för fortkörning. Det var ett stort misstag. Jag hade satt farthållaren på 87, eftersom det ju var nittioväg. Tills farbror blå stoppade mig och upplyste mig om att det var sjuttio där. Okej, my mistake. Jag har missat EN skylt på drygt tretton år.
Jag erkänner också några arroganta parkeringar, som resulterat i böter som jag glatt betalt. Fanns det ingen parkering så skapade jag mig helt enkelt en...
Så har jag blivit påkörd en gång också, men det var verkligen inte mitt fel. Jag stannade för rödljus när en bil i hög fart rände in i röven på min bil. Det komiska i situationen är att han som körde på mig var kantor, sen till en spelning i kyrkan, och han stukade alla sina fingrar mot ratten... (Vissa straffar Gud genast, eller hur är det man säger).
Det är min bikt som bilförare. Jag tycker det är överkomliga grejor.
Exakt varför skulle någon med Asperger vara en sämre schaufför? Och det är ju inte så att man plötsligt i vuxen ålder drabbas av lite Asperger. Det är ju liksom något man har med sig från födseln vilket betyder att det borde bli ganska tydligt huruvida man är lämplig att köra bil eller inte, redan på trafikskolan.
Blir man igenomsläppt där, så borde det ju vara grönt.
Och mina ADHD- drag gör ju att jag har ögon runt hela huvudet. Ser allt! Missar inga skyltar, inga bilar, inga människor. Det är väl en bra egenskap?
Sedan att just det gör mig väldigt trött på längre sträckor, är inte värre än att en bensträckare och en kopp kaffe hjälper. Det gäller väl för övrigt de flesta?
En bekant som åkte med mig för första gången för ett tag sedan sa att jag "kör med auktoritet". Det tycker jag var väldigt fint sagt. Och jag tror på henne...
....
Läste i min morgontidning idag en artikel med rubriken "Fler borde bli av med körkortet".
Så långt allt väl. Det skrevs att människor med epilepsi, strokedrabbade med flera kanske borde omprövas som bilförare. Det kan jag förstå.
Men lite längre ner stog det: "...jag tänker också på diagnoser som ADHD, Asperger och utvecklingsstörningar. Det är viktigt att vara vaksam för att de kan vara riskgrupper..."
Ungefär där kände jag hur min kropp krummade ihop sig till ett stort frågetecken.
Jag har haft körkort i tretton år nu. Ingen har klagat. Jo, EN gång har jag torskat för fortkörning. Det var ett stort misstag. Jag hade satt farthållaren på 87, eftersom det ju var nittioväg. Tills farbror blå stoppade mig och upplyste mig om att det var sjuttio där. Okej, my mistake. Jag har missat EN skylt på drygt tretton år.
Jag erkänner också några arroganta parkeringar, som resulterat i böter som jag glatt betalt. Fanns det ingen parkering så skapade jag mig helt enkelt en...
Så har jag blivit påkörd en gång också, men det var verkligen inte mitt fel. Jag stannade för rödljus när en bil i hög fart rände in i röven på min bil. Det komiska i situationen är att han som körde på mig var kantor, sen till en spelning i kyrkan, och han stukade alla sina fingrar mot ratten... (Vissa straffar Gud genast, eller hur är det man säger).
Det är min bikt som bilförare. Jag tycker det är överkomliga grejor.
Exakt varför skulle någon med Asperger vara en sämre schaufför? Och det är ju inte så att man plötsligt i vuxen ålder drabbas av lite Asperger. Det är ju liksom något man har med sig från födseln vilket betyder att det borde bli ganska tydligt huruvida man är lämplig att köra bil eller inte, redan på trafikskolan.
Blir man igenomsläppt där, så borde det ju vara grönt.
Och mina ADHD- drag gör ju att jag har ögon runt hela huvudet. Ser allt! Missar inga skyltar, inga bilar, inga människor. Det är väl en bra egenskap?
Sedan att just det gör mig väldigt trött på längre sträckor, är inte värre än att en bensträckare och en kopp kaffe hjälper. Det gäller väl för övrigt de flesta?
En bekant som åkte med mig för första gången för ett tag sedan sa att jag "kör med auktoritet". Det tycker jag var väldigt fint sagt. Och jag tror på henne...
....
fredag 30 juli 2010
Vad hände?
....
Först nu har min hjärna börjat återfå någorlunda fast form igen. Den höll på att smälta bort i värmen där ett tag.
Detta väder! Så väldigt svenskt det är att prata väder. Så väldigt svenskt det är att gnälla på vädret.
Jag är väldigt svensk.
Man säger att väder är det perfekta temat för kallprat. Jag håller inte med. Kallprat är väl något man pysslar med för att få tiden att gå, eller undvika pinsamma tystnader? Det behärskar jag inte särskilt bra.
Vädret är ju intressant på riktigt!
Jag är en molnspanare, åskjagare, regndansare, stormnjutare...
Det var inte min ambition att ta semester från skrivandet här. Det bara blev så. Dagarna bara rann iväg. De gör ju lätt det och så står man där i slutet av sommaren och undrar vad det var som hände.
Fotbolls- VM hände. Skrattar ni åt mig om jag berättar att jag såg varenda match?
Jag såg varenda match.
64 stycken närmare bestämt. Om man räknar om det i minuter, så förstår jag var all tid tog vägen...
Jag sa redan innan spektaklet drog igång att Spanien och Holland skulle spela final. Jag borde ha satt en slant på det, när alla riktiga förstå-sig-påare tippade ett avgörande mellan Brasilien och Argentina.
Det gjorde jag tyvärr inte...
....
Först nu har min hjärna börjat återfå någorlunda fast form igen. Den höll på att smälta bort i värmen där ett tag.
Detta väder! Så väldigt svenskt det är att prata väder. Så väldigt svenskt det är att gnälla på vädret.
Jag är väldigt svensk.
Man säger att väder är det perfekta temat för kallprat. Jag håller inte med. Kallprat är väl något man pysslar med för att få tiden att gå, eller undvika pinsamma tystnader? Det behärskar jag inte särskilt bra.
Vädret är ju intressant på riktigt!
Jag är en molnspanare, åskjagare, regndansare, stormnjutare...
Det var inte min ambition att ta semester från skrivandet här. Det bara blev så. Dagarna bara rann iväg. De gör ju lätt det och så står man där i slutet av sommaren och undrar vad det var som hände.
Fotbolls- VM hände. Skrattar ni åt mig om jag berättar att jag såg varenda match?
Jag såg varenda match.
64 stycken närmare bestämt. Om man räknar om det i minuter, så förstår jag var all tid tog vägen...
Jag sa redan innan spektaklet drog igång att Spanien och Holland skulle spela final. Jag borde ha satt en slant på det, när alla riktiga förstå-sig-påare tippade ett avgörande mellan Brasilien och Argentina.
Det gjorde jag tyvärr inte...
....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)