Psykiskt misshandlad och fullkomligt nonchalerad.... av psykiatrin

...

Förbannad på riktigt. Ledsen, oroad och nervös.

Mitt sjukbidrag går ut sista oktober. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända med mig framöver, om jag kommer kastas ut och tvingas upp på arbetsförmedlingen. Helt utan utbildning och arbetslivserfarenhet och med en massa, i sammanhanget besvärande, egenheter staplade på varandra inuti mig.

Jag kommer att söka nytt sjukbidrag. Jag måste börja i den änden, även om jag vet att det blivit svårare att få igenom. Det är hårda tider nu.

I februari i år träffade jag min nya läkare på psyk. Den jag haft innan har slutat. Han verkade bra, trevlig och lovade mig att hjälpa till med sjukintyg. Jag sa klart och tydligt att jag behövde en ny tid senast i sommar. Då skulle vi träffas och prata mer ingående och intyg skulle skrivas. I receptionen fick jag veta att jag skulle bli kallad.

Tiden gick. Jag hörde inte ett ljud.

Så i juli ringde jag själv och frågade vad som hänt med den där kallelsen. Den hade de glömt bort.

DEN HADE DE GLÖMT BORT!

Och det fanns minsann inga läkartider. Jag lade fram mitt ärende, att jag verkligen var tvungen att få det där intyget. Min närmaste framtid, min ekonomi, allt hängde på det.

Okej, de "hittade" en lucka den 12 augusti. Klockan tretton.

Idag är det den 12 augusti. Jag har varit nervös inför mötet. Jag har tvättat mina mest representabla kläder, jag har planerat. Jag har kräkts på morgnarna, för det är vad jag gör när jag är "hjärnstressad".

Klockan halv ett tänkte jag åka. Fem i tolv ringer någon och säger att mötet måste ställas in på grund av ett akut ärende. Jaha, förvirrad lägger jag på luren.

Nån timma senare ringer jag till öppenpsyk för att berätta att min tid avbokats och att jag ska be att få en ny. Väldigt snart.

Kvinnan i receptionen berättar att hon inte har en aning om varför min läkare avbokat mötet. Hon får inte tag på honom idag och för övrigt så ska han sluta...
Några läkartider finns inte.

Jag berättar hela historien, att det är bråttom, att jag fått löftet att få träffa läkare i god tid och att det ju faktiskt inte var mitt fel att det blev inställt idag.

Det finns inga tider. Du får ställa dig i kö, säger receptionisten.

Så nu är jag ännu mer förvirrad och nervös inför min närmaste framtid. Är det inte fruktansvärt nonchalant? De leker med mitt välbefinnande!

I mitt huvud tar tankarna på en bok form, som ska ta avstamp i den här turbulensen.

Titel?

VAD FAN SKA HÄNDA MED MIG NU?

....