...
Förbannad på riktigt. Ledsen, oroad och nervös.
Mitt sjukbidrag går ut sista oktober. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända med mig framöver, om jag kommer kastas ut och tvingas upp på arbetsförmedlingen. Helt utan utbildning och arbetslivserfarenhet och med en massa, i sammanhanget besvärande, egenheter staplade på varandra inuti mig.
Jag kommer att söka nytt sjukbidrag. Jag måste börja i den änden, även om jag vet att det blivit svårare att få igenom. Det är hårda tider nu.
I februari i år träffade jag min nya läkare på psyk. Den jag haft innan har slutat. Han verkade bra, trevlig och lovade mig att hjälpa till med sjukintyg. Jag sa klart och tydligt att jag behövde en ny tid senast i sommar. Då skulle vi träffas och prata mer ingående och intyg skulle skrivas. I receptionen fick jag veta att jag skulle bli kallad.
Tiden gick. Jag hörde inte ett ljud.
Så i juli ringde jag själv och frågade vad som hänt med den där kallelsen. Den hade de glömt bort.
DEN HADE DE GLÖMT BORT!
Och det fanns minsann inga läkartider. Jag lade fram mitt ärende, att jag verkligen var tvungen att få det där intyget. Min närmaste framtid, min ekonomi, allt hängde på det.
Okej, de "hittade" en lucka den 12 augusti. Klockan tretton.
Idag är det den 12 augusti. Jag har varit nervös inför mötet. Jag har tvättat mina mest representabla kläder, jag har planerat. Jag har kräkts på morgnarna, för det är vad jag gör när jag är "hjärnstressad".
Klockan halv ett tänkte jag åka. Fem i tolv ringer någon och säger att mötet måste ställas in på grund av ett akut ärende. Jaha, förvirrad lägger jag på luren.
Nån timma senare ringer jag till öppenpsyk för att berätta att min tid avbokats och att jag ska be att få en ny. Väldigt snart.
Kvinnan i receptionen berättar att hon inte har en aning om varför min läkare avbokat mötet. Hon får inte tag på honom idag och för övrigt så ska han sluta...
Några läkartider finns inte.
Jag berättar hela historien, att det är bråttom, att jag fått löftet att få träffa läkare i god tid och att det ju faktiskt inte var mitt fel att det blev inställt idag.
Det finns inga tider. Du får ställa dig i kö, säger receptionisten.
Så nu är jag ännu mer förvirrad och nervös inför min närmaste framtid. Är det inte fruktansvärt nonchalant? De leker med mitt välbefinnande!
I mitt huvud tar tankarna på en bok form, som ska ta avstamp i den här turbulensen.
Titel?
VAD FAN SKA HÄNDA MED MIG NU?
....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
För jävligt!!! Skriv absolut den där boken; den behövs!!!
SvaraRaderaHamnade här av en ren slump och vilken bra blogg!! Jag är mamma till Sam på 13 år som har adhd/asperger och som bloggar om det. Jag kommer att rekommendera fler at hitta hit för du beskriver på ett VÄLDIGT bra sätt hur det är att ha AS och att sätta ord på dina känslor..
SvaraRaderaJag kommer att läsa ifatt allt du skrivit!
DEssutom hoppas jag att det är ok att jag tipsar om din blogg på FB (har två grupper jag är med i som båda är till för oss som vill veta mer/förstå mer kring adhd/AS och sen är det ett NPF forum som är slutet där vi är månag föräldrar som stöttar och tipsar varandra..)
MEN det är jobbigt att ta del av ditt inlägg här. Att samhället skall vara utformat så som det är idag.. STORT LYCKA TILL med fighten mot F-Kassan!!
Hälsningar Mamma Zoffe
Hej jag heter Joanna är är 23 år.
SvaraRaderaNär jag var 14 år fick jag diagnosen Aspergers syndrom och nu bloggar jag öppet hjärtat om mitt liv med diagnosen och allt vad det innebär för att folk ska få mer förståelse och insikt för hur det är att leva med ett dolt funktionshinder.
Så besök gärna min blogg:)
kram
Till MammaZ: Kul att du hamnat här och ännu roligare att du verkar gilla det du fått läsa. Du får tipsa precis vem som helst om detta mitt lilla cybergömme. Och jag inbillar mig att ju fler som är intresserade av vad jag skriver, desto mer kommer jag att skriva framöver. Det är dock så att bloggen mest vilar lite nu medan jag lever mitt liv i nån form av limbo. Men jag kommer igen framöver med nya krafter!!
SvaraRaderaMVH Madde Ericsson